Thomas Ardenfors är en av de som tillsammans med sin fru och sina barn har valt att öppna sitt hem och sina hjärtan för att ta hand om ett utsatt barn. Han har lång erfarenhet av att vara jourhems- och familjehemspappa och har nu delat med sig av sina erfarenheter av att vara familjehem. Det finns inte så många böcker som handlar om detta, så det är jättebra läsning för alla som är nyfikna och vill veta mer om vad familjehem egentligen är, eller för den som arbetar inom skolan, socialtjänsten eller polisen.

En extra plats i hjärtat – att ta hand om någon annans barn utkom 2015 och där berättar Thomas engagerat, inlevelsefullt och fritt från hjärtat om några av alla de barn familjen tagit hand om under årens lopp. Viola, Johanna, Ismael, Lovisa, Kajsa, Tor. Inför att varje barn ska komma har Thomas stått vid sitt köksfönster i väntan på att socialtjänsten och barnet ska komma – familjens nya medlem för en kortare eller längre tid. Familjen har vid det här laget varit familjehem, jourhem och kontaktfamilj för allt från spädbarn till tonåringar under mer än 20 års tid. Det har inte alltid varit en dans på rosor, men det har också inneburit glädje och kärlek. I boken delar författaren med sig av såväl glädjeämnen som svårigheter som följer med om att ta hand om ett barn som haft en tuff historia. Boken är otroligt gripande och berörande. Thomas har ett sätt att skriva, ett målande, levande, rakt och öppet sätt, som gör att man verkligen kommer familjen nära och bjuds in att ta del av såväl med- som motgångar.

Alla mina 30 barn – en familjehemspappas dagbok är den fristående uppföljaren som kom i slutet av förra året. Här utvecklar Thomas Ardenfors hur han ser på uppgiften som familjehemsförälder och uttrycker även sin önskan att fler svenskar ska öppna sina hem för utsatta barn eftersom behovet av extramammor och extrapappor är stort i Sverige idag. Under alla de 27 år som Thomas och hans familj varit familjehem och jourhem har Thomas fört dagbok över små och stora saker som hänt ”hans” barn, alla hans 30 barn. I denna bok har han sammanställt dessa dagboksanteckningar till ett slags årshjul på 52 veckor. Jag är inte helt förtjust i upplägget. Det känns lite krystat. Dessutom blir det förvirrande då han hoppar i tid, särskilt när man läst den tidigare boken som har ett helt annat upplägg. Det blir för korthugget och därmed också mer opersonligt än i förra boken där jag verkligen blev berörd. Det är också många upprepningar och ibland också förnumstiga pekpinnar. Innehållet är dock ändå intressant. Inte minst den kritik och de förslag han ger till socialtjänster och andra jourfamiljer/familjehem. Numera jobbar Thomas nämligen också som mentor för jour- och familjehem och det märks hur mycket han tycker om att dela med sig av sin långa, gedigna erfarenhet, och det är också väldigt viktigt det arbete han gör. Inte minst uppskattar jag den inblick jag får i familjehems- och jourhemsverksamheten, för det är ett område man inte så ofta får ta del av.