Jag har precis lyssnat klart på Jag for ner till bror som blev Augustnominerad 2018. Boken utspelar sig i ett fiktivt Smalånger som ligger i Västerbotten, någonstans mellan Umeå och Skellefteå. Det är således fyllt av Västerbottniska miljöskildringar, referenser och dialekter och åh vad jag känner igen mig och åh vad jag längtar tillbaka till norr.

Boken handlar om Jana Kippo som återvänder från Luleå hem till Smalånger för att hälsa på sin bror, Bror, och där blir hon kvar. I Smalånger är det mesta som vanligt. Maria har hittats död. Maria som verkar ha varit med de flesta männen i byn, i alla fall de gifta, och som kanske är Jana och Brors syster. Janas bror håller för övrigt på att supa ihjäl sig. Harmynte John hjälper Jana när hon förirrar sig i snöstormen. Frågan är om hon kan lita på honom. Han verkar ha vansinnet i sig. Men vansinnet vet Jana en hel del om sedan tidigare. Det framkommer nämligen att Jana stack sin far med en högaffel. Och Bror klöv fadrens skalle med en spade. Vi får också veta varför syskonen hatade fadren så. Och modren. Modren som inte gjorde någonting. Hon sitter nu på hem, Smalångershemmet. Men hon får sällan några besök. Jana tar över Marias jobb inom hemtjänsten, det finns ju ett ledigt jobb där nu sedan Maria är död, och där möter hon de gamla i byn, de som var medelålders när hon lämnade Smalånger, men som nu är ofärdiga, skröpliga och bär blöjor. Allt eftersom kommer händelserna i Janas och Brors uppväxt fram i ljuset och det är inga trevliga barndomsminnen där inte.

Jag for ner till bror är en bok som har många ingredienser – mord, misshandel, incest och missbruk är bara några av dem. Det är en rå, våldsam och svart berättelse, men den har sina kärleksfulla och fromma inslag. Den handlar om hemligheter, våldsamheter, familjedraman, passioner, släkthistorier, tragik men också humor. Flera av bokens teman har man läst om många gånger förut, men det här är annorlunda. Boken är väldigt annorlunda, men på ett bra sätt. Eljest skulle vi ha sagt därhemma.

Språket är Västerbottniskt ordkargt men likväl vindlande vackert. Nu har jag ju lyssnat på boken och inte läst den. Men det sägs att den saknar kommatecken och att det endast finns stor bokstav i början av meningar. Karaktärernas namn skrivs inte ”Jana Kippo” utan ”janakippo”, precis som det uttalas. Eftersom jag inte läst kan jag inte säga om detta sätt att skriva förhöjer eller drar ner läsupplevelsen, men hur som helst kan vi konstatera att detta gör att boken sticker ut.

Skildringarna av hur det är att bo i en liten by i Norrland är träffande pricksäkra. Karaktärerna är alla udda, de flesta med sorgliga livsöden. Ibland kan det kännas som att författaren har vältrat sig i våldsamhet och tragik, kan det inte finnas någon lycklig historia i Smalånger? Och ibland kan det kännas som att Norrland skildras på ett lite väl exotiskt sätt som snarare befäster fördomar än befriar oss från dem. Men sammanfattningsvis är detta en enormt stark roman och inte minst en stark debut. Boken är väl värd sin August-nominering. Författaren Karin Smirnoff har redan kommit ut med uppföljaren Vi for upp med mor och den ser jag fram emot att läsa i sommar. Och den kommer jag nog också att läsa, inte lyssna på, i alla fall om det är samma uppläsare även på den ljudboken, för det känns för mig väldigt fel att låta Lo Kauppi läsa upp boken med sin Stockholmsdialekt. Betoningar och uttal blir helt fel och jag stör mig en hel del på det under tiden jag lyssnar.

Jag for ner till bror är utgiven av bokförlaget Polaris och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Nora eller Brinn Oslo brinn handlar om Johanna och Emil. De är ett par och de borde vara lyckligt nyförälskade. De har inte varit ihop så länge. Ändå har Emil lämnat Köpenhamn för att flytta till henne i Stockholm. Men det räcker inte för Johanna. Emil har nämligen en exflickvän som heter Nora. När Johanna av en slump får veta att Emil och Nora fortfarande har kontakt och tänker träffas för att prata om gamla minnen så river det upp något hos Johanna. Hon inleder en grundlig efterforskning om Nora på Instagram – en undersökning som inte tycks kunna få ett slut.

Nora är allt det som Johanna anser att hon inte är: vacker, norsk och innerligt älskad. Åtminstone visar de glättiga bilderna på sociala medier den bilden av henne. Johanna själv håller på att förtäras. Inte bara av svartsjukan, utan också av en genomborrande smärta i livmodern: endometrios.

Nora eller Brinn Oslo brinn handlar således både om svartsjuka och endometrios, två ämnen som sällan annars undersöks i litteraturen. I alla fall inte på detta sätt. Boken är också ytterst samtida och aktuell genom sitt fokus på Instagram och de extremt vinklade bilderna ur folks liv som publiceras på sociala medier.

Det här är en liten, ganska tunn bok. Den är på 188 sidor, vilket är kort för att vara en roman. Men det är tillräckligt långt för att vältra sig i Johannas till stor del förbjudna känslor. Det är en intensiv roman, som gjord för att läsas i ett enda svep. Men kanske är också formatet dess nackdel. Det är svårt att få något riktigt grepp om Johanna och eftersom hon också visar sina sämsta sidor i boken är det väldigt svårt att känna något för huvudpersonen. Jag blir bara irriterad, både på Johanna och Emil. De känns omogna bägge två. Kanske kan det också ha att göra med att jag är mycket äldre än huvudpersonerna. Kanske hade jag inte tyckt att de var lika omogna om jag hade varit i samma ålder och fas i livet. Det här är inte en av de bästa böcker jag läst, men den är välskriven och framförallt intressant eftersom den sticker ut på flera sätt. Bäst gillar jag bokens språk. Författaren Johanna Frid väver elegant ihop svenska med norska och danska, vilket ger boken en särprägel som jag kommer att minnas den för. Jag gillar också bokens humor – trots att den är oändligt svart så finns det nämligen en ganska rå, mörk humor som lyfter boken en hel del.

Nora eller Brinn Oslo brinn kallas för autofiktiv, vilket jag tror innebär en roman med delvis personliga inslag. Författaren och karaktären har samma för- och efternamn. Jag har inte googlat på boken eller dess författare så jag har ingen aning om hur mycket som är sant, men jag gissar på att en hel del är självupplevt med tanke på att känslorna skildras så innerligt. Jag vet inte om det är betydelsefullt för min egen läsning. Men det vore intressant att läsa något annat av Johanna Frid, kanske något som inte är självupplevt, för det här med att skriva, det kan hon ju verkligen, och jag måste säga att den här boken är en stark romandebut.

Nora eller Brinn Oslo brinn är utgiven av förlaget Ellerströms och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Mellan himmel och hav är den första boken i serien Pensionat Pomona som är skriven av Anna Fredriksson. Boken handlar om tre kvinnor ur lika många generationer. Sallys mamma övergav henne när hon bara var tre år gammal och smärtan över sveket finns kvar trots att hon nu snart är fyllda femtio. Ännu större är den smärtan eftersom hon själv bara har sporadisk kontakt med sin egen dotter, Josefin. En dag får hon ärva ett stort släkthus i barndomens sommarparadis Kivik, platsen där dottern Josefin numera bor. Men det är också platsen som Sally lämnade för många, många år senare. Nu väljer dock Sally att lämna allt i Stockholm för att flytta till det ärvda huset på Österlen. Mestadels för att hon hoppas på att kunna försonas med dottern. Men allt ställs på ända när Sally får reda på att hennes egen mamma också bor i trakten igen. Och att hon dessutom idag står Josefin nära. Sally tvingas möta sin mor, för att inse att modern varken vill vidröra sitt förflutna, eller ha kontakt med Sally. Frågan är vad Sally ska göra nu – stanna kvar i trakten och försöka bygga ett nytt liv där eller återvända till Stockholm, där hon ärligt talat inte har mycket till liv heller längre.

Jag lyssnade på den här boken och jag tyckte att det var en mysig relationsroman som behandlade intressanta frågor kring mödraskap och familjer. De tre kvinnorna har varsina öden, men också blodsband som håller dem samman vare sig de vill eller inte. Jag tycker att det här var en bra start på en trilogi och jag ser fram emot att läsa de två kommande böckerna i serien. Det är karaktärer och öden som man gärna vill läsa mer om. Miljöskildringarna är också så fina. Jag har aldrig varit på Österlen, men jag kan ändå se miljön framför mig, så väl beskriven är den.

Mellan himmel och hav är utgiven av bokförlaget Forum. Den finns på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Ensam kvar är berättelsen om Zach som är sex år och som är med om en traumatisk upplevelse. Boken inleds med att han gömmer sig i en garderob i skolan tillsammans med sin lärare och sina klasskompisar. Under tiden går en ung kille genom skolkorridorerna och skjuter ihjäl 19 personer. Zach hör skotten och förstår vad som händer, men anar inte då att ett av skotten just har dödat hans storebror Andy. Händelsen får hela familjen att totalt rasera. Zachs mamma och pappa tar ut sin förtvivlan på gärningsmannens föräldrar, som de ställer till svars för dådet. De är också så upptagna av sin egen sorg att de glömmer bort att Zach också varit med om något traumatiskt. Och de glömmer bort att när de förlorade sin son, så förlorade Zach sin bror.

Den här boken är en skildring av en förälders värsta mardröm, att förlora ett barn. Detta har skildrats i många tidigare böcker. Det som gör Ensam kvar unik är att här berättas upplevelsen ur ett barns oskyldiga och naiva perspektiv. Det är hjärtskärande att läsa hur Zach upplever att förlora sin bror och se sina föräldrar totalt försjunka in i sorgen. Författaren skildrar fint alla Zachs funderingar, tankar, känslor och den förvirring ett barn kan känna när det inte riktigt förstår vad som händer i vuxenvärlden. Zach har svårt att ta in och greppa sorgen efter sin bror. Inte minst eftersom Andy faktiskt ofta var ganska dryg och jobbig, men nu beskriver de istället honom som världens bästa kille. Zach tror att livet kommer att bli bättre för honom nu när Andy inte kan reta honom längre, men det blir förstås inte bättre. Zach tar hjälp av sina favoritböcker för att försöka hjälpa sina föräldrar att förlåta, försonas och hitta tillbaka till honom igen.

Ensam kvar är visserligen en bok om en skolskjutning, men kanske allra mest en berättelse om sorg och om hur man hanterar – eller inte hanterar – sorgen. En bok att bli berörd och upprörd av. En bok om kärlek och sorg, men också om hopp och om att gå vidare efter en svår tragedi. Detta är Rhiannon Navins debutroman och med denna imponerande debut blir det spännande att följa hennes författarskap.

Boken är utgiven av Bookmark förlag och finns bland annat på Adlibris och Bokus.

När Sverre ska fylla 70 tar han med sig frun Torill och de tre vuxna barnen Liv, Ellen och Håkon och deras familjer till Italien. Barnen tror att Sverre och Torill har ett tryggt och stabilt äktenskap. Äldsta dottern Liv har till och med föräldrarnas äktenskap som mått för hur hennes eget äktenskap ska vara. Men under födelsedagsmiddagen slår bomben ner. Efter fyrtio års äktenskap har nämligen Torill och Sverre bestämt sig för att skiljas. De är 70 år gamla, nyblivna pensionärer och känner sig nu klara med familjeprojektet. För barnen, Liv, Ellen och Håkon är däremot familjen på olika, men högst påtagliga sätt ett centrum. Föräldrarna är familjens självklara nav och förebilder. Deras äktenskap är grunden, själva fundamentet, för barnens egna val, värderingar och ambitioner i livet. Men föräldrarnas skilsmässa är inget förhastat beslut. Torill och Sverre har verkligen försökt länge, men de har helt enkelt vuxit ifrån varandra och ser inte längre någon framtid ihop. Chocken blir stor hos de tre vuxna barnen, vilket kan sammanfattas i Ellens kommentar: ”Vuxit ifrån varandra? Framtid? Ärligt talat, ni är sjuttio år!”.

Att föräldrarna går skilda vägar gör att marken rycks undan för alla de tre syskonen. Deras roller ändras, balansen emellan dem förändras. Vi får läsa berättelsen ur olika berättarperspektiv. Först får vi följa de två systrarna växelvis i fyra kapitel och i slutet även sladdbrodern Håkon i ett eget kapitel. Var och en av de tre syskonen har sina egna problem, men ska nu också försöka handskas med föräldrarnas skilsmässa. Man skulle kunna tro att eftersom barnen är vuxna skulle det vara lättare för dem att acceptera det som föräldrarna beslutat sig för att göra, men så enkelt är det inte. Det här är en ganska lågmäld bok, men en intressant skildring av relationer. Man får de tre olika perspektiven på hur barnen upplever föräldrarnas skilsmässa, deras syn på familjen och deras inbördes relationer som syskon. I grund och botten handlar boken om de föreställningar man har om familjen som begrepp och den väcker många tankar hos mig som läsare. Vad är egentligen en familj? Hur definieras en familj? Och vem är det som bestämmer detta?

Helga Flatland är född 1984 och debuterade 2010 med en bok som fått många litterära priser. Hon anses vara en av de största yngre författarna i Norge. En modern familj är hennes femte roman, men den första som översatts till svenska.

En modern familj är utgiven av bokförlaget Polaris och finns bland annat på Adlibris och på Bokus.

För några år sedan dog Gösta Ekman, den folkkäre skådespelaren med roller i allt från Papphammar och Jönssonligan till Beck. Han dog 2017 i sviterna av sin cancer. Fem år tidigare drabbades han av cancer första gången. Han genomgick då en stor operation och låg inlagd på sjukhus under flera månader. En läkare sa då till hans fru att hon borde skriva dagbok under Gösta Ekmans sjukdomstid eftersom man sällan själv minns så mycket efter att ha varit med om en så traumatisk upplevelse. Sagt och gjort, Marie-Louise Ekman började föra kortfattade anteckningar dagligen om Gösta Ekmans tillstånd. Med tiden kom anteckningarna att bli längre och mer existentiella. Nu är dessa anteckningar utgivna i boken Få se om hundarna är snälla ikväll.

Boken kan ses som en rapport från sidan av en anhörigs sjuksäng, men den kan också ses som en innerlig kärlekshistoria. Marie-Louise Ekman skildrar naket och utelämnande sjukhustiden och det som hör en sjukhusvistelse till. Men hon skildrar också mycket berörande kärleken paret emellan. Här och var glimtar också humor fram, trots det oerhört tunga ämnet.

Fredag 20 jan

 

G gick på toaletten.

Och sket som en häst.

Det var en sköterska M som hjälpsamt skyndade till att få in G på toaletten.

Med droppställning.

Gåbord.

Och av med morgonrock innan allt brakade loss.

Himmelst att G gör toalettbesök på detta viset.

Det får ut gifter ur kroppen.

Så alla applåderar.

”Stort A…”, säger doktor P, ”…det vill vi ha…”

I de kortfattade, knapphändiga anteckningarna förmedlar Marie-Louise Ekman alla möjliga känslor: glädje, sorg, smärta, hopp, rädsla, längtan och så förstås kärlek. Ni som själva haft en nära anhörig som varit svårt sjuk känner nog igen den där berg-och-dal-banan av känslor.

Måndag 16 jan

 

Idag på teatern tackade jag min ledningsgrupp för deras fina arbete och uppställning under den här arbetsperioden, det var årets första ledningsgrupp.

Jag sa att G gjort ett genombrott i går.

Att han mår lite bättre.

Alla blev mycket glada.

Ett par timmar senare satt jag oroligt i mitt rum i nya möten och kunde inte visa att han nu fått en ny febertopp.

Och att jag var orolig.

Så kastas man hit och dit hela tiden.

 

Jag tror ju att G kommer att klara allt det här.

Min fantasi räcker inte till något annat.

Och jag vill inte gråta ens för mig själv, som om jag inte trodde på vad jag sa/säger.

Alltså biter jag ihop.

 

Jag vill att vi skall ta vid där vi slutade senast.

Och jag tänker vänta på den dagen och när den dagen kommer är jag beredd att göra vadsomhelst för G.

Jag saknar honom så oändligt.

Ensamheten utan honom är nästan förlamande.

Man kan också se boken som en kritik mot det svenska sjukvårdssystemet med sin underbemanning och låga löner, likväl som en hyllning till alla de som viger sina liv åt att jobba inom sjukvården. Hon uttrycker stor tacksamhet och kärlek när hon skriver om vårdpersonalen.

Men allra mest är Få se om hundarna är snälla ikväll en skildring över den starka kärlek och innerlighet som paret Marie-Louise och Gösta Ekman delade. Det är en tung läsning. Men det känns som en stor tröst att veta att paret fick fem år tillsammans i kärlek och harmoni efter den här sjukdomsperioden. På så sätt blev det ett lyckligt slut för berättelsen i den här boken, trots att cancern ändå till slut kom att vinna över Gösta Ekman.

Onsdag 18 jan

Kan man komma varandra närmare än vad vi just nu gör?

Jag tror inte det.

 

Jag längtar hela tiden efter G.

Och jag tror att han hela tiden längtar efter mig.

Få se om hundarna är snälla ikväll är utgiven av Piratförlaget och finns bland annat på Adlibris och på Bokus.

Roy Jacobsens roman De osynliga utspelar sig i ett kargt klimat i ett nordnorskt kustområde. Boken baseras tydligen på verkliga händelser som skett mellan 1913 och 1928 och platsen är ön Barrøya som ligger vid Helgelandskusten. Vid bokens inledning får vi möta Ingrid som då är tre år. Hon är barn i en fiskefamilj på ön. Öns invånare består av Hans Barrøy, 35 år, hans hustru Maria, hans åldrande far och hans lillasyster Barbro som inte tycks duga mycket till. Och så Ingrid då, hon som är i fokus i denna roman. Vi får följa henne under hela hennes uppväxt, fram till rjugoårsåldern då hon blivit en stark och självständig kvinna.  Av sin mor fick hon lära sig att sköta ett hushåll, av sin far fick hon lära sig vad det innebär att växa upp på en ö och vad naturen förväntar sig av människorna som bor där.

Det här är en vardagsskildring, lite lik Kristina Sandbergs trilogi om Maj och Karin Wahlbergs serie Lasarettet. Vi får följa med Ingrid och hennes familj i vardagen som är präglad av fisket och naturens växlingar. Förutom vardagsgöromål handlar det mycket om relationer, främst då förstås familjerelationer. Vad är egentligen en familj? Hur binds människorna i en familj samman och hur nära står man varandra när man är de enda invånarna på ön. Kanske låter det som att boken är långsam och tråkig, men det är den inte alls.

Det här är den första boken jag läser av Roy Jacobsen, men definitivt inte den sista. Jag gillar hans språk och berättarteknik. Han har en speciell stil – berättelsen är vacker trots att Jacobsen är sparsam med känslouttryck. Språket kan sägas vara lika osentimentalt, fåordigt och kargt som ön och dess invånare. Ändå är den så vackert berättad. Den är gripande och engagerande, jag berörs så av Ingrid och hennes familjs öde. Det är en fin skildring av det strävsamma livet och slitet för uppehället för en fiskarfamilj på en ö i nordnorska under första världskriget. Här finns också många teman, som fattigdom, klass, utsatthet, sårbarhet, livet, sorg, depression, identitet och mycket annat som vore intressant att diskutera i en bokcirkel. Det finns två till romaner om Ingrid som jag ser fram emot att läsa. Jag kan inte riktigt släppa henne.

De osynliga är utgiven av Norstedts och finns bland annat på Adlibris och på Bokus.

Jag kan inte sluta gråta är en roman av Anne Liljeroth som är delvis baserad på författarens egna erfarenheter av att drabbas av utbrändhet. Boken handlar om Josefin vars tillvaro rasar samman när hon hamnar i sin egen värsta mardröm – för utmattning är något som drabbar andra, inte henne. Hon som alltid varit den starka, den som är bra på att tänka logiskt och dra slutsatser är plötsligt tom och värdelös och väldigt ensam. Hon avskyr att inte längre räcka till för sina barn. Relationen med maken Johan går åt skogen. Vännerna drar hon sig undan. Rädslan är värst. Hon har ingen aning om hur länge detta ska pågå och hon undrar vem hon har blivit. Ska livet vara såhär nu?

Jag kan inte sluta gråta är alltså en skildring av hur det kan vara att drabbas av utbrändhet. Vi får följa vägen fram till Josefins sjukskrivning, hur det stressiga och krävande jobbet med noll omtanke om medarbetarna till slut fick henne att bryta ihop. Vi får också se hur Josefins nära och kära påverkas när hon själv inte längre fungerar. Jag gissar att det är många som känner igen sig när de läser den här boken, så även jag, jag var själv sjukskriven för utbrändhet för några år sedan. Det var dock inte jobbrelaterat för min del, så just den biten känner inte jag igen, men jag misstänker att många andra gör det. Det är en stark skildring just för att det känns så äkta. Jag som själv har erfarenhet av att drabbas tycker att det känns mycket trovärdigt. Samtidigt har jag svårt att verkligen känna för Josefin som karaktär. Jag tycker dock att det här är en bok som alla bör läsa just eftersom det är så många som drabbas av utbrändhet och vi behöver ha förståelse. Det är en sjukdom som inte syns på utsidan, men det känns desto mer inombords. En viktig bok med en skildring av ett viktigt och brännande ämne.

Boken är utgiven av Louise Bäckelin förlag och finns bland annat på Adlibris och på Bokus.

Vajlett är nyutexaminerad småskollärarinna som fått sin första tjänst på en byskola i Granträskåsen, i Västerbottens inland. I Granträskåsen finns 35 hushåll. 28 av dem tillhör Pingstkyrkoförsamlingen. Vajlett tror varken på aga eller på att följa budorden slaviskt. Därför är det inte helt lätt för henne att bedriva undervisningen på det sätt hon vill. Hon får ögonen på sig. Det pratas om henne. Men det pratas också om den nya postfröken, Rut, som inte heller är som de andra kvinnorna i byn. Kanske är det just därför de båda kvinnorna dras till varandra, de båda utsocknes kvinnorna som inte känner att de riktigt passar in eller duger. De utvecklar en djup vänskap. En vänskap som så småningom växer sig ännu starkare. Vilken tur att byborna inte kan ana de starka känslor som, Gud förbjude, växer fram mellan Vajlett och Rut.

Vajlett och Rut är en lågmäld, finstämd relationsinland om två kvinnor i Västerbottens inland någonstans i mitten av förra seklet. En vacker landsbygdsskildring och ett stycke kvinnohistoria. En skildring av förbjuden kärlek och hur det kan vara att tvingas bryta normer för att vara sann mot sig själva. Jag har sett i flera recensioner av denna bok att läsare klagar på det abrupta slutet som man menar drar ner läsupplevelsen. Men jag hoppas, hoppas, hoppas att det abrupta slutet istället innebär att vi har en fortsättning att vänta, för jag känner mig långt ifrån klar med Vajlett och Rut, jag vill läsa mer om dem, jag vill veta vad som händer.

Vajlett och Rut är skriven av Karin Alfredsson och utgiven av Bokfabriken. Den finns bland annat på Adlibris och på Bokus.

Jag har just lyssnat klart på Bränn alla broar av Siri Helle. Boken handlar om Liv Björk, en ung tjej som utåt sett har det perfekta livet. Hon bor i Stockholm i en fin lägenhet, har ett välbetalt finansjobb, snygga kläder och gör avundsvärda uppdateringar på Instagram. Men hon känner sig mer och mer olycklig. Hon kan inte förstå varför, när hennes liv ju faktiskt är precis som hon drömt om. I tonåren var det en tjej i Livs klass som tog livet av sig. Då skrev Liv ett brev till sig själv som hon skulle läsa om hon någon gång övervägde att ta sitt eget liv. I brevet finns en uppmaning att ge livet en sista chans, spendera alla pengar och göra det där hon drömt om men aldrig vågat. Liv bestämmer sig för att ge livet tre månader. När hon träffar den idealistiska gatukonstnären Sanna öppnar sig plötsligt en värld av nya möjligheter samtidigt som det utsatta dödsdatumet kommer allt närmare.

Bränn alla broar är en bok som tar upp svåra frågor. Varför vi mår så dåligt när vi egentligen borde må så bra. Hur vi egentligen mår bakom de lyckade profilerna på Facebook och de lyckliga uppdateringarna på Instagram. Framgångsideal, hälsohets, ekorrhjul, att inte våga stanna upp och reflektera. Ja, det finns många intressanta teman i boken. Dessa frågor bemöts med lika delar allvar och humor. Och jag gillar verkligen själva idén med boken, det är frågor som är brännande aktuella och viktiga att belysa. Det här är en riktigt vass samtidsskildring och jag tror många kan känna igen sig i huvudkaraktären Liv. Siri Helle är nyutexaminerad psykolog och detta är hennes debutbok. Det är en imponerande debut med tanke på att hon har ett eget, unikt språk och boken innehåller såväl värme som svärta, vilket inte är lätt att kombinera ens för de skickligaste författarna. Men trots detta fastnar jag inte riktigt för boken. Det blir för skruvat. Liv går från den ena ytterligheten till den andra. Vad hon än gör blir det dramatiskt. Jag vet inte om jag är för gammal, men jag sitter mest och suckar och vill skaka om Liv, få henne att återkomma till verkligheten. Hon gör verkligen det där som alla borde, stannar upp – men reflekterar inte. Säger upp sig på stående fot med ett drama i personalköket, utan att fundera på inkomst den kommande tiden. Hon gör kriminella saker, sviker sina vänner, rent ut sagt beter sig som ett svin. Det är jättefint att Liv gör en tvärvändning med sitt liv och kommer ut ur ekorrhjulet, men måste det ske på detta rebelliska, dramatiska sätt? Jag tror poängen hade gått fram minst lika bra, kanske bättre, om karaktären Liv hade varit lite mer nertonad. Samtidigt så är det ju humor, dråplig humor, där det troligen är tänkt att man ska skratta åt Liv. Och visst är det kul ibland. Men ibland sätts också skrattet i halsen när man tänker på hur Liv faktiskt beter sig mot omgivningen. Trovärdigheten saknas för min del och det är också svårt att känna med Liv. Men boken väcker mycket tankar och frågor, och det är som sagt viktiga ämnen som tas upp. Dessutom tycker jag att Bränn alla broar är en intressant debut. Jag ser fram emot kommande böcker av Siri Helle.

Bränn alla broar är utgiven av Louise Bäckelin förlag. Den finns bland annat på Adlibris och på Bokus.