Jag har alltid tyckt om Caroline af Ugglas och därför blev jag intresserad när jag såg att hon skulle komma ut med en bok. Boken heter Hjälp, vem är jag? och den är skriven i samarbete med UKON, (Ulf Karl Olov Nilsson), psykolog och poet. Boken är utgiven av Piratförlaget. Bokens undertitel är anteckningar från en terapi och den meningen säger mycket om vad boken handlar om. I boken får vi nämligen följa Caroline under hennes terapisamtal med UKON. Under ett och ett halvt år har de bedrivit ett antal psykoterapisessioner och boken är en dokumentär och ordagrann skildring av terapin.

Det här är en bok där vi verkligen kommer under skinnet på Caroline af Ugglas. Naket och utelämnande berättar hon om allt från familjehistoria och barndom till depressioner, ångest, de vilda ungdomsåren och den djupa kärleken till sin egen familj. Vissa av terapisessionerna följer en röd tråd, andra blir mer blandade. Ibland får Caroline djupa insikter och aha-upplevelser, ibland handlar det mer om att prata av sig. Vartefter man läser boken så växer Carolines livshistoria fram och den är väldigt intressant att ta del av. Det här är en annorlunda bok. Jag kan inte minnas att jag har läst något liknande tidigare. Det är ingen bok att sträckläsa utan jag läste ett kapitel här och där under ett par månaders tid. Under läsningen hinner man själv fundera över de teman som tas upp i boken och jag fick också några insikter av att läsa, vilket jag inte trodde innan läsningen. En sådan här bok skulle inte kunna ges ut av vem som helst, men det känns klockrent att just Caroline af Ugglas gör det.

År 2009 kom Album nummer 1 med Bokhora som redaktörer, utgivet av Norstedts. Nu har Album nummer 2 kommit, denna gång med Elise Karlsson, Martina Lowden och Annina Rabe som redaktörer. Temat är 100 % 1900-tal och albumet innehåller en genomgång av litteraturen under 1900-talet, från 00-tal till 90-tal. Förutom redaktörerna medverkar en rad andra skribenter. De medverkande skribenterna skriver om varsitt årtionde utifrån till exempel en speciell författare eller ett visst verk. Nivån på Album #2 är högre än det första numret. Det innehåller en rad välskrivna essäer om litteratur och istället för samtid och trender får vi en dos dåtid och litteraturhistoria. Resultatet? Intressant, pedagogiskt och framförallt läsvärt. Formatet har en stor fördel i och med att man kan läsa ett kapitel här, ett kapitel där, när man får tid och lust. Det ska bli spännande att se vilka redaktörer som får utforma Album #3.

Luffarens återkomst är en väldigt rolig, annorlunda och intressant bok. Den handlar om två killar som luffar runt i Europa och som under tiden skriver parallella resedagböcker. På så sätt får man ta del av samma resa, fast ur två olika perspektiv. Under sin resa får killarna vara med om många spännande äventyr. Boken kan ses som en underhållande historia. Men man kan också se boken som en användbar guidebok. Vi får följa med till en mängd olika länder i Europa och dessutom får vi lära oss saker som är bra att kunna, som att pruta, lifta och hur man gör när man är på luffen. Vart hittar man de mest prisvärda sovplatserna? Hur tvättar man sig när man är på resande fot? Hur lagar man mat när man är på luffen? Sådant får man svar på i den här boken. Man blir väldigt sugen på att resa när man läser boken. Det här är en läsvärd bok och också en mycket bra presentbok till den som tycker om att resa eller är på väg ut på tågluff eller liknande.

Journalisten och krönikören Lena Sundström har i textsamlingarna Känns det fint att finnas en dag till och Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar kommenterat och funderat över sin samtid.

I Känns det fint att finnas en dag till skriver hon om sina grannar och kompisar, men också om nakenbadare, husdjursägare, mobilabonnemangskunder, skattebetalare och bilister. Hon iakttar, och levererar sedan rappa beskrivningar av sin samtid. Hon ironiserar över sig själv och omgivningen och hon skickar välriktade smockor både hit och dit. Boken består av ett stort antal korta texter och man kan både läsa boken från pärm till pärm eller välja ut några guldkorn här och där. Texterna är korta och snabblästa. Men det betyder inte alltid att de faller ur ens minne lika snabbt. Ofta fungerar texterna som en tankeväckare och intressehöjare.

Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar handlar om politik. Den har alltså mer av en röd tråd än den andra boken och den har också längre och mer djupgående kapitel. I denna bok tar Lena Sundström upp exempelvis den avreglerade elmarknaden, EU-medlemsskapet och pensionsreformen. Hon granskar och analyserar, men pricken över i är hennes tänkvärda kommentarer. Även i den här boken så berättar hon om sina funderingar, men låter också läsaren själv få fundera vidare.

Joanna Rubin Dranger är författare och illustratör som har kommit ut med flera tecknade romaner. Böcker som är riktigt träffsäkra och ger eftertanke. Några av hennes tidigare böcker behandlar karriärsval och kärleken, stora områden där man lätt kan känna sig vilsen.

Hennes nyaste bok, Alltid redo att dö för mitt barn, handlar om föräldraskap. Om föräldraskapet som den största kärleken, men en kärlek full av snubbeltrådar och fallgropar. Hur ska man kunna skydda sitt barn från alla faror, från stereotypa könsroller, från sina egna krav och förväntningar? De flesta föräldrar kan känna igen sig i boken, den är oerhört pricksäker, men allt är också skildrat med en stor värme. En tänkvärd och rolig tecknad berättelse att ge bort i present till nyblivna och blivande föräldrar.

Jag har läst Baby Blues och En ska bort av Pia Hintze.

Baby blues är den första delen i en tänkt trilogi. Sarah och Karl träffas, blir kära och får barn. De tror att de är väl förberedda, men ändå blir inget som de tänkt sig. Sarah får en förlossningsdepression och upplever det inte enbart som fantastiskt att bli mamma.

En ska bort är den fristående fortsättningen på Baby Blues. Man får fortsätta att följa Sarah, Karl och Nils. Sarah ska börja jobba och Nils skolas in på dagis. Boken handlar om vardagslivet med barn, om hur svårt det är att balansera familjeliv och arbete, om könsroller och relationer.

Den tredje delen har inte kommit ut ännu, men jag längtar efter den. Jag vill läsa hur det går för Sarah, Karl och Nils.

Böckerna är underhållande och roliga, och skildrar hur det är att få barn och vardagslivet med barn. Men man läser dem inte bara för underhållningens skull. De har ett slags djup och de lämnar inte läsaren oberörd. Medan jag läste så blev jag stundtals förbannad, ibland skrattade jag högt, och på slutet av andra boken började jag även gråta. Böckerna är engagerande, tankeväckande och upprörande. De borde vara obligatoriska för alla föräldrar och blivande föräldrar.

Therese Cristiansson – Hagamannen, så våldtogs en stad

Författaren är kriminalreporter på Expressen och har tagit del av den stora utredningen kring Hagamannen. Den här boken fokuserar mycket på brotten och framförallt på offren. Författaren tar också upp våldtäkter i ett nationellt perspektiv. Hon har intervjuat serievåldtäktsmän och redogjort för liknande våldtäktsfall i övriga Sverige. Boken är skrämmande. Den visar hur en hel stad hölls i ett skräckens välde under flera års tid. Den visar hur människorna blev påverkade och begränsade i sin vardag. Tjejer vågade inte gå ut själva, deras killar och pappor skjutsade dem överallt. Boken tar också upp många andra anmälningar på sexuellt våld i Umeå under tidsperioden, vilka inte kunde kopplas till Hagamannen. De flesta är idag olösta och nedlagda, på grund av att spaningsuppslag har saknats. Det är också skrämmande läsning. Boken ger en mörk bild av Sverige, men det finns också ljus. En engagerad allmänhet och en engagerad poliskår har faktiskt sett till att Hagamannen, Niklas Lindgren kunde gripas till slut.

Jag önskar att det vore mer information om just Niklas Lindgren. Vem är han, varför gjorde han detta? Och hans sambo, märkte hon verkligen ingenting under alla dessa år. Hans vänner, föräldrar, syskon, arbetskompisar, vad sa de, hade inte de heller märkt något? Det är frågor som jag har undrat över sedan Hagamannen greps och som jag hade velat få svar på från den här boken, men de lämnas obesvarade.

Annars är det en lättläst och läsvärd bok. Det är ett journalistiskt språk och författaren får bra grepp om läsaren. Boken är välskriven och genomarbetad, dock spretar den lite åt olika håll, eftersom författaren försöker att samtidigt, i samma bok, skriva både en bok om Hagamannen och en bok om våldtäkter i största allmänhet. Boken är som sagt skrämmande, samtidigt som den är en bra skildring över samhället idag. Det är en bra bok för att skapa debatt över sexualvåldet i Sverige.

Camilla Andersson & Anders Boström – Den 777:e mannen – polisens jakt på Hagamannen

Den här boken är annorlunda skriven. Författarna är två journalister som båda har anknytning till Umeå på något sätt. Boken är skriven i skönlitterär form som en deckare, typ Mankells Wallander-böcker. Det gör att det ibland känns påhittat, overkligt. Händelseförlopp skildras ibland noggrant, till exempel så berättas det om vad ett vittne åt till frukost, en dag år 2000, vem kan minnas det sju år senare när boken skrevs? Ibland undrar man som läsare vad som är sanning och vad som är fiktion. Boken är dock välskriven med mycket research bakom. Dock irriterar jag mig på att jag har hittat flera korrekturfel.

Det är mycket fokus på polisutredningen. Man får följa polisens arbete och man ser att de flera gånger har varit nära Hagamannen. Det är en intressant vinkling, men det gör tyvärr också att boken saknar psykologisk vinkling. Man får inte läsa om offren annat är i kortfattade fallbeskrivningar. Man får inte läsa om Niklas Lindgren, vem han var och varför han gjorde detta. Och man får inte läsa om vad hans omgivning tyckte och tänkte när de fick veta att han var Hagamannen.

Det är en lättläst och intressant bok, särskilt för oss som bor här i Umeå och minns hur det var under de år som Hagamannen härjade fritt. Men om man vill ha mycket information och få en psykologisk vinkling, då är det Christianssons bok man ska läsa.

”Nu måste jag sluta – avskedsbrev” av Udo Grashoff är en samling avskedsbrev från människor som begått självmord. Kanske låter det en smula makabert? Men här i Sverige är det dubbelt så många människor som begår självmord, än som dör i trafikolyckor, varje år. Och den fråga som oftast omgivningen ställer sig är just – varför?

Jag har insett att det är alla typer av människor som begår självmord, och de har alla olika anledningar till det. Det är intressant att läsa, man får en insikt i hur vanliga människor kan ha det, och jag har fått en ökad förståelse för varför man gör en sådan handling. Jag fångas av en del människoöden i boken, medan jag irriteras av andra. En del förklarar sin handling, en del anklagar samhället, en del anklagar sina anhöriga. Oftast försöker de dock ge omgivningen tröst och samtidigt be om förlåtelse för sin handling. Det öde som jag fångas mest av i boken är den kvinna som först tar livet av sina tre barn och därefter begår självmord…

Avskedsbreven är inte bearbetade. Boken är översatt från tyska, vilket innebär att stavfel är rättade, men i övrigt så är de identiska. Det betyder att det är en stor språklig variation. Det är också förstås en stor variation på själva breven, det finns ingen röd tråd eller någon slags uppdelning. Till varje avskedsbrev får man också läsa en liten text om omständigheterna runt dödsfallet, det kan vara fakta ur polisrapporter eller rättsläkarrapporter, eller ur förhör med den döde personens omgivning. Det kan vara saker som förklarar handlingen och det är intressant att ta del av. Det ger en hel del pluspoäng.

Jag rekommenderar den här boken. Det är ett intressant tema – självmord är ju fortfarande väldigt tabu, så boken är viktig för att skapa diskussion kring ämnet. Det är också intressant och givande att läsa om de olika människoöden som finns beskrivna. Man blir fängslad och gripen av att läsa den.