Carin Gerhardsen har äntligen kommit ut med en ny bok efter den populära deckarserien om Hammarbypolisen. Det som göms i snö heter hennes nya bok och den är något helt annat än de tidigare deckarsuccéerna. Till skillnad från de tidigare böckerna som fokuserade på polisens arbete och mordutredningar är detta en psykologisk thriller. Boken handlar i grund och botten om en enda tragisk händelse som inträffade fyra år innan boken nu utspelar sig. Det var en trafikolycka som skedde på Gotland där en man omkom efter att ha kört ner i en ravin. På grund av platsens belägenhet och det dåliga vädret hittades han inte förrän efter fyra dygn och man vet inte hur stort lidande han utsattes för under tiden där han låg fastklämd i vraket. Det visar sig att det funnits vittnen till olyckan och även någon som direkt eller indirekt orsakat olyckan men därefter smitit därifrån. Det visar sig också att den tragiska olyckan satt igång en rad olika händelser och att det finns betydligt fler inblandade än man från början trott. Desto fler blir också så småningom påverkade av de händelser som olyckan för med sig. I boken får vi möta en rad kvinnor som alla har blivit påverkade av händelserna på ett eller annat sätt och vi får ta del av det som kvinnorna känner efter olyckan, vilket är alltifrån hat och hämndbegär till skuld och självförakt. Kvinnornas vägar korsas förstås, som av en slump, men troligtvis under påverkan av ödet. Det handlar till viss del om att få reda på vad det egentligen var som hände den där ödesdigra eftermiddagen för fyra år sedan, att få små pysselbitar här och var, för ingen har den hela bilden av hur allt hänger samman. Genom att lägga pussel tillsammans med läsaren för Gerhardsen så småningom oss till ett lagt pussel med gåtans lösning. Men under tiden hamnar man ständigt på villovägar och det dröjer till bokens sista sidor tills allt klarnar.

Jag hade svårt att komma in i boken, till viss del troligen för att jag haft begränsat med lästid och därför läst boken under många, men väldigt korta, lässtunder. Men också för att det är många karaktärer inblandade och det är lite svårt att hålla isär vem som är vem och vilka deras kopplingar med de andra karaktärerna är. Det blir lätt hopblandning när det är många huvudpersoner kring en isolerad händelse. Framförallt i början av boken kändes det som att allt var en riktig härva. Samtidigt är det oerhört intressant att få ta del av de olika karaktärernas livsöden och få en inblick i hur en och samma händelse har påverkat personerna på så skilda sätt. Jag är lite kluven kring vad jag tycker om boken. Min första känsla var att jag inte alls tyckte om den, men jag insåg efter ett tag att det var för att jag hade förutfattade meningar kring hur boken skulle vara – jag trodde och hoppades att den skulle vara som Hammarbyserien. Jag hade inte läst på om vad det var för bok utan gick bara på författarens namn när jag kände att jag bara måste läsa hennes senaste. Men när jag väl accepterat att det här var en helt annan typ av bok kunde jag också se bokens förtjänster. För det är nämligen så att Carin Gerhardsen är ett proffs på att skriva och det märks förstås även i denna bok. Det som göms i snö är välskriven och har en genomtänkt historia. Jag gillar att vi får möta sådana karaktärer som vi annars inte ofta möter i litteraturen, persongalleriet känns väldigt intressant och framförallt levande. Jag gillar också berättelsens oförutsägbarhet, att den är full av vändningar och att den ger upphov till en hel del tankar och funderingar medan man läser. Man utmanas som läsare, det krävs att man hänger med. Vissa detaljer som man annars ofta bara skumläser förbi visar sig ofta ha betydelse längre fram. Att den utspelar sig i Gotland med dess spännande miljö är förstås inget minus. Boken är skriven med korta kapitel och det händer ganska mycket, vilket gör att man läser snabbt för att få reda på fortsättningen. För mig blev den en riktig bladvändare ju mer jag läste. Överhuvudtaget blev boken starkare och starkare ju mer jag läste och kom in i handlingen.

Det som göms i snö är utgiven av Bookmark förlag och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Sedan jag lyssnat klart på Midnattsflickor har jag väntat och väntat tills Jonas Moström ska komma ut med en ny bok och nu har jag äntligen fått lyssna på den senaste i serien om psykiatrikern Nathalie Svensson och kriminalkommissarie Johan Axberg. Boken heter Skuggorna ruva och det är juletider nu när profileringsgruppen får sitt nya fall. En flicka har försvunnit i Svartviken, ett litet, litet samhälle i Jämtland, alldeles intill den norska gränsen. Ebba, som är 16 år, har blivit vald till byns lucia, men hon dyker inte upp på sin egen kröning. Efter fem dagar lägger polisen i Östersund ner sökandet efter henne. Dagen därpå hittas hennes lärare brutalt knivhuggen till döds i sitt kök. Dagarna går, men den lokala polisen kommer inte vidare och därför kallas alltså Johan, Nathalie och de övriga i Rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp in. Tidpunkten var väldigt dålig vald för Johans skull, hans fru Carolina är gravid med andra barnet och deras lilla familj skulle fira sin första jul i sitt nya hus tillsammans med släkten när Johan tvingas avvika för fallet. För Nathalie som står inför en jul som frånskild utan att ha barnen hos sig var det lite enklare att lämna allt och bara åka. Men hon har desto mer tvivel sedan när hon är på plats och har Johan som sin närmaste kollega. De har haft en natt tillsammans tidigare och hon vill mer, men han är alldeles för sval mot henne tycker hon.

Skuggorna ruva är den femte delen i serien om Johan och Nathalie, men det finns en lång rad med böcker med bara Johan i huvudrollen och även några med bara Nathalie i huvudrollen. Det som står i centrum för dessa böcker där Johan och Nathalie är kollegor är ju deras relation, eller rättare sagt icke-relation och i det fallet blev jag besviken på boken. Jag hade velat att mer skulle ha hänt. När det gäller fallet så känns det trovärdigt och det faktum att händelserna utspelar sig på en geografiskt liten plats tillför många dimensioner. Eftersom alla känner alla så leder det också till att alla misstänker alla. Vem kan man egentligen lita på när något sådant här händer? Och såväl nya som gamla konflikter blossar upp. För att kunna lösa fallet tvingas profileringsgruppen att verkligen lära känna byn och dess invånare och det är intressant, det finns många hemligheter, konflikter och sådant som folk länge har sett mellan fingrarna på, men som nu tvingas upp till ytan trots att det får konsekvenser.

Jag tycker nog att det här är en klassisk mellanbok, sådär som det lätt kan bli i många serier. Definitivt inte den bästa i serien, inte heller dålig, men som mer har funktion som underhållning än som att utveckla serien vidare och låta huvudpersonerna komma framåt. Jag tyckte att boken var lite väl långsam och händelsefattig. Kanske bidrar det faktum att karaktärerna befinner sig på en geografiskt avgränsad plats? Samtidigt är det ju så att det faktiskt är en slags verklighet som skildras, en verklighet i form av ett polisarbete, om än fiktivt. De flesta lösta brott är nog resultatet av ett gediget polisarbete där det troligen är långa stunder av rutinarbete, kanske tråkigt sådant, och det är nog sällan som det i verkligheten är så fartfyllt och händelserikt som i de mest drivna deckarna. Så långsamheten kanske säger mer om mig än om boken. Däremot är det en sak jag stör mig lite på i boken och det är att poliserna hela tiden är så övertydliga och transparanta och berättar allt för de misstänkta. Jag tror att de i verkligheten är mer benägna att hålla på vissa saker ”av utredningstekniska skäl” och låter huvudpersonerna berätta mer med egna ord istället för att skriva dem på näsan och ge dem möjligheten att ändra sin story för att passa in. Men vad vet jag om polisarbete, jag är ju bara en enkel bibliotekarie 🙂

Så sammanfattningsvis, Skuggorna ruva är helt okej, men inte den bästa boken i serien, enligt mig. Nu ser jag fram emot nästa bok i serien och hoppas på en fortsättning på relationen mellan Johan och Nathalie. Skuggorna ruva finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

I augusti skrev jag om Pernilla Ericsons två första böcker och att jag längtade tills jag äntligen skulle få läsa den tredje boken i serien om Erla-gruppen och polisen Liv Kaspi som har huvudrollen. har varit sjuk nu under läslovet och därför passade det bra att igår kväll och idag sträckläsa den, nu när det äntligen hade blivit min tur i bibliotekskön. När du vänder dig om heter den tredje boken och den är baserad på ett verkligt fall.

Erlagruppen är en speciell utredningsgrupp, från början sammansatt helt privat och under polisens radie. Denna gång är det tvärtom polisen som samlar ihop gruppen eftersom de står inför något de aldrig stått inför förut. Det börjar med att en kvinna blir brutalt våldtagen av en okänd man i sitt eget hem. Förövaren kan gripas på plats och därför ser det vid första anblicken ut som ett enkelt ärende. Men det visar sig inte vara så enkelt. Polisen tvingas släppa honom igen. Det fanns en inbjudan. En inbjudan om hårdhänt sex. Och den är skickad från kvinnans egen mobiltelefon.

Ja, det är ett märkligt och läskigt skrämmande fall de har fått på halsen. Som vanligt är det intressant att läsa om Erlagruppens ibland okonventionella metoder. Persongalleriet är också väldigt bra i de här böckerna, jag gillar alla fyra, Liv, Rickard, Aminah och Edith. Vi får ju också följa dem i deras privatliv och i denna bok är det Liv som har det trassligt med Rickard och hans bakgrund i den undre världen. Kan hon verkligen lita på honom. Och Aminah vars pappa ständigt utgör ett hot för henne.

Ska jag hitta något minus med boken är det nog att jag inte riktigt kan känna för de våldtagna kvinnorna. Deras öden skildras så snabbt och utan större känsla att jag inte riktigt blir berörd och det känns hemskt med tanke på hur otäcka brott de utsätts för. Visserligen ligger bokens fokus på brottsutredningarna och Erlagruppens arbete, men det hade inte varit negativt för berättelsen om man hade blivit mer berörd av offren tänker jag. Sedan har jag ju som alltid svårt för när man ändrar framsidans layout mitt i en serie, vilket man gjort inför denna tredje bok. Men annars så är detta en deckare i toppklass. Ämnet är rykande hett och viktigt, persongalleriet färgstarkt och själva skrivhantverket får mycket väl godkänt. Det är bara att hoppas att Pernilla Ericson skriver fler böcker om Erlagruppen.

När du vänder dig om är utgiven av HarperCrime och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

I helgen läste jag ut Ögonvittnet skriven av Anna Bågstam. Det är en deckare, den första i en ny serie. Boken inleds med att ett brutalt mord upptäcks i pittoreska Lerviken utanför Landskrona. En kvinna har blivit avrättad och fått sina ögonlock upptejpade. Huvudpersonen i boken heter Harriet Vesterberg. Hon har precis lämnat Stockholm och en havererad kärleksrelation för att återvända till sin barndomsstad där hon flyttar in i sin pappas hus just i Lerviken. Mordet sker dagen innan hon börjar sitt nya jobb i Landskrona. Hon ska jobba som civil brottsutredare och hon kopplas därför in på mordet. Men starten på nya jobbet blir inte riktigt som hon tänkt sig. Hennes chef är en bitch, hon känner sig inte välkommen på stationen och hennes idéer uppskattas inte. Hon går sin egen väg som tyvärr leder henne in på ett spår som hon ångrar att hon började följa. Hon får indikationer att mördaren är någon hon känner…

Att få följa en civil brottsutredare är något nytt och fräscht – tidigare har man ju blivit van att få följa allt från städare och barnmorskor till  journalister och som ramlar över brott i sina vardagsliv, vilket inte känns särskilt trovärdigt efter några böcker i serien. Att få följa riktiga poliser är man ju också van vid i deckare och det ger ju en helt annan slags trovärdighet och inblick i själva polisarbetet. Men här har vi någon slags mellanting, vilket känns spännande och nytt. Dessutom är Harriet en karaktär som både har bra och dåliga sidor, precis som vem som helst. Hon har exempelvis otur i kärlek, tröstäter godis och analyserar ofta det hon sagt och gjort. En sammansatt karaktär alltså, vilket är ett stort plus. Jag gillar också hennes kompis Lisa som man egentligen inte får lära känna särskilt mycket, men som jag tror kommer att ha större betydelse i kommande böcker.

Jag hade dock lite svårt att komma in i boken, det gick långsamt och trevande från början. I mitten av boken tog det fart och slutet sträckläste jag. Boken är välskriven och det finns många ingredienser som jag gillar. Författaren skildrar bra hur det är att återvända ”hem”, att flytta hem hos en åldrad far som misstänks ha demenssjuksom, att vara tajta syskon som glider ifrån varandra på grund av en ny partner, att komma ny till en arbetsplats, dessutom ny med en annan utbildning än de övriga, att våga lita på sin magkänsla trots att man inte får stöd för sina teorier, att leva i en by där alla känner alla och rykten färdas sekundsnabbt och så vidare. En ytterligare fördel med boken är att den inte är det minsta förutsägbar. Dessutom finns det en hel del humor i boken, vilket ger en härlig kontrast till det brutala mordfallet. Ja, det finns många plus och jag har sett att andra bloggare verkligen hyllar Ögonvittnet. Även om jag hade svårt för den i början så tog den sig och självklart så måste jag rekommendera den till alla som gillar svenska deckare.

Anna Bågstam har tidigare skrivit material för Storytel, alltså en deckare som direkt blivit ljudbok. Hon belönades med priset Årets deckardebutant 2017. Nu verkar det som att det kommer att bli en serie böcker om Harriet så det kan bli spännande att lära känna henne mer och även se hur Anna Bågstam utvecklas som författare.

Ögonvittnet är utgiven av Norstedts förlag och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Syndabocken är den sjätte delen i serien om kriminalinspektör Emma Sköld. Jag var lite arg på karaktären, eller snarare författaren, efter förra boken då hon fejkade sin egen död och minnesstund för att sätta dit några korrupta poliser. Eller ja, det var egentligen inte Emmas fel helt och hållet, det var hennes pappas idé och de fick stöd av en läkare. Emma höll sig gömd i flera månader och lät sin mamma, syster och dotter tro att hon var död. Jag gillar inte riktigt det och när jag började läsa den nya boken om Emma inser jag att jag fortfarande var lite irriterad. Men självklart kunde jag ju inte låta bli att läsa. Mest nyfiken var jag på att se hur relationen mellan Emma, Nyllet och Ines gått sedan sist, att bygga upp ett nytt förhållande och samtidigt försöka komma in i mammarollen efter det fejkade dödsfallet kunde inte vara lätt tänkte jag. Och jag inser väldigt snabbt att det inte heller gått så bra, Emma och Nyllet tar en paus redan i början av boken. Väldigt synd tycker jag, för de kändes som menade för varandra.

Hur som helst. Boken inleds med att en inbrottsvåg drar genom Bromma och när en tonårspojke hittas död tror man att det handlar om ett villainbrott som gått snett. Emma Sköld kopplas in på fallet, men hon blir snart själv föremål för ett par inbrott. Dessutom får Nyllet hotbrev. Hänger allt ihop, eller hänger det som händer Emma och Nyllet snarare ihop med att Emma satte dit poliserna tidigare? Det var en städerska som hittade den döda pojken och misstankarna riktas snabbt mot henne. Det leder till att hatiska fördomar om både henne och utländska gästarbetare börjar spridas på nätet, i Facebookgruppen Brommavännerna.

Som ni märker så är det, som alltid, mycket samtidsskildring även i denna bok. Sofie Sarenbrant är ju duktig på det, att skriva om saker som skulle kunna hända i vår vardag när som helst och som redan pågår runt omkring oss. Det känns riktigt aktuellt och brännande, inte minst inslagen med näthat som är något som jag ofta diskuterar med barnen på skolan där jag jobbar. Själva mordfallet tycker jag kanske inte är det mest spännande av de fall Sarenbrant hittills har skrivit om. Det mest intressanta tycker jag är att läsa om Emmas utveckling och relationer. Men det är spännande, det är ett högt tempo och som vanligt är det förstås en riktig bladvändare. Syndabocken är klart läsvärd och nu är det bara att vänta på nästa bok i serien.

Syndabocken är utgiven av Bookmark förlag och den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Det har varit en väldigt lång reservationskö på Slaktaren, Gabriella Ullberg-Westins fjärde bok i serien Morden i Hudiksvall. Men äntligen har jag fått läsa den. Det som är extra kul med de här böckerna är ju att de utspelar sig i Hudiksvall med omnejd och just denna bok utspelade sig till stor del i närheten av Delsbotrakten som jag känner väl till. Dessutom får vi förstås återigen träffa alla de härliga karaktärerna, som Johan Rokka och Janna Weissmann.

Boken utspelar sig i oktober under älgjakten. Slaktaren Hans Larsson gör en makaber upptäckt en tidig morgon. Han hittar nämligen en människokropp upphängd i krokar i slakteriets tak. Johan Rokka och de övriga kollegorna på Hudiksvallspolisen ser snart att offret blivit utsatt för tortyr och det dröjer inte länge förrän detta mord bara blir ett i raden av flera bestialiska mord. Nu tickar klockan och Rokka med kollegor tvingas jobba natt och dag för att försöka hitta vem som ligger bakom morden innan fler kommer till skada.

Det är ett intressant tema med hämnd och girighet, men också med flera parallella handlingar, så som en journalists skrivande på ett stort scoop, ett HVB-hem som inte fungerar som det borde och om en pojke som vistas på hemmet och som blir indragen i något som är större än många kan ana. Bokens inramning, höstens älgjakt, är en väldigt bra fond och det är riktigt bra skildrat, jag som varit med under min makes jakt vid flera tillfällen kände väl igen mig. Överhuvudtaget är detta något som kan sägas om hela Ullberg-Westins författarskap, att böckerna är välskrivna och känns väldigt välarbetade. Slaktaren håller ett högt tempo med mycket spänning, korta kapitel och lättläst text, vilket gör att den snabbt blev en riktig bladvändare. Jag kunde inte sluta läsa. Jag känner också starkt att Gabriella har utvecklats i sitt författarskap, det blir starkare och starkare för varje bok och nu har hon hittat sin egen röst och sin egen berättarton, vilket gör böckerna än mer läsvärda. För mig är inte Slaktaren den bästa boken rent mordfallsmässigt, jag tycker att mordgåtan är lite svagare än i tidigare böcker och jag känner inte sympatin inför offer eller mördare på samma sätt som tidigare, men att den är så bra berättartekniskt istället väger upp detta. Miljöskildringarna och personskildringarna är riktigt bra, det är intressanta, komplexa karaktärer som verkligen växer för varje bok. Jag såg på Instagram att författaren skrivit på för en femte del i serien, så nu är det bara att vänta på att den ska komma, för läsa den ska jag absolut göra.

Slaktaren är utgiven av HarperCollins Nordic och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

  

För två år sedan kom Pernilla Ericssons första bok ut. Den heter Spåren vi lämnar efter oss. Jag trodde jag skrivit om den tidigare, men när jag söker bland mina inlägg hittar jag den inte. Nu har jag just sträckläst hennes andra bok, Jag ska hitta dig, så det passar väl bra att jag skriver om båda samtidigt då.

På Adlibris presenteras författaren såhär:

Pernilla Ericson är journalist och bosatt i Stockholm. Hon har bland annat arbetat på OKEJ, på Aftonbladet och med produktioner för TV4. Pernilla fick idén till Erlagruppens första fall när hon efter en serie artiklar fick ta emot mängder av personliga berättelser om övergrepp. De flesta av de skrivande kvinnorna hade inte vågat anmäla. Spåren vi lämnar efter oss är hennes debutroman och första boken i serien om Erlagruppen.

I Spåren vi lämnar efter oss får vi veta att polisen Liv Kaspi tillfälligt är avstängd från sitt jobb i väntan på en internutredning. Under denna ”ledighet” blir hon kontaktad av en äldre dam som bidrar någon slags privatspaning och som har skapat ett team på fyra personer där hon då vill att Liv ska bli en av medlemmarna. De är ganska unika de fyra, men kompletterar varandra mycket bra, något som kommer att behövas för det är ett knepigt fall de står inför. Privatteamet kallar sig för Erlagruppen och namnet kommer av de fyra medlemmarnas initialer.

Det sker en rad brutala kvinnoöverfall längs med den gröna tunnelbanelinjen och när Erlagruppen börjar nysta i detta leder sökandet dem in i internets mörkaste vrår och det visar sig att förövarnas metod för att hitta sina offer är väldigt välplanerad. De brutala överfallen ökar, våldet eskalerar och snart börjar också kvinnorna försvinna. Det blir en kamp mot klockan för att försöka lösa fallet innan Gröna linjen-männen inser att någon är dem på spåren. Det är spännande hela tiden, mycket aktion och väldigt intressanta karaktärer som man får lära känna sakta men säkert.

Nästa bok i serien, Jag ska hitta dig, har det gått en tid sedan första fallet som Erlagruppen löste. Rickard har gömt sig utomlands, men det visar sig att han inte kan bli kvar där. Han sitter inne med information som kan fälla den undre världens mäktigaste man, Jovan Devic, och klockan tickar mot en kommande rättegång mot honom. Polisen behöver bevis och de vet att Rickard har dem. Samtidigt får en torped i uppdrag av Jovan att tysta Rickard för gott och han får hjälp av en förrädare inom poliskåren. Allt detta gör att Erlagruppen åter samlas, nu för att försöka hålla Rickard vid liv och försöka hitta torpeden. Det blir åter en våldsam jakt och Liv tvingas använda all sin styrka och skicklighet för att överleva och rädda de hon älskar mest. Även i denna bok är tempot högt och jag klarade knappt av att lägga bort boken.

Jag tror minsann att Pernilla Ericson blivit en av mina favoritförfattare. Hon skriver otroligt bra. Det är lättläst men välskrivet och spänningen är riktigt hög. Det känns trovärdigt, det märks att hon gör ordentligt med research och det avspeglas också i tacksidorna på slutet. Även det känslomässiga och kärlekshistorien beskrivs väl och jag kan inte låta bli att hoppas att Liv och Rickard ska kunna få en framtid ihop trots allt. Man kan inte ana vem det är som är läckan inom poliskåren eller hur boken ska sluta, det finns ingen förutsägbarhet alls, vilket förstås bidrar till sträckläsningen, man måste bara läsa vidare för att få veta hur det ska sluta. Jag skulle gärna se dessa böcker som filmer eller tv-serier, det skulle de passa bra som.

Och vet ni vad? Nu när jag skrev denna recension så såg jag att Pernilla Ericson i år kommit ut med den tredje delen i serien om Erlagruppen. Den heter När du vänder dig om. Jag har ställt mig i kö på den på mitt bibliotek, men har plats nummer 15 och boken är bara under inköp än så länge, så det kommer tyvärr att dröja alldeles för länge innan jag får återse de härliga karaktärerna. Men den som väntar på något gott…

Spåren vi lämnar efter oss och Jag ska hitta dig är utgivna av Harper Collins Nordic och finns bland annat att köpa på Adlibris här och här och på Bokus här och här.

På senaste tiden har jag betat av flera av Kristina Appelqvists senaste böcker med litteraturforskaren Helena Waller i huvudrollen. Den senaste i raden är Den fjärde pakten. I den boken är inte bara Helena Waller i huvudrollen, utan också rektor Emma Lundgren som vi läsare har mött i tidigare böcker av Appelkvist. Hon gör alltså samma drag som exempelvis Jonas Moström som låter huvudpersoner från hans olika bokserier mötas och tillsammans bli huvudpersoner i senare böcker.

Den fjärde pakten inleds med att en student faller ner från universitetets klocktorn. Ingen kan säga om det rör sig om mord, självmord eller olycksfall. Polisen blir förstås inkopplade, men det lutar mot att de kommer att lägga ner fallet eftersom inget egentligen tyder på mord och de inte har några ledtrådar att arbeta vidare med. På universitetet hamnar händelsen ganska snart i skuggan av en annan händelse – universitetet kommer nämligen att få ta emot en stor donation. Pengarna kommer att bekosta ett unikt center för antikforskning, som kommer att göra Västgöta universitet känt i hela världen. Det finns dock en hållhake. Donatorn vill få mer insyn i vad pengarna ska användas till än vad som brukar vara brukligt i universitetskretsar. Emma Lundgren som nyss kommit tillbaka till rektorsrollen efter sin föräldraledighet känner sig motarbetad av sina kollegor. Det dröjer inte länge förrän hon blir avsatt på falska grunder och hennes efterträdare tycks ha ett mycket större intresse för donationen än han borde ha. Tillsammans med Helena Waller försöker Emma ta reda på vad det egentligen är som sker i universitetsledningen och vem som ligger bakom kuppen att få henne avsatt. När chefsgruppen bestämmer sig för att åka till franska Rivieran för att besöka den rika donatorn och det dessutom inträffar ett mordförsök under den resan så inser de snart att det finns starka och mäktiga krafter som verkar i det fördolda och som inte verkar ha några betänkligheter alls.

Återigen en deckare i universitetsmiljö alltså. Jag känner dock att denna bok är lite annorlunda än de föregående. Det är typiskt pusseldeckarstuk precis som vanligt, med mer fokus på relationer än på snaskiga detaljer från mordutredningen. Eftersom poliserna bara verkar på sidan av och inte står i fokus i någon huvudroll så befinner vi också längre ifrån mordutredningen rent naturligt, än vad som annars brukar vara fallet i deckargenren. I just den här boken tycker jag att fokus hamnar lite väl mycket på de inre konflikterna i universitetsledningen, det blir faktiskt lite tråkigt till slut och spänningen förtas av alla intriger. Men det beror ju också lite på vilka förväntningar man har av en bok. Som deckare eller kriminalroman är denna bok rätt blek och tam, men som relationsdrama, underhållning, spänningsroman eller någon annan liknande genre så är den klockren. Det är en underhållande, träffsäker och riktigt läsvärd bok. Den stora behållningen är som vanligt förstås språket – Kristina Appelqvist har ett speciellt språk som är lättläst, flyter på bra och boken är väldigt välskriven.

Den fjärde pakten finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Tiggaren är den femte boken om kriminalinspektör Emma Sköld. Den inleds med att det hålls minnesstund efter Emma. Det är en känslosam minnesstund där hennes nära och kära sörjer henne oändligt mycket. De tror att omständigheterna kring hennes död är glasklara. Åtminstone tror alla utom Emmas pappa Evert Sköld det. Han vet nämligen sanningen om vem som verkligen låg bakom händelsen och vad som egentligen hände. Saker och ting är nämligen inte som man kan tro. Men det visar sig att Evert och hans familj befinner sig i fara. Att veta sanningen är farligt. Väldigt farligt. De som ligger bakom allt skyr inga medel och är helt iskalla. Dessutom inser Evert så småningom att det är samma personer som ligger bakom mordförsöket på Emma som också ligger bakom de mord på tiggare som skakar Stockholm just nu. Men hinner han samla bevis och konfrontera dem innan det är för sent?

Det är svårt att beskriva Tiggaren utan att avslöja för mycket. Jag vill ju inte skriva några spoilers. Jag kan dock säga så mycket som att boken tar flera oväntade vändningar och att den är ganska annorlunda mot de andra böckerna i serien. Kanske inte så konstigt med tanke på att boken inleds med att dess huvudperson dör och man har minnesstund för henne… Första halvan av boken är lite seg, men å andra sidan går det undan rejält i andra halvan av boken, inte minst mot slutet då det sker mycket saker i ett rafflande tempo. Jag gillar författaren Sofie Sarenbrants förmåga att skildra samtiden och uppmärksamma oss på vad som faktiskt pågår i verkligheten, om än detta faktiskt är en fiktiv berättelse. Det som händer i boken skulle ju faktiskt kunna hända på riktigt. Det är viktiga, tunga och allvarliga ämnen som boken tar upp och det finns en hel del samhällskritik i den. Samtidigt är det en levande berättelse om några av Sveriges allra mest utsatta personer – de som annars sällan får komma till tals. Boken är lättläst och snabbläst tack vare de korta kapitlen. Det finns flera berättarröster, vilket kan vara lite förvirrande, men samtidigt ger det möjlighet till fler perspektiv, så det är inte så dumt grepp ändå. Boken tar vid precis där den förra boken slutar och knyter även ihop flera lösa trådar från andra böcker på ett väldigt bra sätt. Samtidigt öppnar slutet för att det kommer fler böcker om Emma Sköld och självklart är jag nyfiken på att läsa för att få veta hur det går för Emma, Nyllet och Ines.

Tiggaren är utgiven av Bookmark Förlag och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Kvinnan på bänken är den senaste (19:e!) boken i serien om kriminalinspektören Maria Wern, skriven av Anna Jansson. Precis som tidigare böcker i serien utspelar sig även denna på Gotland. Intressant nog så innehåller boken lite gamla element som är spännande att läsa om. Det är nämligen så att på Gotland har modergudinnan som bär ormar i sina händer dyrkats ända sedan stenåldern. En av de som verkar dyrka henne är en nutida präst, Alva. Hon har en stor roll i berättelsen eftersom hon först blir hotad och därefter försvunnen. När Maria Wern börjar undersöka händelserna visar det sig att såväl prästgården i Lärbro, där Alva bor, och den närbelägna kyrkan, spelar en betydande roll. Det finns en sägen om en präst som blev dräpt i kyrkan på 1200-talet och det sägs också att hans mördare går igen. Det sägs också att det finns hemliga, underjordiska tunnlar mellan kyrkan och prästgården. Samtidigt är det så att Marias kollega Jesper Ek blir blixtförälskad i en kvinna han möter, men även hon bär på hemligheter. Det visar sig att hon inte bara har problem med sitt ex som hon just gjort slut med, utan också att det finns problem i hennes förfluta, problem som nu börjar komma upp till ytan efter tjugo år. När hennes förflutna så hunnit ikapp har redan fällan slagit igen om kriminalinspektör Ek, och han blir misstänkt för något alldeles fruktansvärt. Han hamnar i en fruktansvärd knipa och han kan inte ens ta hjälp av sina kollegor.

Som ni ser så finns det många lösa trådar och bihistorier. Allt knyts ihop på slutet, även om man förstås kan ana att fler böcker om Maria Wern är att vänta. Precis som tidigare böcker i serien ligger fokus mycket på relationer, spänning och brottsutredningen, snarare än blodiga mord och hårdkokt thrillerdrama. Persongalleriet är välkänt för den som läst tidigare böcker om Maria Wern och med tanke på att detta är den nittonde boken så känns det nästan som att karaktärerna skulle finnas på riktigt. Man vet så mycket om dem nu och man har följt dem så länge, i såväl sorg som glädje och genom olika familjehändelser och tragedier. De här böckerna är liksom feelgood fast kryddade med allvar och kluriga brottsutredningar. Dessutom är det kryddat med de härliga gotländska miljöerna som får mig att vilja boka sommarens semester till ön. Och som om detta inte är nog så handlar Anna Janssons böcker ofta om aktuella samhällsfenomen, vilket ger dem ytterligare läsvärdhet. Det här är inte den starkaste boken i serien, men som alltid när man följer långa serier så får man det man förväntar sig och det är faktiskt nog ibland. Boken är spännande och snabbläst, en bra svensk deckare helt enkelt.

Kvinnan på bänken är utgiven av Norstedts förlag och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.