Medieprofilen Frida Boisen har aldrig sagt ett ord om sin stora hemlighet, den som genomsyrat så många år av hennes liv med sorg och skuldkänslor. Inte förrän nu. I romanform berättar hon nu sin historia. Berätta aldrig det här är en självbiografisk roman om en mor-dotter-relation som skaver och som så småningom utmynnar i en tragedi.

Boken börjar med att det är mors dag. Frida har glömt att skicka blommor till sin mamma Rosita. När hon även missar moderns telefonsamtal är katastofen ett faktum. Dagen efter kommer nämligen beskedet att Rosita hittats död. Hon har tagit livet av sig. När Frida upptäcker hennes sista hälsning rämnar världen fullständigt.

Boken varvar nutid och dåtid. Successivt framträder bilden av mamma Rosita, som stundvis är världens bästa mamma och vid andra stunder är hon full av hat, svartsjuka och bitterhet, vilket går ut över Frida och övriga omgivningen. En mamma som egentligen inte alls mår särskilt bra, men som också gör att ingen annan heller mår särskilt bra. Fridas pappa lämnar familjen och hittar en ny kvinna, något som Rosita inte kan släppa ens 18 år senare när Frida ska gifta sig och mamman vägrar komma på bröllopet om den ”nya” blir bjuden. Frida är som andra medberoende, hon anpassar sig, försöker ligga steget före, hittar på bortförklaringar, slätar över, vänder ut och in på sig själv men utan att det någonsin duger det hon gör.

Det är en nästintill outhärdlig bok att läsa. Delarna då Frida blir utsatt för våld som barn klarade jag nästan inte av att läsa. Även det bottenlösa mörket och den outgrundliga sorgen som Frida känner efter mammans självmord är svåra att läsa om. Samtidigt är boken otroligt bra skriven, med ett fint, lättillgängligt, målande språk som trots det svåra ämnet innehåller en del humor. Det är verkligen en bladvändarbok. Jag satt uppe till två i natt, började läsa när barnen hade somnat och kunde bara inte släppa den förrän jag läst ut hela. Boken är också så öppen, rak, naken och utlämnande så det känns så fint att få ta del av denna hemlighet som Frida burit på så länge. Jag är glad att hon vågade bryta det tabu som råder kring självmord. Så glad att hon lyckades berätta för att kunna börja bearbeta. Och så glad att hon delar med sig så att andra som hamnar i samma situation slipper känna sig så ensamma i detta.

Berätta aldrig det här är utgiven av Bookmark förlag.

Glasveranda med sjöutsikt är Hanna Blixt första roman för vuxna. Den handlar om Nora som flyr från Stockholm och sin kontrollerande och otrogna pojkvän. För att få distans till allt reser hon till idylliska Leksand. Det visar sig dock att det som först bara var tänkt som en tillfällig flykt snart blir början på ett nytt liv. Hennes vän Vega erbjuder tröst och Nora hittar en mysig timmerstuga med glasveranda och sjöutsikt att slicka såren i. Hon bestämmer sig för att aldrig någonsin bli kär igen. Något som hon kanske måste ompröva efter att ha träffat den snygga, trygga grannen Victor.

I boken finns också en parallellhistoria om en avdankad författare som slår klorna i en gammal man från Leksand som har ett sviktande minne, men en fantastisk förmåga att berätta och trollbinda. Kanske kan Torstens berättelse bli grunden för den storsäljare som Claes så hett hoppas på.

Glasveranda med sjöutsikt är en lättläst berättelse om livsöden och livsval. Den utspelar sig under vintern, men är inte särskilt julig, vilket gör att den passar perfekt att läsa nu. Jag gillar verkligen miljöskildringarna och den kärlek till Dalarna som syns genom hela texten. Tyvärr har jag svårt att bli engagerad i karaktärerna, jag upplever inte att jag får lära känna dem riktigt på djupet. Parallellhistorien tillför inte något i sig, utan de delar som den ger kunde ha kommit fram utan att författaren Claes vore inblandad. Jag hade velat läsa mer om Noras tid med Jonas innan hon bestämde sig för att fly, det hade nog gjort att jag kände mer för henne. Samtidigt så finns det utrymme för utveckling av karaktärerna och om jag förstått saken rätt kommer en uppföljare nästa år, så förhoppningsvis får man en fördjupning då. Det är dock en mysig och varm feelgood som innehåller både hjärta och smärta, nutid och dåtid. En underhållande berättelse som tillåter en att fly bort till ett vintrigt Leksand för ett tag.

Paus i karriären är en feelgood som till stor del utspelar sig i mina hemtrakter, nämligen i Hälsingland, närmare bestämt i Järvsö. Huvudpersonen, Philippa, lever utåt sett ett väldigt lyckat liv i Stockholm. Hon har en framgångsrik karriär, garderoben full av märkeskläder, ett nybyggt radhus och en välartad tonårsdotter. Men något har börjat skava. Varken Philippa eller 15-åriga Bianca är särskilt lyckliga. Philippa vantrivs på jobbet, hon har en riktig mansgris till chef och hon känner sig ensam om kvällarna efter att exmaken Conny gift om sig med sin 20 år yngre yogainstruktör. Bianca vantrivs i sin snobbiga skola där hon är utanför och saknar vänner. Dessutom är hon olyckligt kär.

Både Philippa och Bianca behöver en paus och som tur är har Philippa nyligen ärvt sin farmors gamla hus uppe i Järvsö, så de beger sig upp dit. Väl där så träffar Philippa en snygg affärsman i skidbacken samtidigt som Bianca försöker para ihop henne med Sven, bonden från granngården som var Philippas barndomskompis. Så småningom måste Philippa börja fatta beslut. Ska hon stanna i Järvsö och leva lantliv med Bianca eller ska hon återvända till jobbet i Stockholm? Ska hon satsa på lugna, trygga Sven eller på snygga, spännande Erik?

Paus i karriären är en ganska klassisk feelgood med ingredienser som livsval, kärlek med förhinder, vardagsbekymmer, krångliga relationer, vänskap, mys och härligt lantliv. Jag gillar att boken utspelar sig i Järvsö, de lantliga miljöerna är så härliga att läsa om. Jag gillar också att man inte bara får följa Philippa utan också tonåringen Biancas liv, det ger ytterligare perspektiv. Det här är Maria Parkhedes debutbok och jag ser fram emot att läsa fler böcker från henne. Jag skulle gärna också läsa mer om Philippa och Bianca, det hade varit kul med en serie. Det här var verkligen en passande bok att läsa i mellandagarna. En lättläst, mysig, trevlig och underhållande feelgood med vinterkänsla.

En oönskad julklapp är en mysig feelgood som utspelar sig i juletid. Det är Sara Molins andra fristående roman. Den första heter Som en öppen bok och handlar om en lärare som bestämt sig för att viga sitt liv åt att sprida läslust till kommande generationer.

I denna bok är det istället Diana som är i huvudrollen. Hon har precis lämnat Tanzania för att tillbringa november och december i ett mörkt och kallt Sverige. Hon är sjuksköterska och har tillbringat de senaste åren i olika afrikanska länder. Nu ska hon fira jul hemma i Sverige tillsammans med sin mamma. Hon ser inte fram emot att komma tillbaka till det land där hon alltid känt att hon inte passat in. Men två månader borde hon klara av. Framförallt när hon bestämt sig för att vikariera på akutmottagningen medan hon ändå är hemma. Som sjuksköterska känner hon sig hemma. I januari väntar ett nytt uppdrag i Kenya. Nu ska hon bara få julen överstökad. Men självklart blir inget som Diana tänkt sig. Arbetskamraterna Erik, Gunnel och Blaze nästlar sig in i hennes liv. Hennes mamma är förändrad. Och när Diana får reda på att hon har en helt okänd syster i stan blir inget sig likt längre. Den okomplicerade julen tillsammans med mamma blir till något helt annat.

En oönskad julklapp är en feelgood om teman som familjerelationer, vänskap och kärlek. Den utspelar sig månaderna före jul och det är en del julförberedelser, men det är lagom mycket julkänsla. Kärlek med förhinder är ett stort tema och romantiken flödar verkligen, framförallt i slutet av boken. Jag gillar verkligen karaktärerna. De verkar så genuina och sympatiska nästan allihopa. När boken var slut kom jag på mig själv att sakna dem. Jag hade så gärna velat läsa mer om Diana, Erik, Gunnel, Blaze, Liv, Billy och Vivi-Ann. Jag hoppas verkligen det kommer fler böcker om Diana. Jag gillar också skildringarna av de trassliga familjerelationerna, inte minst skildringen av Eriks uppväxt som ju är helt annorlunda än man förväntat sig. Till sist gillar jag också miljöerna. Jag tillhör också de som slukade serier som Grey´s Academy när jag var ung, så jag uppskattade att få återvända till de fiktiva sjukhusmiljöerna för en stund. Det här är en bok jag kommer att rekommendera till många. Förvisso lite väl förutsägbar, så som feelgood så ofta är, men ack så välbehövligt det är med feelgoods i dessa oroliga coronatider. En stunds verklighetsflykt och underhållning är guld värt.

Året med 13 månader är en dagbok från hösten 2017 till hösten 2018. Det är ett dramatiskt år i Sverige, med stora konflikter runt populismen, yttrandefriheten, metoo och Svenska Akademien.

Under detta dagboksår intar Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg en egen, kontroversiell position. Ett par månader innan hon fyller femtio år, blir hon lämnad av mannen hon älskar. Fyra dagar senare anklagas hon för ett självmord. Barnet i uppväxtskildringen Mig äger ingen är nu en vuxen kvinna som måste hantera två kriser, en privat och en professionellt.

Året med 13 månader är en tjock bok, men då den är skriven i dagboksform innebär det korta kapitel, så den är förvånansvärt snabbläst. Jag trodde inte att det skulle vara en bok för mig, men jag började bläddra i den, läsa de första sidorna och sedan var jag fast. Jag läste hela boken på bara ett par dagar. Åsa Linderborg lever ett helt annat liv än mig, och jag tänkte först att hennes historia nog inte skulle skapa särskilt mycket igenkänning hos mig. Men många av de funderingar som Linderborg har är så allmängiltiga, kanske framförallt de som rör relationer, klassresan och uppväxten. De delar som rör journalistiken, framväxten av Metoo och Benny Fredrikssons självmord har jag svårare att relatera till eftersom jag inte är så insatt och dessa delar har också redan kritiserats i andra medier, men jag tycker att det var intressant att läsa om detta ur Linderborgs perspektiv.

Det är en personlig, naken och utelämnande bok där Linderborg inte alltid framställs på ett positivt sätt, vilket gör boken än mer trovärdig och författaren än mer mänsklig. Självklart påverkar Linderborgs språk också mitt omdöme om boken, hon skriver rakt, vackert och välformulerat på en och samma gång. Det är en intressant och viktig skildring av ett omtumlande år i Sveriges kulturhistoria, men viktigt att komma ihåg under läsningen att det är just Linderborgs skildring av händelserna som vi får ta del av i boken.

Året med 13 månader är utgiven av bokförlaget Polaris.

Julia Grahn avskyr julen, sitt namn till trots. Efter förra årets tomteincident längtar hon inte efter ytterligare en jul hemma hos föräldrarna. Petter Niklasson ser inte heller särskilt mycket fram emot den stundande julhelgen. Arbetet med doktorsavhandlingen går trögt och hans ex-fru har bestämt sig för att ta med sig deras gemensamma dotter för att fira jul på Gotland.

Julia får erbjudande om att fly stan över julhelgen till ett vackert gammalt stenhus på Gotland i utbyte mot att vara kattvakt och hon nappar direkt. Vad hon inte vet är att Petter också fått samma erbjudande och även han nappar för att försöka lappa ihop sitt spruckna äktenskap. Julias och Petters första möte blir en katastrof. Därefter går det utför… Sedan blåser det upp till storm…

Julen enligt Julia är en klassisk feelgood med julkänsla, där temat framförallt handlar om kärlek med förhinder. Det handlar också mycket om att hitta sig själv, att våga ta steget att börja något nytt och att kärleken kan finnas där man minst anar det. Miljöskildringarna från ett snötäckt Visby ger extra mycket känsla till berättelsen. Jag har lite svårt att riktigt känna för karaktärerna, och det gör att jag inte blir så berörd av boken. Jag gillar dock dialogerna som är rappa, fyndiga och med glimten i ögat. Det finns också flera fina bikaraktärer som ger liv till berättelsen. Sammanfattningsvis är Julen enligt Julia en lättläst och mysig bok som skänker underhållning i juletid. Perfekt att koppla av med i dessa tider. Boken är skriven av Kristin Emilsson och utgiven av Printz Publishing.