Regn är en novell av danska Josefine Klougart, en författare som var obekant för mig tills jag hittade den här novellen. Trots att detta är en novell är den omfångsrik, inte till antalet sidor förstås, men till innehåll. Man får nämligen följa flera olika berättelser, men bara i korta stycken, liksom i glimtar. Berättelserna är ganska olika varandra, men har en del saker gemensamt. Som regnet, den mörka stämningen, de hemska förebuden, undergångskänslan. Hela tiden det ständiga regnet. Det är svårt att undvika att tänka på syndafloden i Bibeln.

Jag fastnar inte direkt för Regn, jag tycker att det är lite tråkigt att inte få läsa mer av berättelserna än de korta glimtarna. Visst är novellformatet väldigt begränsande i sig, men i andra noveller är det ändå en avslutad berättelse med början och slut. Här är det mer fragment. Nerslag i människors liv. Ofta ganska dystra nedslag dessutom. Man lär inte känna karaktärerna alls, de får ingen historia, man ser dem bara en kort stund i en viss situation, som om man betraktar en främling medan man väntar på bussen. Av den anledningen hade jag svårt för denna novell. Men, en sak gillade jag ändå, nämligen språket. Josefine Klougart skriver väldigt poetiskt. Hon gestaltar stämningar snarare än beskriver dem, och det är en konst i sig, vilket gör det till en fröjd att läsa språket. Då är ändå novellen översatt från danskan. Så jag ska inte säga att den är dålig, eller att den inte är läsvärd. Den slår ändå an en sträng hos mig även om jag inte fastnar för själva berättelsen. Eller berättelserna i det här fallet.

Dessutom kan jag med Regn också kryssa punkt nr 5 i novellutmaningen Läs en novell IV: Läs en novell översatt från danskan.

Regn är utgiven av Novellix och finns bland annat på Adlibris och på Bokus.

Johan Theorin debuterade 2007 med Skumtimmen och har sedan dess gett ut många hyllade böcker. Jag har inte läst alla, men några, som Sankta Psyko, en psykologisk rysare som utspelar sig på en förskola som ligger alldeles intill ett säkerhetsklassat sjukhus där psykiskt störda våldsbrottslingar vårdas. Den gillade jag och när jag såg att Johan Theorin kommit ut med en novell hos Novellix var jag förstås tvungen att läsa den.

Knackningar handlar om Molly som precis förlorat sin enda väninna Judith. Hennes liv som ensam pensionär fylls av allt fler tomma likörflaskor och sena nätter framför TV:n. Därför kan hon till en början inte urskilja var de regelbundna knackningarna i huset kommer ifrån. Inte har de väl hörts tidigare? Sakta blir hon övertygad om att någon i huset verkar kämpa för sitt liv, men polisen hävdar bestämt att ingen har anmälts saknad. Molly kan ändå inte släppa tanken på att knackningarna kan vara ett rop på hjälp. Och så gnager den där tidningsnotisen om den döda kvinnan i Råsjön.

Knackningar kan klassificeras som en blandning mellan psykologisk rysare och deckare. Den bygger upp en kuslig stämning. Jag är inte så förtjust i offrets röst som presenteras i kursiv text, som i Kallentofts böcker. Jag tycker också att novellformatet begränsar den här berättelsen. Den får inte riktigt det djup den behöver för att bli riktigt engagerande. Slutet ger dock en tvist som överraskar mig som läsare och det gillar jag. Novellen gav mig god underhållning under en lunchrast, men den kommer inte att stanna kvar länge hos mig tyvärr.

I novellutmaningen Läs en novell IV kryssar jag punkt 13: Läs en novell där någon sjunger.

Knackningar finns bland annat hos Adlibris och Bokus.

Ett testamente från helvetet är en novell från Novellix skriven av den väletablerade deckar- och barnboksförfattaren Kristina Ohlsson. Huvudkaraktär är advokat. Han har ett hemligt uppdrag. Han hjälper en rik författarinna med hennes testamente. Hon har skrivit sina böcker under pseudonym så inte ens hennes närmaste vet att det är hon som ligger bakom succéböckerna. Hon lever också under hot från sin expojkvän som misshandlat henne under deras förhållande. Det är därför hon nu vill skriva sitt testamente, om något skulle hända henne. En måndag ska advokaten träffa författarinnan Margot, men hon uteblir från mötet. När dagarna går blir han orolig att expojkvännen har gjort allvar av sina hot och han börjar därför leta efter författarinnan. Advokaten känner på sig att det är något galet med Margots försvinnande och han tänker ta reda på vad.

Det här är en lättläst deckarnovell skriven med ett annat perspektiv än man vanligtvis är van vid och dessutom avslutas berättelsen med en rejäl tvist. Jag trodde att jag förutsåg slutet, men knorren som kom efteråt kunde jag inte gissa mig till. Trots att texten är kort tar historien många vändningar och det gillar jag. Jag blir överraskad av novellen och den är skickligt skriven. Det märks på berättartekniken att Ohlsson är en kunnig författare. Som med de flesta deckarhistorier är det förstås ingen berättelse man sent kommer att släppa, men den gav en stunds god underhållning och jag är glad att jag läste den.

Jag kryssar punkt 32 i utmaningen Läs en novell IV (Läs en novell som utspelar sig någonstans högt upp) eftersom Margot bor i ett hus ”formidabelt beläget på en höjd med utsikt över Mälaren”.

Ett testamente från helvetet finns bland annat på Adlibris och på Bokus.

Häromdagen på lunchen läste jag en novell: Omsorgen av Susanna Alakoski. Jag är ju med i Ugglan & Bokens novellutmaning för första gången och har därigenom verkligen fastnat för novellformatet. Inte minst på luncherna är det så härligt att läsa en novell och kunna känna att man blir färdig med en berättelse trots den korta lästiden en lunchrast ger. Ofta är novellerna tänkvärda och ger mig saker att fundera på under resten av dagen.

Susanna Alakoski är en mästare på att skildra vardagliga miljöer och då framförallt sådana miljöer som inte brukar skildras vanligtvis. I denna bok är det omsorgen som står i fokus, nämligen den omsorg som sker på ett gruppboende. Novellens huvudperson är Pernilla. Hon har bjudit hem kollegan Gun-Marie på middag och berättelsen äger egentligen bara rum under de få timmar hon förbereder maten och bjudningen. Vi följer henne under badet och dukningen. Men i tankarna finns Pernillas jobb och det är ju skildringen av hennes arbetsplats som är den stora behållningen med novellen. På gruppboendet där Pernilla jobbar som undersköterska bor sex personer som alla har allvarliga psykiska problem. Personalens omsorgsetik kolliderar med stelbenta kommunala direktiv och brutala sparbeting. Pernilla trivs på sitt jobb, men hon funderar ändå på om hon verkligen har valt rätt. Under förberedelserna inför bjudningen passerar interiörerna från arbetsplatsen revy och de anonyma intagna förblir inte längre anonyma utan framträder som personer med liv, kropp och själ. Och trots det otacksamma slitet som så ofta förekommer under arbetspassen kommer Pernilla fram till att hon älskar sitt arbete.

Jag har själv jobbat inom vården, dock mest inom äldreomsorgen. Det är inte riktigt samma sak som att jobba på gruppboende med personer som har SOL och LSS, men jag känner ändå igen mig i mångt och mycket. Och jag är säker på att Alakoski skildrar en realistisk, trovärdig och rättvis bild av arbetet på ett gruppboende. Berättelsen är finstämd och berörande just eftersom den lyfter människor som annars så sällan får synas. Men det finns något mer där också, något bitskt, för skildringen innehåller också en känga åt de politiker som inte förstår att de boende är människor och att omsorg handlar om mänskligt värde, bemötande, respekt och kärleken till människorna.

I Läs en novell IV kryssar jag ”Läs en novell där någon är rädd” eftersom nästan alla som bor på gruppboendet är rädda för någonting.

Omsorgen är utgiven av Novellix och finns bland annat på Adlibris och på Bokus.

    

I somras lyssnade jag på första delen i serien Lasarettet av Karin Wahlberg, Än finns det hopp, och nu under hösten/vintern har jag lyssnat på de följande två delarna: Livet går vidare och Lätta ditt hjärta. Böckerna handlar om människorna i och omkring ett lasarett i femtiotalets Ekstad, en fiktiv småstad. Vi möter allt ifrån städare och biträden till fina läkarfruar och även patienterna är av alla samhällsklasser. Persongalleriet är stort och myllrande. Jag tyckte nästan det var för stort i första boken, men i de kommande böckerna kom jag att lära känna alla de olika karaktärerna väl och blandade aldrig ihop dem. Jag fängslades av deras öden och hade svårt att släppa ifrån mig karaktärerna när jag läst färdigt böckerna. Jag vill inte skriva så mycket om vad som händer karaktärerna på grund av risk för spoilers. Men det handlar om sånt som händer de flesta. Liv, död och allt där emellan. Kärlek, vänskap, relationer, sorg, glädje, vardag, fest, små som stora saker. Det är så fina böcker där man får ta del av människors liv i en småstad på 1950-talet, men också lära sig om tidsandan som den var då, om olika sjukdomar, medicinhistoria, politik, historiska händelser, hur Sverige såg ut vid den tiden och så vidare. Visst vet jag att det är fiktion, men jag upplever böckerna både trovärdiga och realistiska. Inte minst tror jag den medicinska delen är verklighetstrogen då författaren själv är läkare. Karin Wahlberg är tidigare kanske mest känd för sina deckare som också utspelar sig i sjukhusmiljö. I andra delen av Lasarettet, Livet går vidare, utspelar sig också en kriminalhistoria då en knivhuggen kvinna kommer in på Olycksfall. Eftersom man inte vet vem gärningsmannen är blir stadens invånare rejält skrämda och påverkas starkt av våldsdådet. Den tredje delen, Lätta ditt hjärta, handlar mycket om graviditeter och förlossningar eftersom en av karaktärerna är ofrivilligt barnlös och har svårt att tänka på något annat än barn, medan en annan av karaktärerna nyligen blivit färdig barnmorska och fått jobb på förlossningen i Stockholm. När jag skrev om den första delen i serien jämförde jag den lite grann med trilogin om hemmafrun Maj. Det här är ju helt andra böcker, men själva stämningen är likartad och jag älskar Lasarettsböckerna precis lika mycket som jag älskade böckerna om Maj. Nu kan jag knappt vänta tills del fyra i Lasarettsserien kommer ut – för det bara måste komma en fortsättning efter slutet i tredje boken!

Livet går vidare och Lätta ditt hjärta finns att köpa på Adlibris (här och här) och på Bokus (här och här).

 

 

Malou von Sivers första roman, Mitt hjärtas oro, har sin utgångspunkt i hennes familjehistoria och sommarprat från 2016. Sommarpratet inleds med att hon sitter vid sin fars dödsbädd och försöker förstå hur ett sår kan ärvas från generation till generation, ett arv som har format henne som människa. Kärleksromanen, Mitt hjärtas oro, är första delen i en trilogi, en berättelse med personligt avstamp som sträcker sig från förra seklets början fram till idag.

Boken handlar om Axel, en man som utåt sett har lyckats bra. Han är en gift, välbärgad man som har två söner och är direktör i familjeföretaget. Men han har ett mörkt förflutet där han blev slagen och försummad som barn. Det finns ett sår och en saknad i honom som han inte kan glömma, men ständigt döljer. En dag i 1900-talets början möter han Sara på en middag. Hon är en ung litteraturstudent i Uppsala som svärmar för Hjalmar Söderberg och letar efter något som ger livet en djupare mening. Hon attraheras av Axels mörker och sårbarhet. Det blir de två till slut, men vägen dit är fylld av missförstånd, svek och längtan. Deras lycka är total och de ser fram emot ett långt liv tillsammans. Efter att ha fått kärleksbarnet Matilda är Sara återigen gravid när det visar sig att deras gemensamma lycka kommer att bli kortvarig.

Malou von Sievers är en mästerlig berättare. Värt att understryka är att detta är just en roman, ingen biografi eller självbiografi. Hon tar avstamp i sina förfäder, men det är mestadels fiktion. Det är svårt att avgöra exakt vad som är sant och vad som är fiktion, men det är inget som stör berättelsen. Malou kryddar med många tidsmarkörer och miljöskildringar, vilket gör det extra spännande att läsa romanen. Karaktärerna är intressanta, framförallt Sara med sitt starka litteraturintresse och jag gillar förstås alla litterära referenser och diskussioner i boken. Axel har jag svårare att komma nära och det är förstås meningen.

Jag lyssnade på Malous sommarprat innan jag läste boken och greps av hennes berättelse om sin uppväxt och sin familjehistoria. Jag såg fram emot att läsa boken, men hade ändå svårt att komma in i den från början. Men när jag väl gjorde det, efter kanske första fjärdedelen, kunde jag inte sluta läsa. Jag blev väldigt berörd och framförallt sista fjärdedelen av boken sträckläste jag utan att kunna släppa boken ifrån mig. Nu kan jag knappt vänta tills jag kan läsa nästa del i trilogin. Mitt hjärtas oro är en lättläst bok och det dramatiska slutet skapar en cliffhanger som gör att man inte kan motstå att gå vidare med nästa del i serien.

Mitt hjärtas oro finns bland annat hos Adlibris och hos Bokus.

Så var den här, den sista boken i serien om barnmorskan Cecilia Lund. Eller åtminstone troligen den sista, för man vet aldrig vad författare hittar på, som Katarina Janouch själv skriver i sitt efterord. När boken skrevs hade nyligen Stockholm skakats av ett terrordåd. Samma händelse har också skett i Budbärarinnan. Terrordådet har berört Cecilia på djupet. Nio personer dog i attentatet och flera av terroristerna befinner sig fortfarande på fri fot. Cecilia skriver en ilsken krönika om politikers ansvarslöshet, vilket leder till att hon kommer på kant med både etablissemanget och sin egen familj. Hur mycket får man egentligen säga högt – och är det alltid bra att hålla tyst för att vårda sitt varumärke och inte mista sin sociala ställning? Vi får också följa den 16-åriga invandrarkvinnan Leyla som är hårt påpassad av sina bröder och den övriga släkten. Hennes heder måste bevaras till varje pris. Leyla är bortlovad till en äldre släkting och ska giftas bort till sommaren. Men Leyla vägrar acceptera den tvingande normen. Hon har blivit förälskad i en svensk pojke och bryter i smyg mot alla regler familjer tvingar henne att leva efter. I och med detta utsätter hon sig för stora risker, så pass allvarliga att hennes liv är i fara. Oväntat korsas Cecilias och Leylas vägar samtidigt som ett nytt vansinnesdåd planeras i Stockholm.

Efter denna elfte bok om Cecilia Lund börjar jag känna mig mättad. Jag gillade verkligen böckerna till en början. Det har varit så spännande att följa Cecilias vardag som fembarnsmamma och barnmorska. Att hon hamnat i märkliga och stundvis farliga situationer och även klarat upp en hel del brott har varit en extra krydda som egentligen inte alltid har behövts. Ju fler böcker som skrivits om Cecilia Lund, desto mer osannolikt känns det att just hon hamnar i alla dessa situationer och den realistiska kärna som jag tyckt så mycket om med boken har samtidigt skalats bort till förmån mot något annat som jag inte gillar lika mycket. I just denna bok känns det dessutom som att författaren vill tillskriva Cecilia Lund sina egna åsikter om samhället och använder huvudpersonen för att föra fram åsikterna. Det känns inte bra. Det är något som skaver när jag läser den här boken och jag känner att nu räcker det, så jag tycker faktiskt att det är bra att Cecilia Lund och jag går skilda vägar nu. Det är kul att aktuella samhällsfrågor belyses i böckerna, men här blir det för mycket. Och det blir på bekostnad av allt som varit så bra med böckerna – skildringen av Cecilia Lunds liv och relationer. Jag hade önskat ett värdigare slut på denna långa och härliga serie.

Budbärarinnan finns bland annat på Adlibris och på Bokus.

Idag har jag sträckläst Malena Ernmans Scener ur hjärtat som hon skrivit tillsammans med maken Svante Thunberg. Tillsammans berättar de om sitt familjeliv som är präglat av döttrarna Gretas och Beatas diagnoser. De skriver öppenhjärtigt om kampen för hjälp och upprättelse. Det är en gripande berättelse där man tydligt känner deras desperation och frustration över döttrarnas mående innan de fått diagnoser och så småningom hjälp. Familjen gick bokstavligen på knäna och det är inte svårt att föreställa sig varför Malena drabbades av utmattningsdepression. Men detta är inte bara en självbiografi där en enskild familj står i fokus. I boken framträder också en större bild. En bild av en planet som även den går på knäna på grund av vår ohållbara livsstil. Paret Ernman & Thunberg skriver lika gripande om sin klimatångest och om allt det som faktiskt sker runtomkring oss utan att vi vaknar upp.

Även ämnet psykisk ohälsa berörs förstås – visste ni att den psykiska ohälsan hos barn 10-17 år har ökat med över 100 procent på tio år och enligt Socialstyrelsens rapport från december 2017 så lider nära 190 000 barn och unga vuxna i Sverige av någon form av psykisk ohälsa. Värst mår flickor och unga kvinnor. Ingenstans syns heller några tecken på att trenden minskar eller planar ut. Den accelererar. Sedan 2010 har också antalet sjukskrivna med utmattningssyndrom dubblerats sex gånger och över 80 procent är kvinnor. Det är ett systemfel. Det är fel i strukturerna som styr världen. Vi befinner oss i en hållberhetskris skriver Ernman och Thunberg. Vi befinner oss också i en klimatkris. En akut klimatkris. Och det är inte många som förstår det. Såhär skriver Ernman och Thunberg:

Vi befinner oss som sagt i en hållbarhetskris. Men vi befinner oss också i en akut klimatkris. Det finns nästan ingen som förnekar den krisen längre, och det är ju bra. Problemet är bara att från den punkt du erkänner krisens existens till den punkt då du förstår dess innebörd är steget långt. Oerhört långt.

Vi människor vistas idag mitt i det steget – ett tomrum där allting kan fortsätta som vanligt.

Vi tror att vi vet vad krisen innebär.

Alla utgår från att alla vet.

Men faktum är att det är betydligt värre än vi tror. I Sverige släpper vi ut elva ton koldioxid per person och år. Vårt ekologiska fotavtryck är bland de tio största i världen och om alla skulle leva som vi svenskar skulle det krävas 4,2 jordklot.

Vi inbillar oss att vi fortfarande har möjligheten att välja, att vi kan ställa olika utsläpp mot varandra. Som att bli vegan för att kunna fortsätta flyga. Som att köpa en elbil för att kunna fortsätta shoppa och äta kött. Eller som att klimatkompensera för saker som vi ska göra när vi ur ett hållbarhetsperspektiv redan är belånade bortom våra sinnens förstånd.

Sanningen är att vår ekologiska kredit tog slut när vi passerade 350 miljondelar koldioxid i atmosfären. Närmare bestämt år 1987.

De fortsätter med alarmerade fakta:

Sommaren 2017 skrev sex stycken ledande forskare och beslutsfattare inom miljöfrågor i tidskriften Nature om att mänskligheten nu hade år på sig att få utsläppskurvan att vända riktning, brant neråt. Three years to safeguard the planet och klarar vi inte av det så är risken väldigt stor att vi missar Parisavtalets tvågradersmål och därmed sätter igång en negativ spiral av klimatkatastrofer långt bortom vår egen kontroll.

Mycket av det som Ernman och Thunberg skriver om är sådant som vi redan vet, det är inga nya, revolutionerande fakta. Men det som känns unikt är sättet de skriver på. Det går rakt in i mig, det är inga försköningar, inga omskrivningar, utan bara krass verklighet.

Planeten lider av en allvarlig sjukdom och vi behöver omedelbart sätta igång med omfattande läkarinsatser. Vi behöver akut vård.

Men istället har vi – i bästa fall – valt healing som behandlingsmetod.

Av sjukdomsinsikt finns ingenting. Inte ett spår.

Det är ungefär som att avstå från en brådskande operation för att invänta ett eventuellt framtida botemedel.

Paret har skrivit en snabbläst och lättläst bok. Den har 92 korta kapitel, kallade scener. Många av dessa är inte längre än en eller ett par sidor. Men innehållet är inget som snabbt glöms bort. Ernman och Thunberg sätter fingret på så många saker som inte fungerar i Sverige och världen idag. Det är stort och smått som presenteras och eftersom paret använder sig själva som exempel på ett så utelämnande sätt blir allting så mycket mer konkret än om bara fakta hade radats upp. Det här är en bok jag kommer att bära med mig.

Scener ur hjärtat är utgiven av Polaris och finns bland annat på Adlibris och på Bokus.

Kostym är en novell i Ninni Holmqvists novellsamling med samma namn, Kostym, som utgavs 1995. I novellsamlingen finns 14 noveller. Enligt förlaget berättar novellerna om kvinnor i olika skepnader, roller, kostymer. Var de än dyker upp, under en resa på Nilen eller i Stockholms tunnelbana, verkar de på en gång hemlösa och hemtama. I just denna novell vet man under läsningen inte säkert om huvudpersonen är en kvinna eller man. Hen anländer med ett mycket lätt bagage till Singapore. Vi förstår att personen varken har särskilt mycket pengar eller några klädombyten med sig. Hen möter en amerikansk affärsman och följer med honom på hotellrummet. Där använder huvudpersonen såväl manliga som kvinnliga produkter från mannens badrum och när affärsmannen morgonen därpå beger sig ut på en joggingtur ikläder sig huvudpersonen mannens kostym och lämnar hotellet med affärsmannens pengar och resväska.

Det här är en novell som känns mycket symbolisk. Huvudpersonen ikläder sig någon annan persons kläder, vilket också på ett sätt innebär att ta över hans identitet. Det handlar också om att leka med könsrollerna och de traditionella attribut som förknippas med man respektive kvinna. Eftersom förlaget menar att alla noveller berättar om kvinnor så är huvudpersonen troligen en kvinna. Men det finns inget som tyder på det i själva novellen, det skulle lika gärna kunna vara en man. Jag märker att jag gärna vill könsbestämma huvudpersonen under läsningen och en av författarens intentioner är säkert att synliggöra detta beteende och jag blir irriterad på mig själv för att jag faller i fällan. Därför är novellen också en intressant läsning. Den är kort och det händer inga världsomvälvande händelser, men den är ändå tankeväckande.

Kostym finns bland annat på Adlibris och på Bokus.

De blå silkesstrumporna är en novell av Elin Wägner, författare, journalist och en av den svenska kvinnorörelsens viktigaste föregångare. Jag har inte läst något av henne sedan tidigare, men hon är känd bland annat för Norrtullsligan och Pennskaftet. På insidan av pärmen till denna novell som är utgiven av Novellix står det att Wägners verk genomsyras av hennes politiska idéer inom feminism, fredsarbete och miljöfrågor. Parallellt med sin författarkarriär var hon med och grundade Rädda barnen och hon var även en centralfigur i arbetet för kvinnlig rösträtt.

I De blå silkesstrumporna möter vi en ung kvinna som bestämmer sig för att köpa ett par blå strumpor istället för strumpor i någon diskretare färg som grått eller brunt. Detta köp kommer att få ödesdigra konsekvenser för henne. Hon bär nämligen dessa strumpor en dag då hon tillsammans med sin väninna åker spårvagn. På vagnen för de ett samtal kring väninnans arbete på Verket, dit också huvudpersonen precis är på väg att söka sig en tjänst. Väninnan avslöjar under denna spårvagnsfärd hur det egentligen är att som kvinna vara anställd på Verket och hur det egentligen ligger till med Verkets kvinnosyn. Det visar sig att de båda väninnorna har någon som lyssnar till deras konversation…

Det här är en kort novell och det är svårt att berätta så mycket om den utan att avslöja för mycket. Kanske är inte min beskrivning därför särskilt intresseväckande, men jag kan lova att berättelsen är läsvärd. Wägners samhällssyn skiner verkligen igenom när hon visar på hur skevt samhället var på den tiden när det gällde villkoren mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden. Det är feministiskt, bitskt, humoristiskt och tankeväckande på samma gång. Dessutom väcker novellen ett intresse för att läsa mer av Elin Wägner. De blå silkesstrumporna är ursprungligen utgiven i novellsamlingen Spinnerskan som publicerades för första gången 1948.

De blå silkesstrumporna kan bland annat köpas hos Adlibris och hos Bokus.