Lilla hjärtat är fallet som slutade i en tragedi och som kom att beröra hela Sverige. Treåriga Esmeralda tvingades lämna det familjehem hon levt i sedan sju veckors ålder och efter att ha återförts till sina biologiska föräldrar påträffades hon död och misshandlad i föräldrarnas lägenhet. Hon hade 102 skador på sin lilla kropp och dödsförloppet hade varit utdraget. Dessutom hade hon narkotiska preparat i och på kroppen. Föräldrarna nekade till brott. Den biologiska pappan dog i häktet och den biologiska mamman fick fängelse i ett år och nio månader, men detta överklagades och nu i juni ändrade hovrätten tingsrättens dom och mamman fick åtta års fängelse för dråp.

Esmeraldas familjehemsmamma Melinda Jacobs kämpade för Esmeralda, utan resultat. Efter Esmeraldas död medverkade hon i en artikel i DN som fick stort genomslag. Esmeraldas fall ledde till slut till att regeringen och riksdagen arbetat fram en Lex lilla hjärtat och flera nya lagförslag som är till gagn för barn som bor i familjehem och är i behov av tvångsvård enligt LVU.

I boken Hon hette Esmeralda skriven av journalisten och författaren Minna Tunberger får vi Melinda Jacobs berättelse om varför hon valt att bli familjehem och ägna sitt liv åt att ta hand om utsatta barn. Hon berättar om Esmeraldas korta liv och öde och hon berättar om kampen för det barn hon älskat och vårdat som sitt eget i tre års tid. Hon berättar om familjens sorg, förtvivlan och om sin kamp för förändring.

Det är en oerhört gripande bok. Jag blev väldigt berörd och kunde inte hålla tårarna borta på vissa ställen, samtidigt som jag blev djupt tagen, känslosam och log vid andra tillfällen. Jag har fått en ovärderligt insyn i hur det kan vara att vara familjehem samtidigt som jag fick ta del av det fruktansvärda öde den lilla flickan tvingades gå igenom när samhällets skydd brast helt. Få böcker är så viktig att läsa och ta del av som Hon hette Esmeralda.

Hon kallades hemmasittare… och skolan, tårarna och kampen i hallen är en bok just för alla som brottas med sitt barn i hallen på morgonen. Alla som mutar, vädjar, tjatar och kämpar med att få barnet till skolan. Det är en personligt hållen, berörande berättelse om författarens egen dotter Lova som inte länge kunde gå till skolan. Om hur det gick till när hon blev – och slutade vara hemmasittare.

Boken innehåller också fakta, samtidsanalys, tips och råd. Varför är det så många barn som inte mår bra i skolan och som därför vägrar att gå dit? Vad kan vi som individer göra och vad kan samhället göra? Det är en reportagebok som alltså varvar berättelsen om Lova med fakta, intervjuer och en granskning av ämnet. På så sätt kommer man djupare in i ämnet hemmasittare och läsaren får en djupare förståelse.

För många föräldrar innebär boken troligen stor igenkänning liksom känslan av att man inte är ensam. Men boken är lika läsvärd för rektorer, pedagoger, kuratorer och andra som träffar barn och unga i sina yrkesroller. Samt för politiker och tjänstemän inom kommunen. För det är ju faktiskt så att det är skolmiljön som oftast brister för dessa barn, och det behövs resurser för att kunna hjälpa dessa barn tillbaka till skolan igen. Små undervisningsgrupper exempelvis. Många fler tips finns inne i boken. Och det syns tydligt också i boken hur liten kunskapen är just kring de barn som kallas för hemmasittare och anledningarna till varför de inte tar sig iväg till skolan.

Hon kallades hemmasittare är en läsvärd bok som skapar förståelse och kunskap kring hemmasittare. Boken är skriven av Nadja Yllmer som varit prisbelönt journalist på Uppdrag Granskning och jag är glad att hon skrivit den, för det här är verkligen en bok som behövs. Och om du vill ha en barnbok som handlar om ämnet rekommenderar jag Gro Dahles nya bok Grävlingdagar – en så fin skildring av ett barn som plötsligt inte längre vill och kan gå till skolan.

Madelene Gartéus allra bästa kompis Annie dog för ett par år sedan. För andra är hon bara en pinne i statistiken, men för Madelene var hon allt. Annie blev slagen, hotad och utnyttjad av sin pojkvän och valde att bryta upp ifrån honom. Det blev hennes död. Hon blev bara 29 år. Madelene har nu skrivit boken Jag var hon i syfte att belysa mäns våld mot kvinnor.

Varje dag misshandlas tusentals kvinnor psykiskt och fysiskt av en man som de lever eller har levt i en relation med. En man som sagt att han älskade henne, som fick henne att skratta och som pratade om framtiden. En man som senare isolerade, hotade, hånade, skrek och slog. En man som tog ifrån henne livsglädjen, framtidstron, självkänslan och egenvärdet.

Boken bygger på tio kvinnors egna berättelser och upplevelser. Deras berättelser är sinsemellan ganska olika, men gemensamt för dem är att de alla tagit sig ur sina förhållanden. De överlevde. De kan idag se tillbaka och säga ”jag var hon”, men de är det inte längre.

Boken är lättläst och lättillgänglig. Varje kvinnas erfarenheter presenteras på några sidor vardera. I mitten av boken finns autentiska foton, skärmdumpar och texter som visar på hur det kan se ut när man lever i en destruktiv relation med en misshandlande man. Längst bak i boken finns fakta om kvinnomisshandel och information om vart man kan vända sig om man är utsatt. Totalt har boken endast omkring 150 sidor.

Bokens styrka är att man blir berörd av kvinnornas livsöden. Det är lätt att leva sig in i hur de haft det och eftersom vi får tio helt olika livsöden får man också ta del av olika aspekter av mäns våld mot kvinnor. Det ser ju inte likadant ut för alla. Och det är jätteviktigt att öka förståelsen så vi lättare kan se ifall någon runtomkring oss är utsatt så vi kan hjälpa till. För oss som varit utsatta och kanske nyss har lämnat, eller som fortfarande lever i en sådan här relation så är det också superviktigt att se att det går att ta sig ur det och gå vidare, och det är också en väldigt viktig styrka som boken har. Eftersom boken är så pass lättläst och lättillgänglig är boken också användbar i olika sammanhang för att skapa ökad kunskap och diskussion kring ämnet.

Bokens nackdel är att den kanske är lite väl tunn. Jag hade velat ha lite mer djup eller diskussion. Eftersom kvinnornas berättelser är så pass korta och de dessutom är anonyma så blir de aldrig riktigt levande för mig. Men det är skrämmande, sorglig, otäck och berörande läsning, inte minst eftersom man under läsningen vet att det finns så många fler kvinnor som hela tiden blir utsatt för liknande saker. Det är en högaktuell, viktig, angelägen bok och så viktigt att detta ämne belyses så mycket som bara möjligt så en förändring kan ske.

I rättvisans tjänst är Johan Erikssons berättelser från hans liv som försvarsadvokat. För allmänheten blev han mest känd när han försvarade Rakhmat Akilov efter terrordådet på Drottninggatan. Men genom sin karriär har han försvarat massor av människor. Unga, gamla, kända, vanliga, ovanliga, skyldiga och oskyldiga. Johan Eriksson vill i denna bok berätta från insidan om några av alla de människor han mött. Om människorna bakom brotten. Om hur smal livets väg ibland kan vara. Om skuld och ansvar i en värld där allt inte kan beskrivas som svart eller vitt. Det vi glömmer ibland när vi läser i tidningar och annan media är ju just att det är människor bakom rubrikerna. Att det är vanliga människors livsöden vi läser om. I den här boken får några av dem komma fram och det är gripande och berörande. Tänkvärt och insiktsfullt.

Med boken I rättvisans tjänst vill Johan Eriksson också belysa livet som försvarsadvokat. Det är ett speciellt yrke och det handlar mycket om hans tankar och de dilemman han ofta ställs inför i sitt jobb. Han skriver om att försvara de som lever på livets skuggsida, men också om att försvara de som aldrig trott att de skulle behöva anlita en försvarare. Om att försöka hjälpa någon som många hatar och föraktar.

Om man tycker om att läsa om livsöden och människor, eller är intresserad av juridik, samhällsvetenskap, eller bara vill läsa en aktuell, brännande och viktig bok så är detta en intressant och läsvärd bok. I rättvisans tjänst ger en fascinerande inblick i en värld som många av oss inte känner till sedan tidigare. Den är dessutom välskriven och en väldigt skicklig skildring av ett mångfacetterat yrke.

I rättvisans tjänst är utgiven av Albert Bonniers förlag.

För ett par helger sedan var jag på konferens på Orbaden Spa & Resort. Där sträckläste jag Matilda Gustavssons Klubben. Ni kanske kommer ihåg att hon tilldelades Stora Journalistikpriset för sitt reportage om den så kallade Kulturprofilens sexuella övergrepp och hans samröre med Svenska Akademien. I boken Klubben fördjupar hon berättelsen om avslöjandet som fick en av världens mest anrika kulturinstitutioner att krackelera inför öppen ridå.

Gustavsson skriver om hur hon fick idén att undersöka Jean-Claude Arnault, han som kom att kallas för Kulturprofilen, och hur hennes första trevande undersökningar kom att växa sig gigantiska och kom att innefatta även Svenska Akademien, en av Sveriges mest anrika institutioner. Vi får följa hennes journalistiska arbete, grävandet, intervjuerna, alla frågor och funderingar inför publiceringen. Jag som jobbat som journalist tycker att dessa partier är oerhört intressant.

Men Klubben är också skrämmande läsning. Hur kunde Arnaults beteende pågå under så lång tid? Alla övergrepp, alla lögner. Tystnadskulturen. Och alla dessa kulturens makthavare som hållit Arnault om ryggen. Jag har levt med våld i nära relation och är idag engagerad i att jobba mot mäns våld mot kvinnor, framförallt då våld i nära relation. Detta är en annan variant av mäns våld mot kvinnor och det är lärorikt att ta del av hur detta våld når oanade vidder i och med att kvinnornas karriärer står på spel om de berättar vad de utsatts för. Sveriges kulturelit är inte stor och om man vill nå någon vart kan man inte bli bränd genom sådana här anklagelser. Blir man inte trodd på kan man förlora allt man brinner för, sin karriär och försörjning. Och det är förstås svårt att bli trodd på när tystnadskultur sker och alla håller förövaren bakom ryggen. Trots att till och med ledamöternas egna fruar och döttrar råkar ut för Arnault låtsas man som om inget har hänt. Det är läskigt och även pinsamt att läsa om hur ”klubben” Forum likväl som i förlängningen även Svenska Akademin är en klubb för inbördes beundran. Det är framförallt pinsamt att läsa om alla kopplingar mellan Forum, Arnault och Svenska Akademien. Jag är glad att den idag rätt så förlegade Akademien faktiskt krackelerade och att nya ledamöter har tagit plats, även om jag är rädd att det krävs mer än så för att faktiskt kunna förändra den i grunden.

Arnault blev dömd till fängelse både i tingsrätt och hovrätt och hans liv kommer aldrig bli sig likt. Det kommer inte Sveriges kulturvärld eller Svenska Akademien heller. Matilda Gustavssons modiga, grävande granskning visar hur journalistik är när den är som bäst – den förändrar världen. August-nominering nästa? Jag hoppas det i alla fall!  Klubben är en otroligt bra och läsvärd bok som borde läsas av alla. Jag har också fått upp ögonen för Matilda Gustavsson som inte bara är en oerhört duktig grävande journalist utan också en väldigt skicklig skribent. Jag ser fram emot fler böcker av henne i framtiden.

Klubben är utgiven av Albert Bonniers förlag och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Efter att jag läst Klubben blev jag förstås nyfiken på att läsa Katarina Frostensons K. Frostenson har varit gift med Arnault i närmare 30 år och har i boken K redogjort för sin version av händelserna. Frostenson och Arnault flydde tillsammans från Sverige till Frankrike i samband med DN:s anklagande reportage och boken handlar om tiden i landsflykt undan förföljelse och förtal. Frostenson vänder sig ofta till Arnault i boken och det finns många passager med kärleksförklaringar direkt till honom:

Jag vet att du, min älskade, just nu förhörs av polis om våld som du inte har begått. Du skulle aldrig skada eller förnedra någon. Du har aldrig våldfört dig på en människa. Våld finns inte i din varelse, i din natur. Du må ha irrat i natten, vandrat vilse, låtit dig föras hän och inte alltid varit helt sedesam. Men tvingande eller våldsam, aldrig.

Frostenson undviker alltså sanningen, eller kan helt enkelt inte ta in vad Arnault har gjort. Visserligen kan man se på händelserna som ord mot ord, det är svårt att veta vad som egentligen har hänt och vad som är sant. I alla fall var det svårt då i slutet av 2017 och början av 2018 då denna bok utspelar sig. Nu vet vi ju att Arnault blev dömd för två våldtäkter och avtjänar sitt straff på Skogomeanstalten, så han är nog knappast så oskyldig som Frostenson vill tro.

Frostenson har ett intressant upplägg på sin bok. Den är skriven i dagboksform, men är inte enbart skriven i jag-form. En stor del av boken innehåller reflektioner av ”samtal” med olika ”reskamrater” som Frostenson kallar det, allt från Frostensons väninnor till olika kulturprofiler. Frostenson är oerhört beläst och det är intressant att se vilka citat hon valt ut. Det märks att Frostenson är poet. Boken är drömlik, suggestiv, skriven på en fragmentarisk, poetisk prosa där språket sjunger.

Jag förstår varför Frostenson skrivit sin bok. Hon har haft ett behov att förklara händelserna ur sitt perspektiv likväl som att ge en annan bild än den dominerande bilden i media. Boken kan också ses som ett försvarstal. Hon går dessutom till hård attack mot sina forna kollegor i Svenska Akademien, mot svensk media och mot svenskarna i allmänhet som enligt henne är ”ett blodtörstigt folk som skadeglatt ser på när människor söndras och faller”.

Det är dock jobbig läsning att ta del av. Jag gillar språket, citaten, reflektionerna och det faktum att boken belyser hur det är att vara utsatt för ett mediedrev, men i övrigt är det inte mycket jag tycker om tyvärr. Det känns som att Frostenson lever i sin alldeles egna verklighet som hon och maken skapat tillsammans. Hon är inte benägen att ta in vad maken är dömd för, hon kan inte för sitt liv förstå eller leva sig in i känslorna hos de kvinnor han utsatt för de sexuella trakasserierna och övergreppen. Självklart har alla rätt till sina känslor och sina upplevelser, men det gör ont att se hur Frostenson blundar även för det uppenbara. Det är dock intressant att läsa Klubben först och därefter K för att bredda och fördjupa, och för att det är extra läskigt att läsa K när man redan vet bakgrunden och alla detaljer i händelseförloppet.

K är utgiven av Bokförlaget Polaris och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Vi, skuggorna är en reportagebok som handlar om de människor som lever i Sveriges skuggsamhälle. Det handlar till exempel om Aura som kom till Sverige i tron att landet var någorlunda fredat från mygel och korruption. Som jobbar 14 timmar om dagen i en restaurang i Arjeplog för 5000 kronor i månaden. Om Wilder som bodde i sin arbetsgivares garage i 4½ år och som inte ens betraktades som en hund i chefens ögon, utan som skräp.

Sverige har fått ett laglöst arbetsliv där människor från fattiga länder jobbar under slavliknande förhållanden. En ny typ av kriminalitet som inte myndigheterna kommer åt. Exploateringen pågår överallt. Människor sover inuti bilverkstäder, i skogen och på byggen.  En rad politiska beslut har skapat det så kallade skuggsamhället, som blev synligt när Akilov 2017 körde in på Drottninggatan. Han jobbade som asbestsanerare i Sverige innan han blev terrorist. En i mängden av gömda arbetare i vårt parallella samhälle.

Svenskt arbetsliv har blivit ett paradis för kriminella som vill tvätta sina smutsiga pengar vita. Svartarbetet kostar staten 66 miljarder per år. Lågt räknat. Samtidigt är stat, kommuner och landsting våra största upphandlare. Och på vis också de värsta bovarna.

Elinor Torp har skrivit ett intressant och läsvärt, men samtidigt otäckt och skrämmande samhällsreportage där hon granskar skuggsamhället och intervjuar människor som är en del av detta nya parallella samhälle. Människor som blivit lurade, som kommit till Sverige i hopp om att få en ny chans, ett nytt liv, men som istället inser att de blir behandlade som just skräp. Som inte har några rättigheter, som är helt i hand på de kriminella som använder skuggsamhället för att tjäna pengar och för att kunna tvätta sina svarta pengar vita. Människor som skadas men inte har rätt till annat än akutsjukvård. Människor som blir förnedrade, misshandlade, lurade, blåsta. Och som inte ens kan återvända hem igen eftersom de inte har pengar till resan eller är djupt skuldsatta.

Jag gillar att boken presenterar fakta om hur det ser ut i Sverige och i våra grannländer. De har nämligen kommit betydligt längre än oss både när det gäller kontroller och lagstiftning. I boken får vi som sagt också möta personer som befinner sig i skuggsamhället, människor av kött och blod vars liv vi annars aldrig skulle ha fått en inblick i, livsöden som berör och engagerar. Jag gillar just blandningen mellan fakta och skönlitterär bok, det gör att innehållet blir mer lättillgängligt. Ellinor Torp lyfter också fram vad hon tycker behöver göras för att komma till rätta med problemet. Det är inte lätt, det har gått alldeles för långt, men det går att lösa mycket med exempelvis mer tillsyn, tydligare lagstiftning, mer samordning mellan myndigheter, samt inrättandet av ett A-krimcenter så som i Norge. Det är en lättläst bok, men innehållet är svårt att glömma. Jag hoppas boken når ut till många, framförallt politiker och beslutsfattare, upphandlare och beställare, fackföreningsrörelsen och alla andra som på något sätt har med Sveriges arbetare och arbetsliv att göra.

Vi, skuggorna är utgiven av Leopard förlag. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Sjuksköterska är ett av världens äldsta yrken. Ändå finns det knappt några böcker som skildrar sjuksköterskans vardag. Göra gott – en sjuksköterskas berättelse är en av dessa få. Dessutom en bok som ger ett av världens äldsta, men också viktigaste och svåraste yrken den uppmärksamhet det förtjänar. Christie Watson har jobbat som sjuksköterska under 20 år, på flera olika avdelningar, men mestadels som barnsjuksköterska till svårt sjuka barn. I den här inifrånskildringen berättar hon personligt, medkännande och insiktsfullt om de erfarenheter hon samlat under sitt yrkesliv – från födsel till död, från akuten till långvården.

Det är en memoarbok, men också så mycket mer – ett arbetsplatsreportage med medicinhistoriska referenser till bland annat Florence Nightingale. Waters kåserar om sitt yrke, vad som krävs av en sjuksköterska, hur yrkesrollen förändras genom åren hon jobbar och hur den annars ganska tillslutna sjukhusvärlden egentligen fungerar. Ibland får vårdens sparkrav sig en känga och mellan raderna märker man en oro för yrkets framtid. Och det är väldigt intressant, framförallt om man som mig alltid har fascinerats av sjukhus och allt som händer där. Men det som verkligen griper tag i mig som läsare är förstås alla de människoöden vi får ta del av. Vi får följa med när en orolig mamma för första gången vågar hålla sin för tidigt födda son i famnen. När akutlarmet går. Under plågsamt långa och komplicerade hjärtoperationer. Och vid det svåraste av allt, när ett barn har dött och den sörjande familjen ska ta farväl.

Sorg och glädje blandas, precis som i verkliga livet. Mina ögon tåras emellanåt. Samtidigt får jag ta del av en enorm kärlek. Christie Waters har nämligen en stark kärlek till sitt yrke och till patienterna. Hon lyckas också förmedla vad sjuksköterskeyrket egentligen handlar om – bemötande, omvårdnad, respekt, vördnad, värdighet. Allt detta på ett sätt som verkligen griper tag och fängslar mig som läsare. Det här är måste-läsning för alla sjuksköterskor och blivande sjuksköterskor, för alla som gillar sjukhusmiljöer eller arbetsplatsskildringar och för alla som vill läsa om livet, verkligheten och mänskliga möten.

Göra gott – en sjuksköterskas berättelse är utgiven av Albert Bonniers förlag och finns bland annat att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.