Skred är en feelbadroman om en kvinna som har allt. Hon har ett meningsfullt jobb, en man och två friska barn. Trots det har hon ständigt en gnagande oro i bröstet. Hon springer mellan förskolan, lekparkerna, jobbet och tvätthögarna. Ändå känner hon sig aldrig tillräcklig. Aldrig en tillräckligt bra mamma, aldrig en tillräckligt bra partner, aldrig tillräckligt bra på jobbet, aldrig tillräckligt lyckad. Hon försöker med hela sitt väsen att räcka till, men tappar istället successivt taget om sig själv och om livet. Tills hon bara ser en enda väg ut.

Skred är en kort roman, liten till formatet, som går snabbt att läsa. Men det är en bok som gör avtryck. Språket är avskalat, men samtidigt poetiskt, vilket borde göra läsningen till en fröjd. Men svärtan, mörkret, den sugande spiralen som obönhörligen går nedåt gör boken till ångestfylld läsning. Extra jobbigt är det förstås att jag som heltidsarbetande fyrbarnsmamma till viss del kan relatera till huvudpersonens kravfyllda vardag. Huvudpersonen tappar fotfästet på grund av alla krav hon känner från jobbet, familjen, samhället och inte minst hennes egna inre krav att vara en närvarande, kärleksfull, engagerad mamma och partner.

Enligt Försäkringskassan har kvinnors stressrelaterade sjukskrivningar ökat med 160 procent de senaste sju åren. För många blir huvudpersonens ständiga kamp att få ihop livspusslet alltså stor igenkänning. Det kan vara en tröst att få känna igen sig, att känna att man inte är ensam om att känna och tänka som man gör. Och boken förmedlar faktiskt också ljus, hopp och en viss förtröstan. Men Skred kan också ses som ett debattinlägg – varför ser samhället ut såhär? Hur blev det såhär? Och är det verkligen såhär vi vill leva våra liv?

Skred är utgiven av Ordfront förlag och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Bokens författare Marit Sahlström arbetar som pedagog och föreläsare med fokus på unga i riskzonen för utanförskap. Hon är uppvuxen i en liten by i Hälsingland, men är numera bosatt i Stockholm. I maj kommer hon till Hudiksvalls bibliotek för ett författarsamtal om skrivande, stress, psykisk ohälsa och samhället.

3 januari 1904

Jag är på väg nu.

Allt är packat. Jag har inte ens tid att skriva det här.

Jag fortsätter senare.

Så inleder fröken Lilly Høy sin dagbok. Hon ska precis påbörja sin första lärartjänst i det lilla jylländska samhället Thyregod. Men det kommer att dröja tjugo år innan hon tar fram sin dagbok igen. Då ligger hennes man, doktor Bagge, för döden. Först då tar Lilly itu med sina egna känslor, förväntningar och förhoppningar.

I En ny tid får vi, efter detta första stycke som kan betraktas som prolog, därefter följa Lilly från 8 oktober 1927 då doktor Bagge ligger för döden till den 1 november 1932 då hon hittat en ny man och dessförinnan hunnit leva ensam och kanske har hon också hunnit hittat sig själv.

Det är en kort och lättläst bok som utspelar sig på den danska landsbygden. En lågmäld, finstämd, intim och poetisk betraktelse i dagboksform. Lilly arbetar från början som friskolelärare och gifter sig snart med bygdens läkare som är tjugo år äldre. Ett äktenskap som inte verkar innehålla särskilt mycket kärlek och ömhet. Lilly anpassar sig helt efter maken och glömmer snart bort hur hon var som person innan hon träffade honom. När maken dör blir hon fri, men hon också hans röst i en inre, tyst dialog. Hon städar ut honom, och även sig själv, för en ny doktorsfamilj väntar på att få ta över doktorsvillan. I samband med att hon rensar, städar och slänger går hon också längs minnenas allé. Hon erinrar sig episoder som hänt, och hon ifrågasätter hur hon levt sitt liv hittills samtidigt som hon försöker resonera sig fram till vad hon ska göra med sitt framtida liv. Det handlar mycket om relationer och om livet. Om hur livet blev som det blev och om det liv som inte blev. Det handlar också om förändring och nya tider. Hur hittar man sig själv (igen) och hur gör man det i en tid av förändring?

Boken är som sagt väldigt lågmäld, det sker inga större händelser i boken samtidigt som den ju handlar om ett helt liv. Ett intimt kvinnoporträtt där man får ta del av ett helt vanligt äktenskap mellan två helt vanliga människor där mannen är den dominerade parten. Doktor Vigand Bagge är nämligen kärv, tystlåten, ibland rent av oförskämd och hans förehavanden påverkar många människor i bygden, inte bara Lilly. Det är intressant att ta del av hur man levde på den tiden och hur tillvaron kunde te sig på tjugotalet. Skildringen av det lilla danska samhället är så fin och de människor som skildras blir så levande. Såväl miljöbeskrivningar som personporträtt tecknas med varsam hand. Även om boken är tunn och lättläst är den inte snabbläst, för det finns mycket att njuta av och fundera kring medan man läser, så pauserna under läsningen blir många.

En ny tid är utgiven av Historiska Media och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

En ny tid är den första av två böcker om makarna Bagge. Doktor Bagges anagram är del två. Det är dock ingen kronologisk fortsättning på den första boken, utan den skildrar istället Doktor Bagges perspektiv på makarnas äktenskap. Vigand Bagge är en gåtfull man som vigt sitt liv åt läkekonsten. Han uppmanas skriva en text om sin läkargärning, vilket han till en början drar sig för. Men när han väl fattar pennan inser han att formuleringarna blir långt mer personliga än han tänkt sig.

Doktor Bagge berättar om sin läkargärning, om de långväga patientbesök dit han förs med häst och vagn. Han berättar om de anagram han skapar under sina långa resor och under de sömnlösa nätterna. Han berättar också om äktenskapet med Lilly, och det vi fått veta från Lilly i den första boken ställs till stor del i nytt ljus. Han är en handlingens man som föreläser om hygien och räddar så många liv han kan. Men han bär på en mörk hemlighet, ett misslyckande där flera barn i en lärarfamilj dog inom ett dygn i hans vård. Dessutom bär Doktor Bagge på en dödlig sjukdom, vilket han också behåller för sig själv. Inte ens hustrun får veta hur det är ställt. Inte förrän det nästan är för sent.

Böckerna passar bra ihop, de kompletterar varandra, skildrar olika delar av ett äktenskap och ger varandra nyanser och nya perspektiv som berikar läsningen. Framförallt tycker jag om att få Vigand Bagges syn på varför paret aldrig fick några barn. Man får också läsa en del om hans uppväxt, något som troligen bidragit till hur han själv beter sig i äktenskapet med Lilly. Men jag vet inte om man blir så mycket klokare på Vigand Bagge ens efter att ha läst hans egna ord. Egentligen inte Lilly heller. De båda är komplexa personer som är svåra att komma riktigt nära.

Böckerna är dock helt fantastiska, även om huvudpersonerna kanske inte helt igenom känns sympatiska. Ida Jessen skildrar de vanliga människornas liv under det förra seklets första decennier. Det gör hon med fingertoppskänsla, fina Jylländska miljöbeskrivningar och ett otroligt vackert språk.  Jag gillar också hur så mycket av berättelsen utspelar sig i tomrummet mellan raderna.

Doktor Bagges anagram är också utgiven av Historiska Media och finns att köpa på Adlibris och på Bokus.

Jag har sett Hästpojkarna då och då på olika bokbloggar och i sociala medier, men det var tack vare att den skulle läsas i Den digitala bokcirkeln på Facebook som jag tog tag i att läsa den och det ångrar jag verkligen inte. Att jag därmed kom att läsa två cirkusromaner direkt efter varandra blev en oväntad, men uppskattad slump.

Hästpojkarna utspelar sig både i nutid och dåtid, närmare bestämt i tjugotalets Tjeckoslovakien. Boken handlar om Anton som nyligen tagit studenten och fått jobb inom hemtjänsten. Där träffar han Alexander Kovac, en snart hundraårig man som inte pratar och som vägrar lämna sitt kök. Men de två hittar ett annat sätt att kommunicera och snart inser Anton att Alexander vill berätta sitt livs historia för honom. Han hittar foton på hästar och cirkusartister, och ett brev på Gestapo. Vad har den gamle gubben egentligen levt sitt liv?

Parallellt med den nutida berättelsen om Anton och hans vardag, däribland hemtjänstjobbet där han träffar Alexander, får vi följa två pojkar som växer upp på ett barnhem i tjugotalets Tjeckoslovakien. När den ena pojken behandlas illa rymmer de och får jobb på en cirkus. Där utför de häpnadsväckande konster på hästryggen. Cirkusen tar pojkarna vidare till Berlin och den normbrytande klubben Eldorado. Där börjar killarna förstå vad de egentligen betyder för varandra. Men samtidigt tar nazisterna makten och samhället hårdnar omkring dem.

Hästpojkarna klassificeras som ungdomsbok, men det här är långtifrån en bok som endast ungdomar tilltalas av. Jag kommer att rekommendera den varmt till de vuxna låntagarna på biblioteket. Kanske är klassificeringen dessutom olycklig då vuxna läsare riskerar att missa den just på grund av att den är klassad som ungdomsbok. Jag gillar verkligen det grafiska, stilrena och snygga omslaget. Hoppas det och titeln gör att läsarna hittar boken, för annars missar man verkligen en läsupplevelse.

Här är nämligen en bok som har allt – historia, relationer, sorg, smärta, kärlek, hopp och längtan. Jag gillar greppet där man får följa både nutid och dåtid, liksom att man får ta del av  de homosexuellas historia i och med de båda nivåerna. Jag gillar också skildringen av relationerna, dels Antons och Alexanders och dels Alexanders och Janeks relation. Jag gillar också verkligen skildringen av hur mycket en häst kan betyda för en människa, samtidigt som detta inte är någon traditionell hästbok utan så mycket mer. Detta är också en bok som utspelas på cirkus, precis som Cirkusflickan som jag skrev om igår, och jag gillar verkligen den spännande och komplexa miljön som definitivt utgör en häftig fond till berättelsen. Boken bygger på verkliga händelser och längst bak finns såväl autentiska foton som referenser för den som vill veta mer. Berättelsen är inte förutsägbar och slutet var oväntat. Boken är väldigt välskriven och gripande. Jag hade svårt att lägga ifrån mig den när jag väl börjat läsa. Det kommer också vara en bok som stannar kvar länge hos mig.

Hästpojkarna är skriven av Johan Ehn som tidigare skrivit Down Under, men den har jag inte läst ännu. Hästpojkarna är utgiven av Gilla böcker och finns att låna på biblioteket samt att köpa på Adlibris och på Bokus.

Året är 1944 och andra världskriget rasar i Tyskland. Den sextonåriga Noa försörjer sig som städerska på en tågstation efter att ha blivit utslängd hemifrån. Då hon en kväll följer ett märkligt ljud upptäcker hon till sin fasa en godsvagn fylld med övergivna judiska barn. Innan hon hinner tänka fattar hon tag i ett spädbarn och flyr hals över huvud ut i vinternatten. Noa och barnet, som får namnet Theo, räddas och tas om hand av ett kringresande cirkussällskap, och för att smälta in tränas hon till trapetsartist. Hennes lärare är den några år äldre Astrid, en kvinna med ett hemlighetsfullt förflutet som starkt ogillar Noas uppdykande. Men kriget kommer närmare och deras skyddade tillvaro på cirkusen hotas alltmer. Theos liv är i fara och snart inser Noa och Astrid att deras enda chans att överleva är att släppa taget om sina hemligheter och våga lita på varandra.

Cirkusflickan är en bok som är svår att släppa och svår att glömma efter läsningen. Den utspelar sig under andra världskriget och berör såväl utsatta människogrupper som utsatta barn, vilket gör boken än mer svår att släppa. Att boken dessutom är inspirerad av verkliga händelser och handlar om vänskap, kärlek och mod – mitt under brinnande krig – gör den än mer gripande. Man får verkligen lära känna de båda huvudkaraktärerna Noa och Astrid. Berättarperspektivet skiftar mellan dessa båda. I ungefär vartannat kapitel är det Noa som är berättare och ungefär vartannat kapitel har Astrid som berättare. Från början upplevs Astrid som kärv och lite svår att sympatisera med, men det får sin förklaring under läsningens gång och snart tar man henne till sitt hjärta. Boken utspelar sig på en cirkus och det gör boken än mer spännande. Dessutom får man ett stycke cirkushistoria på köpet när man läser. Sista delen av boken sträckläste jag trots att jag egentligen behövde sova för länge sedan. Slutet är helt överraskande! Tycker man om historia, spänning, relationer och framförallt livsöden är detta en bok man definitivt bör titta närmare på. Detta är Pam Jenoff sjätte roman, men den första jag läser av henne.

Cirkusflickan är utgiven av Harper Collins och den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Som bibliotekarie har jag naturligtvis många gånger lånat ut Jojo Moyes böcker. Hon är ju en av världens bäst säljande författare. Hennes böcker har sålt i närmare 40 miljoner exemplar världen över och bara i Sverige har hon sålt 1,6 miljoner böcker. Hon har skrivit ett femtontal romaner inom feelgoodgenren. Hennes senaste bok, Bergens stjärnor, är dock lite annorlunda eftersom den bygger på verkliga händelser i 1930-talets Kentucky och därmed även är en historisk roman.

På 1930-talet tog Eleanor Roosevelt initiativet till en helt ny satsning på utbildning. En del av den satsningen innebar ridande bibliotekarier i glesbygdsområden. Den lilla staden Baileyville efterlyste frivilliga kvinnor till att bli ridande bibliotekarier i Kentuckys bergstrakter och fem kvinnor antog utmaningen. En av dessa var Alice Wright som nyligen flyttat  från England till den sömniga lilla småstaden i Kentucky efter att hon gift sig med den stilige amerikanen Bennett Van Cleve. I England fantiserade hon om att världen skulle öppna sig för henne när hon anlände till exotiska Kentucky, men inget kunde vara mer fel. I Baileyville kände hon sig mer instängd än någonsin tidigare. Fördomarna var starka liksom samhällets förväntningar på hur man uppför sig när man är en redig kvinna. Bennett visade inget intresse för sin nya hustru och i hemmet finns också den strängt religiöse svärfadern som anser att en kvinnas plats är i hemmet och vars uppgift är att föda arvingar.

Det var inte särskilt förvånande alltså att Alice antog utmaningen, svältfödd på frihet och utmaningar som hon var. Och utmaningar fick hon. De ridande bibliotekariernas arbete var hårt och strapatsrikt. De fick tampas med beväpnade hembrännare, översvämningar och giftormar. De satt till häst hela dagarna och red runt i bergen i ur och skur för att lämna böcker till de mest avlägsna hemmen i bygden. Inte nog med det, de tvingades också tampas med fördomar, misstro, missnöje, upprördhet och hat. Männen i bygden blev nämligen rädda för att deras egna kvinnor skulle se de ridande bibliotekarierna som förebilder och själva börja kräva mer frihet. Eller att de skulle börja läsa istället för att laga mat och fostra barn. Eller, etter värre, att de skulle få opassande idéer från böckerna de lånade. En del av männen i bygden blev till och med beredda att gå hur långt som helst för att stoppa de ridande bibliotekarierna.

Bergens stjärnor är en bok som jag hade svårt att lägga ifrån mig och som jag sent kommer att glömma. Den varvar glädje och sorg, kärlek och hat, dramatik och passion. Den skildrar en stark, äkta kvinnlig vänskap likväl som både olyckliga och lyckliga kärlekshistorier. Man får också ta del av hur det kunde vara att leva på den tiden, ojämlikheten, kvinnoförtrycket, rasismen, motsättningarna mellan svarta och vita liksom mellan fattiga och rika. Man påminns om ordens makt, bibliotekens betydelse och dessutom genomsyras hela boken av en brinnande kärlek till böcker och läsning.

Boken är utgiven av Printz Publishing och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Gröna fingrar sökes är en roman om utsatthet, vänskap och en trädgårds läkande kraft. Boken följer parallellt Leyla och Agnes. Leyla bor i Stockholm och mamma till sexårige Hugo. Agnes är 79 år och har nyligen diagnostiserats med cancer. Agnes har en vacker koloniträdgård som hon älskar väldigt mycket, men nu när sjukdomen slagit klorna i henne orkar hon inte sköta den som förr. Hennes son föreslår att hon ska hyra ut den och hon sätter ut en annons på Blocket. Leyla råkar samtidigt ut för ännu ett av makens raseriutbrott och bestämmer sig för att det får vara nog. Hon letar efter ett ställe att fly till där hon får vara ifred med Hugo så de båda får läka. Så ser hon Agnes annons och flyttar in i hennes kolonistuga. Det blir en sommar som ingen av kvinnorna kommer att glömma. Det växer fram en stark vänskap mellan Leyla och Agnes. Båda står inför svåra beslut och ett vägskäl i livet. Men de har varandra, Hugo och kolonilotten. Tillsammans får de en alldeles speciell sommar.

Gröna fingrar sökes utspelar sig i den fiktiva småstaden Måneby, men det är Ljusdal som egentligen avses vilket är otroligt kul eftersom jag bor bara några mil därifrån och har jobbat där i flera år. Jag känner alltså väl igen mig i miljöerna och det är alltid lika roligt. Tyvärr känner jag ju också igen mig i ett av bokens stora teman, nämligen att behöva fly efter kvinnomisshandel. Den delen är förstås inte lika rolig, men samtidigt känns det bra att allt fler böcker vågar ta upp detta tema. Det är ju så pass vanligt förekommande, men som utsatt är det så lätt att tänka att man är helt ensam om det och man känner ofta skam för att man tar på sig skulden. Genom att det blir mer synligt i media och i litteraturen så kan skammen minska, man kan få chansen att känna igen sig, få styrkan att själv våga lämna och dessutom kan omgivningen lättare få upp ögonen för det. Det här är dock en feelgood, så temat tar inte över, utan det finns mest där i bakgrunden. Det är nämligen också en mysig, berättelse om småstadsliv, roliga kolonilottsgrannar, starka kvinnor, vänskap över generationer och en härlig sommarkänsla. Dessutom är boken en hyllning till växterna och trädgårdens läkande kraft. Något jag uppskattar är också att det aldrig blir en kärleksroman. Det hade varit så enkelt att falla i fällan att låta Leyla bli kär på nytt och låta boken bli en kärleksfeelgood, men sådana finns det ju redan hur många som helst av. Kul att det här blir något annorlunda. Dock hade jag gärna velat läsa mer om bokens karaktärer. Hur går det egentligen för Agnes och Leyla? I höstas kom del 2 i Måneby-serien ut, En sång för Hedda, men den verkar handla om andra karaktärer i småstaden. Den står oläst hemma i min bokhylla, men oläst lär den inte förbli särskilt länge, för jag fastnade verkligen för Annika Estassys sätt att skriva.

Gröna fingrar sökes är utgiven av Norstedts förlag. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Min kamp och vägen tillbaka är en personligt skriven bok av Tea Gärdlund om det destruktiva förhållande där hon var fast i flera år samt vägen ut ur förhållandet. Redan under högstadiet blev hon tillsammans med en ett år äldre kille som både fysiskt och psykiskt misshandlade henne. Väldigt grov misshandel dessutom, inte minst med tanke på hennes unga ålder. Varken lärare eller föräldrar misstänkte någonting. Under många år levde hon i det tysta tills hon bestämde sig för att skriva ner sina minnen. Dels som terapi för sig själv och dels för att hjälpa andra som befinner sig i liknande situationer. Tea Gärdlund startade också år 2013 Facebookgruppen ”Min kamp och vägen tillbaka” där hon inför tusentals följare beskrev det hon utsatts för.

Boken är förvisso lättläst med korta kapitel och mycket luft på sidorna. Jag läste ut den på en kväll. Men innehållet är svårt att värja sig mot. Ibland blir jag rentav illamående medan jag läser om misshandeln. Och då är jag ändå rätt härdad med tanke på att jag själv varit utsatt och att jag hört liknande berättelser många gånger förut i forum för andra drabbade kvinnor. Boken är en egenutgivning vilket är det stora minuset. Det finns många stavfel och grammatiska fel. Exempelvis har författaren svårt att själva mellan sett och sätt respektive enda och ända. Det blir också en hel del upprepningar i texten. Det hade verkligen behövts en redaktör som kunde arbeta med texten för att man skulle få en bättre läsupplevelse. Det här är dock ingen bok man läser just för den litterära kvaliteten så det går att bortse från bristerna. Det finns ingen uppsjö av böcker som handlar just om kvinnomisshandel och som beskriver detta inifrånperspektiv, så därför är boken ändå väldigt viktig. Dessutom är det en bok som föräldrar och de som jobbar med ungdomar borde läsa, för det är så vanligt att utsatta inte berättar och vänder det inåt så som Tea gjorde. Därför behövs det betydligt mer kunskap om kvinnomisshandel, framförallt den psykiska misshandeln med makt och kontroll som ju är så mycket lättare att dölja för andra, men som är så oerhört tungt att leva med.

Min kamp och vägen tillbaka finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.