När himlen håller andan är första boken som Annika Sjögren ger ut sedan de fyra kriminalromaner hon gav ut mellan 2007 och 2012. Även denna bok utspelar sig i Härnösand, vilket jag tycker är kul eftersom jag är född bara några mil därifrån och är välbekant med miljöerna. Boken handlar om en ung kvinna som heter Vanja. När vi kommer in i handlingen har det gått några år sedan Vanja förlorade sin sexåriga dotter i en olycka och nu har Vanja fått arbete på en skola där hon möter Selina som också är sex år och som verkar vara vanvårdad och ensam. Vanja tar beslutet att ta hem Selina för att kunna få vara förälder igen och för att ge Selina den kärlek som hon borde ha fått från sina föräldrar. Inte långt från Vanja lever Ella, en stilig 83-åring som rör sig hemtamt i Härnösands finare kretsar, men som har ett mörkt förflutet och en hemlighet som hon aldrig tidigare yppat. Frågan är om det är dags nu eller om hon ska ta med sin hemlighet i graven. Hennes förmögne sonson Philip får vi också möta. En man som tror sig vara född på fel århundrade och som tycker om dyra antikviteter och goda viner. Nu har han förälskat sig i en ung kvinna som han är säker på är hans själsfrände. Men det visar sig att hon är någon helt annan än den han drömde om. Dessa tre personers öden knyts allt tätare samman och de tre personerna korsar varandras vägar inte bara en utan flera gånger i takt med att höstmörkret kryper allt närmare.

Nu är det ju många år sedan jag läste kriminalromanerna, men jag vill minnas att jag tyckte om dem. Jag såg fram emot att läsa När himlen håller andan eftersom jag tänkte att den skulle vara i samma stil och jag såg fram emot att läsa om de välkända miljöerna igen. Men jag blev besviken. Jag fastnade inte för historien denna gång. Den kändes segdragen och jag har lite svårt att placera boken i en genre. Den är inte tillräckligt spännande för att hamna bland thrillers. På baksidan står det spänningsroman, men jag hade nog velat ha en mer fördjupad spänningsintrig då. Relationsroman skulle jag snarare kalla det, men det är långt ifrån den typ av bok jag förväntade mig utifrån baksidestexten. Det känns som att författaren ville väldigt mycket med boken, det finns flera parallella spår och bihistorier och det gör att det blir svårt att komma in i boken och fängslas av handlingen. Det blir för spretigt helt enkelt. Jag fastnade inte heller för karaktärerna som jag tyckte kändes alldeles för platta. Jag fick ingen känsla för någon av dem. Synd eftersom det är unika personer som jag egentligen gärna skulle vilja lära känna och veta mer om. Nej, det enda jag egentligen uppskattade med boken var miljöskildringarna och de hade jag faktiskt kunnat få på annat sätt.

När himlen håller andan är utgiven av Ordfront förlag. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Jag har varit nyfiken på Den röda adressboken och Ett frågetecken är ett halvt hjärta av Sofia Lundberg ända sedan de kom ut. När jag såg att Ett frågetecken är ett halvt hjärta skulle bli nästa bokcirkelbok i Facebookgruppen Kollektivet bestämde jag mig därför snabbt för att läsa den. Det kom att bli en riktig sträckläsningsbok och nu ser jag fram emot att läsa även Den röda adressboken som står oläst i min bokhylla.

Ett frågetecken är ett halvt hjärta handlar om Elin Boals. Man får följa henne både i nutid och under hennes uppväxt. I nutid bor hon i New York och är en hyllad fotograf, sedan länge gift med affärsmannen Sam och mamma till dottern Alice som är 17 år och nyligen har kommit in på en erkänd dansskola. Utåt sett är Elin alltså väldigt lyckad och framgångsrik. Men lyckad är inte detsamma som lycklig. Hon är mer gift med sitt jobb än med Sam. Hon fjärmar av sig både från maken och dottern. Undviker att känna efter. I och med att vi parallellt får ta del av Elins barndom och uppväxt ser vi att hon haft det jobbigt som liten. Pappan hamnade i fängelse, mamman var inte att lita på och Elin var den som tog huvudansvaret för syskonen Erik och Edvin. Familjen var väldigt fattig och barnen var ständigt hungriga. I byn fanns dock två kvinnor som såg barnen och tog dem till sig. Den ena var Gerd som ägde mataffären och som ofta slängde åt Elin någon limpa eller liknande. Den andra var Aina som försåg Elin med läsning och gav henne därmed nyckeln till en annan värld. När Aina dog var det Gerd och Elins mamma Marianne som ärvde hennes förmögenhet. Det förändrade allt, åtminstone för ett tag. Men så småningom inträffade en tragedi och det var den som gjorde att Elin flydde från barndomens ö Gotland för att aldrig mer återvända. Hon har aldrig berättat för någon, inte ens sin make och dotter, om sin barndom. En dag får Elin ett brev från barndomsvännen Fredrik, han som var hennes livlina under uppväxten. Nu återvänder såväl tankar som minnen och Elin inser att hennes hemligheter riskerar att föras fram i ljuset.

Ett frågetecken är ett halvt hjärta är en gripande skildring över en familjs öde och hur barndomen påverkar en person mer än hen kan tro. Man kan inte fly från allt. Det går kanske till en viss gräns, men så småningom kommer det ikapp. Boken handlar mycket om skam och skuld och hur man övervinner detta. Dock är det kanske ett lite för snabbt och tillåtande slut för att det ska kännas på riktigt. Mest handlar nog boken ändå om att hitta sig själv och våga tillåta sig att vara den man egentligen är. Först då kan man nog älska på riktigt. Jag gillade den här boken, den var fängslande och berörde, även om det troligen inte är en bok som stannar kvar länge. Bra sommarläsning för hängmattan eller stranden helt enkelt.

Boken är utgiven av bokförlaget Forum och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Fröken Julie är en pjäs, en tragedi, av August Strindberg, skriven 1888. Det är en av de mest spelade Strindberg-pjäserna i världen. Redan 1889 hade dramat urpremiär i Köpenhamn och sedan dess har pjäsen spelats otaliga gånger och även filmatiserats. Dramat utspelar sig under en enda natt, en midsommarnatt. Endast tre karaktärer finns på scen: Fröken Julie, Jean och Kristin. Men en fjärde är ytterst närvarande även om han aldrig syns på scen, nämligen Greven.

Under midsommarnatten har grevens dotter, fröken Julie, dansat med betjänten Jean. Nu sitter de i köket och Julie vill skåla och dricka. De pratar och skojar men stämningen är på helspänn. Kokerskan Kristin, som är förlovad med Jean, betraktar dem på avstånd. Hon tycker inte det är passande att fröken Julie och Jean sitter och dricker tillsammans, de borde inte umgås med varandra överhuvudtaget. När Kristin har somnat börjar en natt som slutar med svek, kärlek och död. Både Julie och Jean lockas av att bryta mot såväl moral som den allmänt rådande normen. Dramat belyser klassamhället och lyfter brännande frågor om klass, kön, makt, åtrå och kärlek.

Fröken Julie blev av sin mor uppfostrad till att tänka och bete sig som en man, vilket inte uppskattas av samtiden. Hon vet hur hon ska få det hon vill ha, men hon vet inte vad hon vill ha, vilket gör henne väldigt förvirrad. Jean är grevens betjänt, men han tänker inte stanna kvar på den positionen. Hans mål är att komma upp sig i samhället och han har en plan som börjar med drömmen om att starta ett eget hotell. Fröken Julie är en del av hans långsiktiga plan. Han manipulerar henne skoningslöst dit han vill. Kristin är den som står med båda fötterna stadigt på jorden. Hon är religiöst, stabil, naturlig och förlovad med Jean. Greven syns, som tidigare nämnts, aldrig till på scen, men hans handskar och stövlar skymtar på scen och visar på hans stora inflytande över såväl fröken Julie som Jean.

I pjäsens slutscen ger Jean sin rakkniv till fröken Julie för att hon ska skära halsen av sig. Men pjäsen slutar där, vad hon verkligen gör med rakkniven är upp till läsaren att föreställa sig. Ifjol, 130 år senare, har Fröken Julie fått ett alternativt slut. Eva Ström gav då nämligen ut romanen Rakkniven som kan ses som en alternativ fortsättning på det välkända verket. I Rakkniven får Julie själv berätta fortsättningen av historien. Berättelsen inleds med att fröken Julie endast har ett ytligt sår på halsen efter det misslyckade självmordsförsöket och fullproppad med sömnmedel forslas hon först till ett privat sinnessjukhus i Danmark. Efter en tid inlåst med andra hysteriska, ätstörda och självskärande unga överklasskvinnor förs hon till ett kloster i Rom. Väl där blir hon inhyst hos vänliga nunnor. Där upptäcker hon också att hon är gravid. Att föda en oäkting var en skam i alla samhällsklasser på den tiden, men bland utdöende blåblodiga räknades det närmast som ett förräderi. Greven kommer så småningom själv till klostret tillsammans med nuckan och fastern Hélène. Han är generös och välkomnar henne gärna hem igen – men då får hon betala ett högt pris, kravet för att fröken Julie ska bli förlåten är att hon adopterar bort barnet.

Att läsa en, i detta fall alternativ, fortsättning på en så berömd berättelse innebär något speciellt. Det ger förstås ett helt nytt perspektiv, ett befriande perspektiv. Dessutom fångar Eva Ström tidsandan på ett bra sätt. Intressant nog får vi erfara hur villkorad även privilegierade kvinnors tillvaro var. Ströms roman är en utvecklingsroman, där fröken Julie utvecklas från att vara impulsdriven och naiv till att bli reflekterande och klarsynt. Berättelsens vändningar är inte oförutsägbara, men kvinnoporträttet är fördjupat. Fröken Julie överlever självmordsförsöket och får så småningom ett gott liv. Troligen långt ifrån vad Strindberg hade planerat för henne. Men jag tror ändå att han hade blivit glad att hon fått leva vidare i en såhär välskriven och mångbottnad roman som ger oss ett tydligare porträtt av fröken Julie. Att Eva Ström också är poet märks också väl i det vackra språket som gör läsningen till en fröjd. Eva Ström är också läkare, vilket märks i de intressanta journalutdrag som publiceras och som därmed också ger oss en inblick i samtidens läkekonst. Rakkniven är egentligen inte alls den typ av böcker som jag brukar läsa, men jag är väldigt glad att jag valde att läsa den.

Rakkniven är utgiven av Albert Bonniers förlag och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Julia lever det perfekta livet tillsammans med sin man Henrik och deras tre barn. Henrik är allt hon någonsin drömt om: stilig, omtänksam och en underbar far.

Men en morgon när Julia vaknar upptäcker hon att Henrik är borta. Hon letar desperat, och vägrar ge upp trots att polisens utredning inte ger något resultat.

Under sitt sökande upptäcker Julia saker hos Henrik som hon inte kände till. Vem är det egentligen hon har varit gift med? Långsamt börjar bilden av en annan Henrik växa fram. Samtidigt som hon inser att både hon och barnen svävar i stor fara.

Baksidestexten till En underbar död av Emma Ångman beskriver väl vad boken handlar om. Det är en psykologisk thriller som visade sig vara betydligt mer mångfacetterad och tog många fler skruvade vändningar än jag kunde ana när jag började läsa den. Det står också på baksidan att boken får en att fundera över vad som kan dölja sig utanför fönstret i mörkret, men också om man verkligen känner sina nära och kära så bra som man tror. Jag blev inte direkt rädd av boken, men den har en krypande, växande obehagskänsla som dröjer sig kvar under läsningen. Visserligen är det många osannolika saker som händer i boken, vilket jag inte brukar tycka om, men jag köper det eftersom det är fint förpackat i en nutida svensk miljö där huvudpersonen Julia hade kunnat vara vilken stressad, heltidsarbetande, tränande, vanlig småbarnsmamma som helst.

Boken handlar om ondska och hur den kan ärvas från generation till generation. Den handlar också om hemligheter. Den bild Julia har av sin man stämmer inte alls överens med verkligheten. Hur många hemligheter kan man egentligen ha i en relation och hur mycket är det som man väljer att inte se? Det finns också en bihistoria som utspelade sig längre bak i tiden, som berättas parallellt med nutidshistorien om Julia och hennes familj. Man kan ana att de båda berättelserna kommer att vävas samman, men det tar ett tag innan jag förstår hur, och jag gillar att det inte är så väldigt förutsägbart. Hela historien är intressant och skickligt uppbyggd och man sitter ofta och funderar på vad som egentligen är sant, vilkens bild av verkligheten som är den sanna och vem man egentligen kan lita på. Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken och sista halvan läste jag snabbt för att få veta hur boken skulle sluta. En riktig bladvändare alltså.

Det här är den första boken jag läser av Emma Ångman och jag inser också att thrillers är en genre jag sällan läser. Det är betydligt vanligare att jag läser deckare och mordgåtor när jag vill ha något spännande. Kanske för att det är en genre jag är mer hemtam med. Eller så är det för att det helt enkelt inte finns så många svenska thrillers? Jag uppskattade dock En underbar död mycket och ser fram emot att läsa fler böcker i denna genre. Skulle även gärna läsa mer av Emma Ångman, framförallt är jag nyfiken på Mannen mellan väggarna som hon gav ut för några år sedan.

En underbar död kan lånas på biblioteket eller köpas på Adlibris och Bokus.

Jag har precis lyssnat klart på Jag for ner till bror som blev Augustnominerad 2018. Boken utspelar sig i ett fiktivt Smalånger som ligger i Västerbotten, någonstans mellan Umeå och Skellefteå. Det är således fyllt av Västerbottniska miljöskildringar, referenser och dialekter och åh vad jag känner igen mig och åh vad jag längtar tillbaka till norr.

Boken handlar om Jana Kippo som återvänder från Luleå hem till Smalånger för att hälsa på sin bror, Bror, och där blir hon kvar. I Smalånger är det mesta som vanligt. Maria har hittats död. Maria som verkar ha varit med de flesta männen i byn, i alla fall de gifta, och som kanske är Jana och Brors syster. Janas bror håller för övrigt på att supa ihjäl sig. Harmynte John hjälper Jana när hon förirrar sig i snöstormen. Frågan är om hon kan lita på honom. Han verkar ha vansinnet i sig. Men vansinnet vet Jana en hel del om sedan tidigare. Det framkommer nämligen att Jana stack sin far med en högaffel. Och Bror klöv fadrens skalle med en spade. Vi får också veta varför syskonen hatade fadren så. Och modren. Modren som inte gjorde någonting. Hon sitter nu på hem, Smalångershemmet. Men hon får sällan några besök. Jana tar över Marias jobb inom hemtjänsten, det finns ju ett ledigt jobb där nu sedan Maria är död, och där möter hon de gamla i byn, de som var medelålders när hon lämnade Smalånger, men som nu är ofärdiga, skröpliga och bär blöjor. Allt eftersom kommer händelserna i Janas och Brors uppväxt fram i ljuset och det är inga trevliga barndomsminnen där inte.

Jag for ner till bror är en bok som har många ingredienser – mord, misshandel, incest och missbruk är bara några av dem. Det är en rå, våldsam och svart berättelse, men den har sina kärleksfulla och fromma inslag. Den handlar om hemligheter, våldsamheter, familjedraman, passioner, släkthistorier, tragik men också humor. Flera av bokens teman har man läst om många gånger förut, men det här är annorlunda. Boken är väldigt annorlunda, men på ett bra sätt. Eljest skulle vi ha sagt därhemma.

Språket är Västerbottniskt ordkargt men likväl vindlande vackert. Nu har jag ju lyssnat på boken och inte läst den. Men det sägs att den saknar kommatecken och att det endast finns stor bokstav i början av meningar. Karaktärernas namn skrivs inte ”Jana Kippo” utan ”janakippo”, precis som det uttalas. Eftersom jag inte läst kan jag inte säga om detta sätt att skriva förhöjer eller drar ner läsupplevelsen, men hur som helst kan vi konstatera att detta gör att boken sticker ut.

Skildringarna av hur det är att bo i en liten by i Norrland är träffande pricksäkra. Karaktärerna är alla udda, de flesta med sorgliga livsöden. Ibland kan det kännas som att författaren har vältrat sig i våldsamhet och tragik, kan det inte finnas någon lycklig historia i Smalånger? Och ibland kan det kännas som att Norrland skildras på ett lite väl exotiskt sätt som snarare befäster fördomar än befriar oss från dem. Men sammanfattningsvis är detta en enormt stark roman och inte minst en stark debut. Boken är väl värd sin August-nominering. Författaren Karin Smirnoff har redan kommit ut med uppföljaren Vi for upp med mor och den ser jag fram emot att läsa i sommar. Och den kommer jag nog också att läsa, inte lyssna på, i alla fall om det är samma uppläsare även på den ljudboken, för det känns för mig väldigt fel att låta Lo Kauppi läsa upp boken med sin Stockholmsdialekt. Betoningar och uttal blir helt fel och jag stör mig en hel del på det under tiden jag lyssnar.

Jag for ner till bror är utgiven av bokförlaget Polaris och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.