När jag letade noveller till novellutmaningen Läs en novell IV fick jag tips om novellsamlingen På stort alvar av Johan Theorin. Det är en bok där han samlat alla noveller han skrivit om Öland genom åren, både nya och gamla. Det ingår allt från spökhistorier och kriminalgåtor till relationsdramer och skrönor och själva samlingen är en hyllning till den gamla öländska berättartraditionen. Den är stämningsfullt illustrerad av öländska konstnärer. Jag har inte läst hela, utan jag har plockat ut några av novellerna.

Jungfruns hämnd handlar om den gamle skepparen Gerlof Davidsson från romanerna Skumtimmen, Nattfåk och Blodläge som Theorin också har skrivit. Den handlar om ett gäng fiskare och en mytomspunnen klippö som kallas för Blå jungfrun, en märkligt rund klippö som är miljoner år äldre än Öland. Ön kallas också för Häxornas ö. Det var dit som häxorna kom vid påsk, enligt folktron, för att festa med Satan själv och vattnet runt ön såg precis ut som häxornas kokande kittel. Nu får fiskarna vara med om märkliga och läskiga saker på ön. En berättelse som börjar stämningsfullt, men tappar fokus efter ett tag. Genom att läsa denna novell kryssar jag punkt 28. Läs en novell som är nummer tre i en novellsamling.

Spökvandring handlar om en ung kille som har som sommarjobb att guida turister runt på Alvaret. Han berättar spökhistorier längs sin vandring, men frågan är hur mycket sanning det finns i berättelsen kring fornminnet och gravröset Grå rör. Det börjar som en läskig spökberättelse, men tappar längs vägen och har inte alls något bra slut. Genom att läsa denna novell kryssar jag punkt 33. Läs en novell som har ett Ö i titeln.

Vita frun är en kort novell som också har Gerlof Davidsson i huvudrollen. Gerlof och hans två vänner som också är pensionerade sjömän satt en kväll och berättade spökhistorier. Gerlof berättar om vita frun som sägs förebåda olyckor eller ond bråd död. Han berättar att hans numera döda fru Ella såg vita frun en kväll. Berättelsen slutar med en helt oväntad, rolig knorr. Genom att läsa denna novell kryssar jag punkt 1. Läs en novell som utspelar sig vid kusten.

Gropen handlar om Lisa som tillsammans med sin sambo Tobias flyttat in i en nyinköpt 1800-talsgård som ligger alldeles intill en kyrkogård. En vecka efter inflyttningen upptäckte de gropen bland äppelträden på baksidan av gården. En dag när Lisa är ute i trädgården inser hon att det är något eller någon därnere i gropen. Och det visar sig att gropen i själva verket är en grav. En grav som absolut inte får grävas igen… Det här är den bästa novellen i samlingen av de jag läst. Kuslig och oväntad. Genom att läsa denna novell kryssar jag punkt nummer 31. Läs en novell där det sker något övernaturligt.

Som ni ser är det en stor bredd och variation bland novellerna i På stort alvar. De skiljer sig också när det gäller handling, stil, genre och även när det gäller kvalitet faktiskt. Jag är inte jätteimponerad av alla novellerna överlag, men några stack ut och var riktigt bra, som Vita frun och Gropen. Annars så tycker jag nog mest att samlingen är väldigt spretig. Det behöver dock inte alltid vara en nackdel med en spretig samling, då kan den tilltala många olika läsare och göra det möjligt för många att hitta läsning oavsett smak. Jag hade nog föredragit att lyssna på den som ljudbok istället för som nu, läsa en novell här och där under en längre tids bredvidläsning. Ett plus dock för den vitsiga titeln, På stort alvar. Boken är utgiven av Wahlströms & Widstrand och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Spår i snön är en novell av Jonas Karlsson som är författare, dramatiker och skådespelare. Förra veckan läste jag två av hans noveller som ingick i Bonniers stora adventskalender och de var jag inte jätteimponerad av. Men Spår i snön tyckte jag bättre om. Den handlar om ett par, Martin och Barbro, som flyttar från Stockholm till ett mindre samhälle. Som så ofta sker på mindre platser är lokalinvånarna misstänksamma. Det dröjer ett tag, men Martin smälter så småningom in. Barbro däremot har svårare för sig. Jag ska inte berätta mer, för då spoilar jag resten av handlingen, men flytten leder i alla fall till en händelseförveckling som innebär att ingenting någonsin kommer att bli sig likt igen.

Novellen tar upp teman som utanförskap och tillhörighet, att börja om på nytt men också förmågan att kunna förlika sig med det förflutna. Det handlar också om barndom, rädslor, vänskap och öden. Det börjar som en deckare med blodspår i snön, men novellen lämnar mig med helt andra tankar och känslor och dessutom efter ett överraskande slut. Jag som själv flyttat från en stor stad till ett litet samhälle kände starkt igen mig i det där att det tar lång tid att räknas i lokalbefolkningens ögon. Det sker gradvis. Från början är de misstänksamma mot en, sedan går det vidare mot acceptans, men det dröjer väldigt, väldigt länge tills man når ett gillande.

Spår i snön är utgiven av Novellix och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus. Genom att läsa novellen kryssar jag punkt nummer 20 i utmaningen Läs en novell IV: Läs en novell där någon är gravid. 

De blå skorna är en novell av Linda Olsson som debuterade 2005 med romanen Nu vill jag sjunga dig milda sånger som blev översatt och läst världen över. Jag hade därför höga förväntningar på novellen och baksidestexten gjorde mig ännu mer nyfiken:

Det är så att min far gick bort nyligen. Och skorna var en del av det han lämnade efter sig. Och jag har som sagt aldrig sett dem förr. Det är ett par ljusblå mockaskor. Damskor. Storlek 36. Aldirg använda. Jag begriper inte var min far fått tag på dem. Eller vad han tänkt sig att jag skulle göra med dem.

Novellen handlar om en kvinna som städar sin pappas våning i Paris efter hans bortgång. Pappan har förberett och dödsstädat i förväg. Men mitt på skrivbordet står en skokartong som innehåller ett par alldeles nya skor. Fast trots att skorna är oanvända syns det att de har många år på nacken. Var kommer skorna ifrån? Och vem är de tänkta för? Allt eftersom rullas historien upp för oss. Och det visar sig att novellen berör flera svåra ämnen. Kärlek som aldrig blev. Kärlek som kunde ha blivit men som aldrig fick chansen. Kärlek som blivit längtan, sorg och saknad istället för just kärlek. Felaktiga beslut och livsval som fått livslånga konsekvenser. Men också en inblick i hur det var förr, att det inte var så lätt att välja sina relationer som det kan vara idag. Ändå skänker novellen ett slags lugn och lättnad. Även om kärleken inte blev i detta livet ställs ändå saker på sätt och vis till rätta och skapar nya möjligheter, om än inte just för de ursprungliga karaktärerna. Novellens slut är förstås förväntat och berättelsen innehåller inga överraskningar. Men den är fin, tänkvärd och förmedlar en gripande stämning.

De blå skorna är utgiven av Novellix och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus. Genom att läsa novellen kryssar jag punkt nummer 7 i utmaningen Läs en novell IV: Läs en novell där någon bor på hotell.

Nattrodd är en novell skriven av John Ajvide Lindqvist. Den handlar om två väninnor som känt varandra i över sjuttio år. I över femtio år har de varje sommar campat på samma ö. I över sextio år har de delat en mörk hemlighet som mitt i skärgårdsidyllen gör sig påmind och hotar att ta livet av dem båda två…

Nattrodd är en suggestiv, lagom läskig novell. Den börjar vardagligt och gemytligt genom att beskriva relationen mellan de båda kvinnorna och hur de åker på sin campingsemester år efter år, men numera lite mer anpassat och bekvämt än förr om åren. Men snart smyger sig något in. En krypande känsla av att något inte står rätt till. Det finns något outtalat mellan dem. En hemlighet. Och är det någon som iakttar dem på ön? Från det gemytliga blir stämningen betydligt mer otäck och obehaglig. Intressant nog ändras även min känsla för karaktärerna allt eftersom jag läser. Väldigt bra skrivet av en av Sveriges främsta skräckförfattare!

Nattrodd är utgiven av förlaget Novellix och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus. Genom att läsa novellen kryssar jag punkt nummer 9 i utmaningen Läs en novell IV: Läs en novell med något svart i titeln.

Jens Lapidus är väl mest känd för sin trilogi som inleddes med Snabba cash, en serie böcker som handlar om Stockholms nattsida med gängbrottslighet, våld och droger och som också har filmatiserats. Men han har också skrivit annat. Novellen Heder till exempel. Den handlar om en kille som muckar från fängelset efter en tio års volta. Adam försöker verkligen anpassa sig till ett liv utanför murarna, men allt eftersom man läser inser man hur svårt det måste vara. Tio år är en lång tid. Inte minst för den som var pappa till en liten tvååring, men som nu är en gänglig tolvåring. Tio år är också en lång tid när det gäller relationer. Adam inser redan när han går ut genom grindarna från anstalten. Han är 38 år och har ingen annan som kunde plocka upp honom utanför anstalten än mammas kille. Tio år är också en lång tid när det gäller jobb. Hur förklarar man en tio år lång lucka i sitt CV när man söker jobb?

Jag blev positivt överraskad av Heder. Det är en riktigt bra novell som skänker en stor dos eftertanke. På bara några få sidor får man en stark inblick i samhällets baksida. Hur lätt det kan vara att hamna där och hur oändligt svårt det är att ta sig därifrån.

Heder är utgiven av förlaget Novellix och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus. Genom att läsa novellen kryssar jag punkt nummer 10 i utmaningen Läs en novell IV: Läs en novell där någon reser med tåg.

Jag har länge varit nyfiken på Små eldar överallt av Celeste Ng och äntligen har jag läst den. Nu efteråt undrar jag hur jag ens kunde vänta med att läsa den för jag blev så tagen att jag verkligen slukade den! Boken inleds med att det brinner i ett hus i det idylliska villasamhället Shaker Heights. Elena Richardson som bor där ser lågor och svart rök välla ut ur fönstren på familjens hus. Nyfikna grannar samlas utanför brandkårens avspärrningar och elaka tungor viskar om att det är minstingen i familjen Richardson, Izzy, som har tänt på. Därefter radar de föregående händelserna upp sig i och med att berättaren söker sig bakåt i tiden för att försöka söka förklaringen till bränderna. Hur kunde allt gå så snett i en så lycklig familj som Richardsons? Och när tändes gnistan som fick Shaker Heights att sjuda av konflikter? Var det när Mia Warren flyttade in i kvarteret med tonårsdottern Pearl i släptåg? Eller började det redan vintern innan när ett spädbarn hittades övergivet i en kartong utanför brandstationen?

Små eldar överallt har legat på New York Times bästsäljarlista i nästan ett år och sålt i över 1 miljon exemplar i USA. Den vann Goodreads Choice Awards pris för bästa roman 2017 och ska filmatiseras till teveserie med Reese Witherspoon och Kerry Washington som producenter och skådespelare. Det är inte alls konstigt att boken har blivit så hyllad. Den har så många lager, så många nyanser, så många vindlingar. Boken rör sig till exempel genom tre olika sorters moderskap. Adoption, abort och surrogatmödraskap. Man får också möta familjer ur olika samhällsklasser och med helt olika förutsättningar, men som ändå går igenom ungefär samma saker och som kanske är mer lika än de någonsin kunnat tro. Här finns familjehemligheter, tragedier och katastrofer, men också vardag och kärlek. Det handlar om kulturell bakgrund, samhörighet och tillhörighet. Frågor som var ett barn egentligen hör hemma? Och vem har rätten till ett barn? Det handlar om idyll och uppror. Det är igenkänning, uppslukande, hjärtskärande och berörande. Boken är intelligent, välskriven, välkonstruerad, välkomponerad.

Boken utspelar sig i Shaker Heights, ett samhälle som finns på riktigt och som är ett av de första planlagda samhällena i USA. Det är en idyllisk grönskande förort till Cleveland, Ohio, och när Shaker Heights planlades 1912 var den underliggande filosofin att allting kunde – och borde – planeras, och att man genom att göra detta kunde undvika det opassande, det obehagliga och det katastrofala. Boken utspelar sig under 1990-talet och det finns många tidstypiska markörer att känna igen sig i av nostalgiska skäl.

Det här är en bok som kommer vara svår att släppa. Jag tror den skulle vara en perfekt bokcirkelbok i och med att den rymmer så många teman och att det finns så mycket att diskutera kring. Jag kommer att rekommendera den till alla jag möter som vill ha lästips. Tyvärr är det ju som alltid så svårt att skriva om riktigt bra böcker. Det här är precis en sådan bok jag tycker så mycket om att jag får svårt att skriva om den eftersom jag inte vet hur jag ska förmedla det på rättvisande sätt.

Små eldar överallt är utgiven av Albert Bonniers förlag. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och Bokus.

Förra veckan var jag sjukskriven efter en operation och då började jag läsa Systerklockorna av Lars Mytting. Jag blev direkt gripen av boken och kunde inte sluta läsa. Jag sträckläste den i stort sett och det var en fin läsupplevelse. Boken bygger på legenden om systerklockorna som gjutits till minne av de siamesiska tvillingarna Halfrid och Gunhild vars vävkonst givit upphov till en bildväv som sägs sia om framtiden. Legenden har förts vidare från generation till generation. För tjugoåriga Astrid Hekne som vuxit upp i den lilla byn i Gudbrandsdalen där den mäktiga klangen från systerklockorna har hörts så länge människorna kan minnas, är legenden en del i berättelsen om hennes egen släkt. Men när boken tar sin början, år 1880, står nya tider för dörren. Den gamla stavklockan är uttjänt och hela kyrkan ska tillsammans med klockorna fraktas till Tyskland dit den har sålts. En tysk arkitekt dyker upp i byn och hans ankomst för en bit av den stora världen till Astrid. Kanske är det hos honom hon kan finna den förtrogne hon behöver för att kunna bevara den rikedom som hennes släkthistoria rymmer, både för nu och evigheten.

Systerklockorna är en unik bok. Den kombinerar norsk landsbygdshistoria, legender, skrönor och gamla sedvänjor med skildringen av en brytningstid och en rad människoöden. Boken handlar om mötet mellan gammalt och nytt, mellan den lilla byn och världen, mellan världsligt och magiskt, mellan kultur, tradition och nydaningar, mellan det som uppnås och det som går förlorat. Den handlar om en dalgång med oändligt vacker men förrädisk och svårarbetad natur. Men allra mest handlar boken om människoöden. Astrid är en nyfiken, sökande, drömmande, men samtidigt redig och bestämd ung kvinna som längtar efter ett annat liv än det som är henne förutbestämt. Och det är rätt tid för det nu. Moderniteten och industrialismen är på ingång och förändringarna känns i luften, även i Butangen. ”Nyprästen”, Kai Schweigard, har nyligen anlänt till Astrids otillgängliga hemtrakter och är precis som den tyske arkitekten Gerard Schönauer en frisk fläkt i byn. Men alla uppskattar inte det nya, moderna. Man vill göra så som man alltid har gjort. Men när inhysingen Klara Mytting frös ihjäl mitt under nyprästens predikan var det trots allt dags för något nytt. En ny kyrka måste byggas och det påverkar alla som bor i Gudbrandsdalen, vare sig de vill eller inte.

Som alltid är det svårt att skriva om en bok som jag gillar riktigt mycket. Det känns som att inget jag skriver riktigt kan ge boken rättvisa. Boken är livfullt skildrad och den innehåller det mesta: kärlek, dramatik, historia, tradition och framtidsförväntan. Det är en bok som skänker eftertanke. Dessutom blir jag så sugen på att åka till Norge och uppleva de storslagna vyerna. Systerklockorna är utgiven av Wahlström & Widstrand och den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Hjalmar Söderberg är en författare jag inte alls läst särskilt mycket av, om ens alls. I förordet till hans nyutgivna novell Porträttet står det att endast tre författare har överlevt från det svenska 1890-talet: Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding och Hjalmar Söderberg. De två förstnämnda förkroppsligade tidens litterära mode, sagan, myten och den klangfulla, musikaliska poesin, medan Hjalmar Söderberg såg sig som en opponent mot tidsandan. Han ville inte sjunga, han ville tala klarspråk, skriva om verkliga människor och samtidens storstadsmiljö. Och det märks väl i novellen Porträttet. Miljöskildringarna är trovärdiga, detaljerade och realistiska. Det är lätt att se miljöerna framför sig, till och med nu när det gått hundra år sedan novellen först publicerades. Språket är enkelt, avskalat och Söderberg lyckas få fram mycket känsla med få ord.

Novellen handlar om en man som heter William som driver omkring i Stockholm och funderar på vad han ska göra med sitt liv. William är en ungkarl som börjar bli ”till åren” och därmed funderar på att stadga sig. Inte så mycket för att han vill utan för att det ser bra ut med ett ordnat liv och för att han helt enkelt är för gammal för kafélivets utsvävningar. Han har ett gott öga till en änkefru och friar till henne utan större känslor bakom. Hon tackar dock nej eftersom hon lovat evig trohet till sin bortgångne make. Det kommer förstås att förändra deras relation för alltid och frågan är vad nu William ska göra med den likgiltighet och melankoli som han kommit att se som en del av livet. Besöket hos Fru Richardt tar helt enkelt en oväntad vändning som han nog inte alls hade tänkt sig… Annie berättar förtroligt om sitt äktenskap och hur hon egentligen mådde under relationen med den bortgångne maken, allt medan William betraktar den döde makens porträtt som hänger på väggen i hennes våning. Novellen slutar ganska abrupt och jag ställer mig frågan om vad evig trohet egentligen betyder och hur mycket löftet till en död egentligen innebär. Novellen visar också hur ett hastigt avlagt löfte kan komma att påverka en framtid vi i det ögonblicken inte kan ha en aning om.

Porträttet gavs ut av förlaget Novellix 2016 och då var även Hjalmar Söderberg högaktuell trots att det gått 75 år efter hans död. Samma höst hade nämligen också Den allvarsamma leken biopremiär i regi av Pernilla August. Novellen finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus. I och med läsningen av denna novell kan jag kryssa punkt 6. Läs en novell vars titel börjar med P i läsutmaningen Läs en novell IV.

Jag väntar i snön är skriven av Daniel Dencik och det står på baksidan att den är baserad på verkliga händelser. Boken handlar om Alexander som är tvåbarnspappa och som plötsligt får besked om att han inte får träffa sina barn mer. Han blir anmäld för våld och övergrepp mot barnen och han hamnar mitt i en vårdnadstvist. Hela tiden får han veta av barnens mamma att de inte vill träffa honom. Alexander förstår ingenting, de hade en bra relation tidigare. Polisen utreder anklagelserna mot Alexander men hittar inget. Ärendet förs till domstol och domstolen tillerkänner barnen umgängesrätt med Alexander. Men socialtjänstens handläggare sätter sig emot och Alexander hamnar till slut i en tröstlös kamp mot de sociala myndigheterna.

Jag väntar i snön är en speciell bok. Den är förstås väldigt jagcentrerad. Den bygger på författarens egna upplevelser och hans egna dagböcker ligger till grund för boken. Ändå är det svårt att verkligen beröras av det som händer med huvudpersonen. Jag vet inte om det är bokens form som gör det, att huvudpersonen känns onödigt distanserad? Eller om det är det faktum att vi aldrig får några svar på varför barnen inte vill träffa Alexander. Tydligt är det att vi endast får den enda sidan av en historia och jag känner hela tiden under läsningen att jag gärna hade velat läsa mammans berättelse för att få det andra perspektivet. Alexander framställer sig så ovetande och utsatt. Han tar på sig offerrollen och skildrar en stark avsky mot de svenska myndigheterna. Och visst är det hemskt om allt är sant. Men det känns som om det finns något bakom som vi aldrig får veta just eftersom vi bara fått den ena delen av historien. Alexander hemfaller till arbetsnarkomani och gör den ena strapatsfyllda äventyrsresan efter den andra samtidigt som han ger återblickar till sitt tidigare idylliska föräldraskap, något som känns lite för mycket som en efterhandsrekonstruktion. Jag avslutar läsningen med en besk smak i munnen. Jag köper inte historien. Det är något jag inte har fått veta. Vilka delar av berättelsen är skönmålade? Vilka fakta undanhåller Alexander/författaren?

Jag väntar i snön är utgiven av bokförlaget Polaris. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller Bokus.