Jag väntar i snön är skriven av Daniel Dencik och det står på baksidan att den är baserad på verkliga händelser. Boken handlar om Alexander som är tvåbarnspappa och som plötsligt får besked om att han inte får träffa sina barn mer. Han blir anmäld för våld och övergrepp mot barnen och han hamnar mitt i en vårdnadstvist. Hela tiden får han veta av barnens mamma att de inte vill träffa honom. Alexander förstår ingenting, de hade en bra relation tidigare. Polisen utreder anklagelserna mot Alexander men hittar inget. Ärendet förs till domstol och domstolen tillerkänner barnen umgängesrätt med Alexander. Men socialtjänstens handläggare sätter sig emot och Alexander hamnar till slut i en tröstlös kamp mot de sociala myndigheterna.

Jag väntar i snön är en speciell bok. Den är förstås väldigt jagcentrerad. Den bygger på författarens egna upplevelser och hans egna dagböcker ligger till grund för boken. Ändå är det svårt att verkligen beröras av det som händer med huvudpersonen. Jag vet inte om det är bokens form som gör det, att huvudpersonen känns onödigt distanserad? Eller om det är det faktum att vi aldrig får några svar på varför barnen inte vill träffa Alexander. Tydligt är det att vi endast får den enda sidan av en historia och jag känner hela tiden under läsningen att jag gärna hade velat läsa mammans berättelse för att få det andra perspektivet. Alexander framställer sig så ovetande och utsatt. Han tar på sig offerrollen och skildrar en stark avsky mot de svenska myndigheterna. Och visst är det hemskt om allt är sant. Men det känns som om det finns något bakom som vi aldrig får veta just eftersom vi bara fått den ena delen av historien. Alexander hemfaller till arbetsnarkomani och gör den ena strapatsfyllda äventyrsresan efter den andra samtidigt som han ger återblickar till sitt tidigare idylliska föräldraskap, något som känns lite för mycket som en efterhandsrekonstruktion. Jag avslutar läsningen med en besk smak i munnen. Jag köper inte historien. Det är något jag inte har fått veta. Vilka delar av berättelsen är skönmålade? Vilka fakta undanhåller Alexander/författaren?

Jag väntar i snön är utgiven av bokförlaget Polaris. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller Bokus.

Maria Sveland är kanske mest känd för att ha skrivit Bitterfittan, men hon har skrivit en hel del annat också. Novellen Doggy Monday till exempel. Den handlar om Rigmor som kanske kan beskrivas som en bitterfitta. Arga tanten kallas hon också av ungarna på gården. Fast egentligen är Rigmor en kvinna som drömmer om och längtar efter närhet och ett socialt sammanhang. Rigmor är en riktig klippa på jobbet. Hon sköter sitt jobb perfekt, betar av större högar av ärenden än kollegorna, tar kortare lunch, dricker kaffe framför datorn istället för i fikarummet och tar på sig extraärenden när någon blir sjuk. Ändå är det hon som blir förbisedd när tjänsten som gruppchef ska tillsättas. En yngre kollega får jobbet som Rigmor sedan länge sett som hennes. Det utlöser något i Rigmor.

Obehagskänslan rusade genom blodet och gjorde henne yr. Hon reste sig upp och vinglade till så att stolen välte med ett brak. Ellinor och Ingmar tittade förvånat upp från sina datorer. Något var fel. Hon visste det i djupet av sitt hjärta. Visste det i sitt kön som till hennes förvåning pulserade våldsamt. Uppfordrande och allvarligt, dunk dunk dunk.

Det som händer efter Rigmors samtal med chefen är svårt att beskriva. Det enda ord jag kommer på är provocerande. Jag känner för Rigmor till en början, men sedan blir det alldeles för mycket. För magstarkt. Det handlar om hämnd, uppror, att bryta sig loss. Viktiga, angelägna och intressanta ämnen. Men, det blir som sagt för mycket. Jag hade svårt för den här novellen. Den tilltalade mig till en början. En välskriven, fin skildring av Rigmor. Men sen ballade det som sagt ur, och där tappade Sveland mig. Omslaget till den här novellen visar en kvinna som står framför en spegel. Men hennes spegelbild visar en varg och kvinnan har en tjock, svart svans baktill. Vad betyder det? Att Rigmor ser sig själv som en varg? En ensamvarg? En ulv i fårakläder? Ja, det är svårt att säga, men någon slags symbolik är det helt klart.

Doggy Monday är utgiven av Novellix och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus. Med denna novell kan jag kryssa punkt 4. Läs en novell med en veckodag i titeln i läsutmaningen Läs en novell IV.

Vi for upp med mor är uppföljaren till Jag for ner till bror av Karin Smirnoff. Även denna bok handlar om tvillingarna jana och bror som bor i det fiktiva Smalånger i Västerbotten. Men nu har modren fött och vill begravas i sin hemby Kukkojärvi i norra Norrbotten. Tvillingarna åker upp för begravningen och får samtidigt veta att de ärver hennes föräldrahem. De blir kvar i Kukkojärvi, men inser snabbt att livet där är helt annorlunda än det liv de är vana vid i Smalånger. De flesta människor i Kykkojärvi är med i gemenskapen och lever enligt strikta religiösa regler där förbuden är många, inte minst för kvinnorna. De som inte delar gemenskapens värderingar hamnar utanför. Jana gör sitt bästa för att bjuda motstånd, men gemenskapen är stark. Väldigt stark. Snart har gemenskapen dessutom Bror i sina klor. Jana försöker rädda honom samtidigt som hon slåss mot sina egna demoner; den destruktiva relationen med John i Smalånger, en ny destruktiv relation med kusinen Jussi, att försöka handskas med relationen till sin bortadopterade, nu vuxna dottern Diana och så pastor Silas som inte ser med blida ögon på Janas motstånd mot gemenskapen.

Boken går i ett rasande tempo. Det är mycket som händer och det är inte alltid lätt att läsa om händelserna. Det är mycket svärta, destruktivt, våld, våldtäkter, smutsigt sex, dysfunktionella familjer, barn som far illa, sprit och missbruk, och så vidare. Ändå kan jag bara inte sluta läsa. Jana är en karaktär som det är svårt att tycka om, men det finns något där som fascinerar, som gör att jag vill läsa mer om henne, lära känna henne bättre. Den religiösa gemenskapen är skrämmande att läsa om, men också på ett sätt fascinerande. Det är intressant att läsa om dynamiken och om krafterna bakom. Och miljöerna är ju så härliga att få ta del av. Nu är det ju mindre av Smalånger, det Västerbotten jag så väl känner igen, och mer av norra Norrbotten som är en plats jag inte har besökt, men som jag blir sugen att besöka ju mer jag läser Smirnoffs skildringar. Men det allra bästa är nog språket. Smirnoff skriver på ett helt unikt, säreget sätt. Kargt och fåordigt skildrar hon även de största känslor på ett sätt som verkligen går in i hjärtat.

Jag lyssnade på den här boken, vilket jag också gjorde med Jag for ner till bror. Då irriterade jag mig på uppläsaren och hennes uttal av de Västerbottniska dialektorden. Det gör jag inte nu. Jag tycker att hon har lagt ner mycket arbete på att få texten att kännas trovärdig denna gång, inklusive de Västerbottniska och Norrbottniska dialektorden. Det var en fröjd att lyssna på boken. Nu längtar jag förstås efter den tredje och avslutande (?) delen och extra spänd är jag på att få veta vad den kommer att heta med tanke på de andra två titlarna.

Vi for upp med mor är utgiven av bokförlaget Polaris. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller Bokus.

Ava hinner inte mer än landa i Stockholm efter en lång tids utlandsjobb när hennes mamma ringer och ber henne direkt åka upp till de djupa skogarna i norr där hennes mormors hus finns. Mormor dog för några år sedan och Ava har inte varit i Sunnanby sedan dess, men nu regnar det in i mormoderns hus och Ava är tydligen den som måste åka upp för att öppna upp för hantverkaren.

Så inleds Sommaren med Ava, en mysig och romantisk feelgood som utspelar sig i det fiktiva Sunnanby som ligger några mil utanför Umeå. En härlig Västerbottensskildring med andra ord, vilket gör att mitt hjärta klappar extra mycket när jag läser om alla de välbekanta platserna.

Ava är en karriärsinriktad Stockholmstjej som inte alls är sugen på att åka till byn där mormor bodde och drev café, Dessutom är hon nydumpad och vill egentligen bara gömma sig och slicka sina sår. Men livet vill sig annorlunda. Det är den snygge hantverkaren Axel som kommer för att laga taket. Axel som efter separationen från Hedda bara har gått upp i papparollen och inte alls har några planer på att någonsin bli kär igen.

Ja, som ni förstår handlar detta om kärlek med förhinder. Två personer som inte kan hålla sig ifrån varandra och dessutom verkar vara perfekta för varandra, men där olika saker kommer i deras väg och ställer till det. Inte minst ställer de själva till det för sig. Boken har också andra intressanta ingredienser som tillför ytterligare dimensioner, som det där med att komma till en sömnig by där alla känner alla, komplicerade föräldrarelationer, att förlora ett barn och att våga ta steget att förändra sitt liv. Dessutom bestämmer sig Ava och hennes nya vän Cornelia att de vill väcka liv i gamla Café Sunnanby som mormor Signe en gång drev. Jag som alltid haft en egen hemlig dröm om att driva café frossar i detaljerna kring deras planering och inredning av caféet.

Boken är lättläst och snabbläst. Visst är den lite förutsägbar, något som ofta böckerna i feelgoodgenren är. Men det är inget negativt och även om man gissar hur slutet kommer att bli så har man ingen aning om allt som händer på vägen dit. Boken växlar fint mellan de olika karaktärerna och deras perspektiv så det hinner aldrig bli långtråkigt. Ava och Axel är mångbottnade karaktärer som jag gärna läser mer om. Och om jag har förstått saken rätt så är Sommaren med Ava första boken i en serie, så jag kan se fram emot att få läsa mer om Sunnanby och dess karaktärer. Jag läser gärna mer om Cornelia framöver. Är det inte dags för henne också att få njuta av kärleken i nästa bok? Ska man nämna något minus med boken så är det väl just kanske slutet som kommer väldigt abrupt och nästan radar händelserna på varandra istället för att gestalta dem. Men det beror troligen på att författaren ville skapa en cliffhanger inför nästa bok. Och i övrigt är detta en mycket välskriven bok med en perfekt blandning mellan sött och salt, romantik och svärta.

Sommaren med Ava är skriven av Anna Lönnqvist och utgiven av Louise Bäckelin förlag. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Ett mål kan synas så tydligt framför en. Ligga så nära, men ändå vara omöjligt att nå. Och precis lika svårt som att bestiga en alptopp, kan ett äktenskap vara – att bli likvärdig, jämbördig, kräver samma energi, samma viljestyrka och samma beslutsamhet. Och precis som en alptopp, kan drömmen om det jämställda förhållandet se ut att försvinna längre och längre bort ju mer man rör sig mot det.

Avlägset mål är en novell som visserligen utspelar sig under en fjällvandring i Alperna, men som mestadels pågår i huvudkaraktärens inre. Huvudpersonen och hennes syster är på fjällvandring. I början lät hon systern bestämma det mesta, men under resans gång blir hon allt mer självständig. Och det är just det som är resans mål. Hon flyttade från sina föräldrar rakt in till sin mans hushåll och därefter har hon låtit honom bestämma, ja nästan föra hennes talan. Nu har hon rest iväg för att få perspektiv på sitt äktenskap. Det verkar som att det är den andra systern som har dragit iväg henne på alpvandringen. För att låta henne få perspektiv. För att väcka henne. Men maken har också bidragit till att ge henne möjligheten att åka. Huvudpersonen drömmer om att bli mer självständig och att hon och maken därigenom så småningom kan bli mer jämlika. Men hon verkar väldigt rädd för att nå det målet. Kanske är det inte hennes egna dröm trots allt? Kanske är det bara något hon tror att det förväntas av henne? Därför blir den avlägsna alptoppen en metafor för det än mer avlägsna jämlikhetsmålet. Och sensmoralen är kanske denna att det inte alltid är målet som är det viktiga, utan resan, vägen dit och ibland kanske det allra viktigaste faktiskt är att ens våga försöka.

Avlägset mål är skriven av Per Anders Fogelström som kanske mest är känd för Stadsserien som inleddes med Mina drömmars stad (1960). Jag älskade Stadsserien, men fastnade inte riktigt för denna novell. Tydligen så finns det också en roman om samma karaktärer. Jag har inte läst den och kanske är det därför jag inte fastnar för novellen? Kanske passar berättelsen helt enkelt bäst i det längre formatet? Novellen är utgiven av Novellix och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Ända sedan Testamente av Nina Wähä kom ut har det varit lång kö till den på bibblan där jag jobbar. I skrivande stund är det bara ett åttiotal som står i kö, men när jag bestämde att jag ville läsa den var det närmare 200 stycken i kö. Den är alltså otroligt populär och det ser man också utifrån hur ofta boken syns i alla bokflöden på nätet och i sociala medier. Jag bävade lite inför att läsa den. Dels för att sådana här superpopulära böcker ofta tenderar att vara överhypade, så de sällan lyckas nå förväntningarna, och dels för att det är en ganska tjock bok, 438 sidor, som jag skulle försöka hinna läsa på den korta lånetiden som är två veckor. Men så kom en Bokmässa och därtill ett par långa tågresor. På vägen hem började jag läsa boken nästan direkt tåget rullade ut från Göteborgs centralstation. Redan inledningen gjorde mig fast. Ni som läste min En smakebit på søndag har redan fått läsa den, har du missat så klicka gärna på länken och läs inledningen för den är speciell. Sedan sträckläste jag boken tills jag kom fram till Hudiksvalls station. Då hade jag 20 sidor kvar och de läste jag klart innan jag somnade samma kväll. Det är länge sedan jag var så uppslukad av en bok.

Testamente handlar om familjen Toimi. Till den familjen hör pappa Pentti och mamma Siri, och hela 14 barn. Två av barnen dör i tidig ålder, men de är icke desto mindre en del av familjen. Och den här boken handlar ju just om familjen. Den börjar med att äldsta levande dottern Annie ska åka från sitt hem i Stockholm och upp till sitt barndomshem i Tornedalen. Hon åker motvilligt norrut. Hemåt. Bondgården hon växte upp i ligger alltså i Tornedalen där man talar sitt eget språk, meänkieli. Inte finska, inte svenska, utan något tredje, något alldeles eget. Ingen där hemma blir särskilt glad över att se henne. Hon kommer från en familj där en stor hemlighet ständigt hänger över familjemedlemmarna. Och där alla är rädda för familjefadern Pentti som tillfredsställer sina lustar ute i lagårn. Det är en dysfunktionell familj. Alla syskon är präglad av sin uppväxt, fast på olika sätt. Och det visar sig att var och en av familjemedlemmarna också bär på sitt alldeles egna mörker.

Testamente är en familjeroman, ett familjeepos. Det är en välskriven bok som är en ren fröjd att läsa. Det är en lågmäld bok, men innehållet är stort och det pockar på. Det finns många frågor i boken. Alla får inte svar, en del lämnas åt läsaren att fundera över. Hur är det egentligen det här med arvet, familjearvet? Är man ansvarig för sin familjs synder? Kan man förändra eller skriva om historien? Mest handlar det alltså om det sociala arvet. Det handlar också om skuld. Och om inbördes syskonrelationer. Syskondynamiken. Spänningen mellan de som flyttat och de som stannat kvar. Hur mycket man kan eller inte kan älska sina syskon och hur mycket man kan förenas i ett gemensamt hat. Berättargreppet är genialiskt. Boken inleds med att vi får följa Annie, men sedan får i stort sett var och en av alla syskon sin stund i rampljuset där vi får lära känna honom eller henne och få hens syn på uppväxten och historien. Den man fått som favorit bleknar och nya favoriter ersätter denne. Kan man ens ha favoriter i en syskonskara? Kan föräldrar älska något eller några av sina barn mer än de andra? Det är andra frågor författaren ställer sig. Författaren blandar sig ofta i historien och ställer retoriska frågor eller berättar i förväg vad som komma skall, vilket också är ett spännande berättargrepp. Vi får lära oss om Karelen och om Tornedalens historia. Vi får utforska familjen med allt vad det innebär. Och mitt ibland detta mästerverk finns alltså även en mordgåta. Och ett testamente.

Boken är utgiven av Norstedts förlag och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

 

 

 

I läsutmaningen Läs en novell IV är punkt nummer två att läsa en novell med en krydda eller ört i titeln. Där passar Krysantemum väl in. Krysantemum är en ört som numera främst odlas som krukväxt, men som också är en populär flerårig trädgårdsväxt. Krysantemum är också namnet på en novell av John Steinbeck (1902-1968) som annars kanske är mest känd för romanen Möss och människor. Denna novell handlar om Elisa, en ung bondhustru på 1930-talet, och den utspelar sig i den dalgång längs floden Salinas där John Steinbeck föddes och växte upp. Elisa vårdar med bestämda händer sina krysantemum på gården i dalen. Vi får bilden av en stark, bestämd bondmor. Men växternas lena, livskrfatiga beröring är inte ofarlig – Elisa förmår bara inte uttrycka den besvärliga längtan de väckt.

Novellen handlar också om mötet med en resande man som kommer förbi gården i hopp om att få slipa knivar eller bulta ut bucklor i grytor. Och här är det viktiga inte vad som sägs mellan den kringresande mannen och Elisa utan vad som inte sägs. Likaså ska man nog utgå från en symbolisk tolkning när det handlar om de blommor hon planterar för att han ska ta med sig, och vad han sedan gör med blommorna. Den lilla mörka fläck blommorna blir till efter mötet. Jag blir inte berörd av Elisa eller av novellen i stort. Men visst är det intressant vad som kan ske i mötet mellan människor och vad ett enkelt möte kan påverka en människas liv i ett större perspektiv. Novellen är dessutom välskriven och samtidigt lättläst.

Krysantemum är utgiven av Novellix och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

 

Och bergen skall rämna är den vackra titeln på Erika Olofsson Liljedahls andra roman. Jag har inte läst hennes debutroman, Någonstans brister himlen, men jag har förstått att den fått många hyllningar. Detsamma gäller denna andra bok som utspelar sig i Tornehamn, långt uppe i norr. Året är 1901. I det lilla karga norrländska samhället Tornehamn bor prästfrun Hedvig och hennes make Georg. Mellan fjällen, där samerna lever och renarna betar, ska järnvägen ta plats. Rallarna sliter med bygget av järnvägen och Georg sliter med att kristna samerna. För Hedvig blir livet i norr däremot inte alls som hon tänkt sig. Hon har inte mycket att göra. Hon känner sig ofta ensam. Hon saknar bröderna och fadern som bor kvar söderöver. Och hon sörjer barnet som aldrig kom. När hon och Georg lyckas ordna arbete vid järnvägen åt brodern David tror hon att hon ska få tillbaka en del av sitt gamla liv och med det också återigen en livsglädje. Men det blir inte som hon hoppats. Hon har inte sett David på sex år och dessa år har gjort honom som en främling för henne. Först när Hedvig åtar sig att undervisa en grupp samiska barn känner hon att livet återfår sin mening.

Det här är något så ovanligt som en bok som skildrar rallarlivet och livet i norra Sverige kring sekelskiftet. En tid och plats jag aldrig läst om tidigare. Och författaren lyckas väl med att skildra just hur det kan ha varit på den tiden. Dofter, miljöerna, naturen, ljuset, kåtorna, kylan, de smutsiga rallarstugorna, mansrollerna, synen på såväl kvinnor som samer, mygginvasionen, allt skildras så levande så att det känns att jag nästan har varit där. Språket är sparsmakat, men vackert och poetiskt. Boken är lågmäld, men lämnar ingen oberörd. Jag gillar att huvudpersonen Hedvig inte är lätt att förstå sig på eller ens tycka särskilt mycket om. Hon är ganska kantig, svär, osympatisk, men ändå är porträttet av henne så fint och välgjort. Jag blir självklart nyfiken på att även läsa författarens debutroman och ser fram emot fler böcker av Erika Olofsson Liljedahl.

Och bergen skall rämna är utgiven av Historiska Media. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Tatueraren i Auschwitz är en roman som bygger på en verklig historia. Den berättar berättelsen om när Lale Sokolov kom till koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau 1942. Han beordras att tatuera de medfångar som väljs ut för att de ska få leva – eller rättare sagt arbeta sig till döds istället för att direkt gasas ihjäl. Lale inser att han måste stålsätta sig och utföra sin uppgift utan att tänka eller känna efter. Han tatuerar med mekanisk effektivitet ända tills den dag då en ung kvinna står framför honom. Det är Gita Furman. Lale blir blixtförälskad och bestämmer sig för att göra allt i sin makt för att inte bara själv överleva koncentrationslägret, utan också se till att Gita överlever. Tack vare just att Lale blir tatuerare lyckas han göra tillvaron lite lättare för sig själv, Gita och några av de andra fångarna. Han smugglar undan mat, byter åt sig mediciner, mutar kapos. De lever en dag i taget och får utstå saker som är oerhört svårt att föreställa sig. Men en dag är det över och kärleksparet får äntligen älska varandra i friheten.

På omslaget till Tatueraren i Auschwitz står det att detta är en makalös, sann berättelse om kärlek och överlevnad, vilket stämmer mycket bra. Här kan man verkligen prata om kärlek med förhinder. Eller kärlek mot alla odds. Det är fasansfullt att läsa om det som hände i koncentrationslägren. Hur SS-männen slumpvis väljer ut vilka som ska få leva och vilka som ska få dö. Hur askan från ugnarna yrde ner på fångarna som arbetade. Samtidigt finns det ett hopp i den här boken. En kärlekshistoria som överlevde trots värsta tänkbara förutsättningar. Om Förintelsen har vi läst många gånger tidigare, men här är det ur en helt ny synvinkel. Ur tatuerarens perspektiv.

Det här är en oerhört gripande bok. En magisk kärlekshistoria som samtidigt skildrar den största grymheten mänsklighetens historia upplevt. Att dessutom veta att det är en sann berättelse gör att texten går rakt in i hjärtat. Författaren Heather Morris blev kontaktad av Lale när Gita dog. Då var han redo att berätta sin historia. Han ville att historien skulle skrivas ner för att det aldrig skulle hända igen. Det tog tre år med möten flera gånger i veckan innan Heather hade skrivit klart Lales historia. Från början var det tänkt att det skulle bli ett filmmanus och manuset fick höga placeringar i internationella tävlingar. Senare omarbetade hon manuset till romanform, vilket kom att bli Heather Morris debutroman. Jag har lite svårt för språket i boken, vissa partier känns lite väl tillrättalagd. Och Lale är inte helt igenom en sympatisk person. Samtidigt gör det romanen mer trovärdig. Alla människor är inte genomgoda och framförallt inte hela tiden. Och Lale kom också under resten av sitt liv att brottas med skuldkänslor. Jag kan tänka mig att han och Gita och alla andra överlevare knappast hade något lätt liv. Att ens kunna gå vidare med alla dessa upplevelser och erfarenheter inom sig. Oavsett vad man tycker om språket tycker jag att det här är en bok som alla bör läsa, inte minst för att få mer kunskap och förståelse för alla Förintelsens offer.

Jag tatuerade ett nummer på hennes arm.

Hon tatuerade sitt namn i mitt hjärta.

Lale Sokolov 

 

 

Till varje pris är en novell skriven av Sara Kadefors. Den handlar om en person som precis fått kontrakt på sin första egna lägenhet och därför behöver pengar till hyran. Hen söker därför jobb i en butik. Och där är också det enda kruxet, nämligen att huvudpersonen därmed tvingades tillbringa en stor del av dygnets timmar på en begränsad yta tätt intill en person hen inte valt att vara nära. Det handlar om att vara ung. Det handlar om fördomar. Om att konfronteras med verkligheten i sitt första jobb och möta såväl människor som sanningar som man inte trodde fanns.

Jag hade aldrig träffat någon som Jenny förut. En som hade skor med snirkliga spännen. Som fastnat för saker i tidningen som jag hoppat över. Som sa ”en annan” om sig själv. Och så det där spionerandet. Jag visste inte att man kunde ta sitt arbete på så stort allvar.

Huvudpersonen jobbar på alltså en liten butik tillsammans med butiksföreståndaren. Eftersom de är de enda som jobbar där tvingas de jobba närmare varandra än de egentligen skulle vilja. Och föreståndaren är en paragrafryttare av högsta rang. Det hela ställs lite på sin spets när butikskedjan utlyser en tävling om den bästa butiken i kedjan. En tävling som butiksföreståndaren vill vinna till varje pris.

Till varje pris är en intressant novell. Ett intressant scenario. Extra intressant eftersom man inte riktigt kan lita på huvudpersonen och inte vet vad som är sant eller inte. Mycket händer mellan raderna. Det är en krypande känsla, som i en psykologisk thriller. Och i slutet finns en rejäl twist. Otroligt skickligt att fånga detta med en såhär kort text! Med denna novell kan jag också kryssa ”Läs en novell där någon vinner något” i läsutmaningen Läs en novell IV. Novellen är utgiven av Novellix och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.