Den lilla bokhandeln runt hörnet är en feelgoodroman av Jenny Colgan. Hon har skrivit en annan bokserie tidigare, om ett bageri i Cornwall, men de böckerna har jag inte läst utan detta är första boken jag läser av henne. Den handlar om en bibliotekarie som heter Nina som tyvärr kommer att bli arbetslös eftersom biblioteket där hon jobbar ska bli någon slags mediacenter. Nina är en introvert person som älskar att para ihop rätt bok till rätt läsare, men i en tid av rationaliseringar och nedskärningar och en inte särskilt angenäm förvandling av biblioteksbranschen vet hon inte riktigt vad hon ska göra längre. När biblioteket vill bli av med de flesta böcker bär Nina hem kartong efter kartong. Hon bara måste rädda dem, hon står inte ut med att de slängs. Så hittar hon en annons om en skåpbil som är till salu och plötsligt får hon användning för alla de böcker hon räddat. Hon bestämmer sig nämligen för att köpa bilen och göra om den till en bokhandel på hjul!

För bokälskaren är ju det här förstås mumma. Ja, inte att läsa om biblioteksnedskärningarna förstås, men Ninas passion för böcker och alla litterära referenser. Annars är det här en ganska medelmåttig feelgood tycker jag. Väldigt förutsägbar. Men mysig, lättläst, snabbläst och underhållande. Intressant tanke med den mobila bokhandeln. Och kul med en bok som utspelar sig i Skottland. Jag läser egentligen väldigt sällan feelgood, men när jag läser recensioner av Den lilla bokhandeln runt hörnet verkar det som att många tycker bättre om Colgans andra serie, den om bageriet, så kanske läser jag någon av de böckerna vid tillfälle.

Den lilla bokhandeln runt hörnet är utgiven av Massolit förlag och den finns bland annat på Adlibris och på Bokus.

I fredags tipsade jag om En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson i vår lokala tidning (Hudiksvalls Tidning). Det var en bok som jag gillade väldigt mycket när jag läste. Den handlar om en familj bestående av tre personer, pappan och prästen Adam, mamman och advokaten Ulrika samt den 19-åriga dottern Stella. De är en helt vanlig familj, de bor i en fin villa, föräldrarna har fina jobb och gott ställt, dottern har nyss gått ut skolan och jobbar nu på H&M för att spara ihop till drömresan. De verkar vara en så tajt familj, en familj där alla känner varandra och där pappan är väldigt jämställd och faktiskt är också Stella en riktig pappas jänta.

Men så inträffar en sån där katastrof som slår undan benen på dem allihopa. Dottern Stella häktas, misstänkt för mord. I första tredjedelen av boken berättar Adam om hur fruktansvärt hårt detta tar på familjen. Han är övertygad om att dottern är oskyldig. Faktiskt så övertygad att han ger henne alibi. Det är inte lätt, han brottas med skuldkänslor både mot sig själv och mot Gud. Men vad gör man inte för sin familj. Och Stella skulle ju aldrig.

Men en tredjedel in i boken byter boken plötsligt perspektiv. Nu är det Stella vi får följa. Dels får vi en skildring av hur det faktiskt kan vara att befinna sig i häkte och att vara misstänkt för ett grovt brott. Men dels får vi också veta mer om vad Stella gjorde den aktuella kvällen, och om händelse som lett fram till den kvällen. Och om sådant i hennes liv som inte föräldrarna haft en aning om. Vi får ta del av Stellas grubblerier och tankar i hennes instängda situation där den enda hon får prata med är advokaten och förhörsledarna. Vi får också ta del av Stellas uppväxt ur hennes synvinkel och man anar snabbt att den perfekta familjen inte varit så perfekt trots allt. Vi får också en underbar skildring av Stellas vänskap med bästisen Amina, en vänskap som har en viss betydelse för själva fallet också. Det mest intressanta är att de tankar och förutfattade meningar man fick när man läste Adams berättelse omkullkastas när situationen nu får nytt ljus genom Stellas perspektiv.

Efter ytterligare en tredjedel byts perspektivet återigen och nu är det mamma Ulrikas tur att berätta. Hon som alltid jobbat medan Adam tagit hand om Stella. Har det alltid varit självvalt? Hur känns det för en mor när dottern tyr sig mest till sin pappa? Och vad gör man som mamma när den man burit närmast intill sitt hjärta och som har hela livet framför sig nu befinner sig i en situation som kan ödelägga resten av hennes liv? Vad gör man som advokat och vad gör man som mamma? Ulrika är den som har kunskap om själva rättsprocessen och därmed kan tänka rationellt kring bevisföring och försvar. Hon hjälper Stella hitta en bra advokat som kan försvara henne. Men varför valde hon just honom? Vad vet Ulrika som inte Adam och vi som läsare vet? De tankar, känslor och förutfattade meningar man fick efter att ha läst Stellas del av berättelsen omkullkastas nu en andra gång när vi tar del av hela historien ur Ulrikas vinkel.

Man kan tycka att det låter tråkigt att läsa om samma händelse tre gånger, om än ur tre olika perspektiv, men det blir aldrig långtråkigt eller ens särskilt upprepande. De tre personerna har så olika bild av händelseförloppet. Dessutom förs ju berättelsen i nutid hela tiden framåt, med nya förhör, bevis, insikter, händelser.

Det här är en roman om ett brott, men likväl en berättelse om moraliska dilemman. Hur långt kan man gå för att skydda sitt barn? Hur viktig är ens egen, inre, moraliska kompass? Kan man bryta ett förbund till Gud eller den ed man svor för att bli advokat? Hur mycket vet man egentligen om sin egen familj? Det är en skildring av föräldraskap och eviga frågor som de flesta kan känna igen sig i, likväl som en skildring av vänskap och av en kärleksrelation. Och allt detta är mästerligt skildrat. Som läsare har jag aldrig någon aning om hur det ska sluta. Eller, jag tror ju att jag har det, men allt det jag tror omkullkastas ju gång på gång. Trots att det inte finns några actionscener i boken är det nagelbitande spännande och jag kan inte sluta läsa. När jag läst ut den kändes tomhet, men som tur är så är En helt vanlig familj den första bok jag läst av Mattias Edvardsson, men definitivt inte den sista.

En helt vanlig familj är utgiven av Forum och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Förra året gav Förlaget ut en specialutgåva av Tove Janssons klassiska noveller Det osynliga barnet och Granen. Detta gjorde de i samarbete med Oxfam, Moomin Characters, WSOY och Sort of Books. För varje såld bok skänks 40 kronor till Oxfams arbete för flickor och kvinnor som lever i fattigdom runt om i världen. Förlaget skriver att Tove Janssons berättelser idag är mer aktuella än någonsin. Fortfarande är majoriteten av de som lever i fattigdom kvinnor. Fortfarande nekas kvinnor ofta grundläggande rättigheter som utbildning och rättvis lön. Att vara rädd, ensam och osynliggjord är inte bara det osynliga barnets historia, utan också verkligheten för miljoner kvinnor och flickor världen över. Genom att köpa boken och stödja organisationer som Oxfam får man chansen att ge nya möjligheter och en starkare röst till dem som är mest utsatta.

Det osynliga barnet handlar om lilla Ninni som har behandlats illa och därför blivit osynlig. Men hon kommer till muminfamiljen och med Muminmammans kärlek och bekräftelse blir Ninni mer och mer synlig ju mer tiden går och snart kan man se hela henne. En väldigt symbolisk och fin berättelse som ger upphov till en och annan tanke.

I Granen kan vi läsa om när julen kommer till Mumindalen. Mumintrollets familj brukar ju vanligen sova från oktober fram tills på våren, men just detta år väcker Hemulen dem. När de får höra att Julen är på väg blir familjen rädda och förskräckta. De tror att det är något läskigt. Alla runtomkring förbereder sig, fixar med gran, klappar, mat och andra förberedelser. Stress, stress, stress. Ingen har tid att förklara traditionerna för Muminfamiljen som därför får tolka dem på sitt eget sätt. Och det blir på ett bra sätt till slut. Också detta är en fin berättelser som ger eftertanke. Måste man verkligen stressa inför julen? Vad är egentligen viktigast?

Det här är alltså en specialutgåva, en liten tunn bok som dels innehåller de två novellerna och dels också en beskrivning av persongalleriet och karaktärerna i Mumindalen som ger en bra introduktion till den som inte har läst om Mumin tidigare. Bokens omslag är härligt retroinspirerat och inuti finns det illustrationer som jag tror är Tove Janssons originalillustrationer. Det här skulle vara en perfekt julklapp, dels för att nya läsare ska få upp ögonen för Tove Janssons muminvärld och dels för att stötta en organisation som gör gott. Det är enormt svårt att säga vilken målgrupp dessa noveller passar för. Granen skulle nog fungera redan i förskoleåldern, även om den inte är i bilderboksformat, och Det osynliga barnet passar nog från lågstadiet. Men jag tror att de ursprungligen gavs ut för vuxna (rätta mig om jag har fel). Oavsett vilket så vet jag att Tove Jansson är en författare som kan skriva för både barn och vuxna, och hennes Muminvärld tilltalar både stora och små.

Det osynliga barnet och Granen finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Så har jag läst den tionde boken om barnmorskan Cecilia Lund. I tio böcker har jag följt hennes vardag som fembarnsmamma, hennes relationer och kärleksaffärer, jobbet som barnmorska och alla de spännande äventyr hon är med om när hon löser brott. Hon har ju en osviklig förmåga att alltid hamna i skottlinjen när något brott begås i närheten av henne. Så också i denna tionde bok, Vapendragerskan. Här har hon dessutom valt att ta lektioner i självförsvar tillsammans med hennes tonårsdotter Sofia och det är ledaren för självförsvarskursen som titeln Vapendragerskan syftar till. Något annat som påverkar henne starkt är att hennes arbetsplats, den privata förlossningskliniken BB Victoria riskeras att läggas ner på grund av den går med miljonförluster. Dock visar det sig att det finns anledningar till dessa förluster. Det inträffar också ett par rejäla våldsråd på förlossningen, det ena inne på själva förlossningskliniken och kort därefter hittas en läkare död på sjukhusområdet. Självklart kan inte Cecilia låta bli att engagera sig i det som händer.

Ja, som jag skrivit i tidigare recensioner av böckerna i serien så känns det numera osannolikt att en och samma person drabbas av så många händelser. Jag tycker faktiskt att deckargåtorna skulle kunna tas bort, det skulle bli läsvärda böcker i alla fall. Böckernas stora styrka är ju att man får följa Cecilias vardag som barnmorska och fembarnsmamma, liksom att man får ta del av hur det går för alla de andra i persongalleriet. De bitarna känns realistiska och trovärdiga. Jag önskar bara att Cecilia kunde komma över ambivalensen hon känner i sitt kärleksliv. Det här är inte den starkaste boken i serien, den tillför inte så mycket nytt, men det är ändå trivsamt att läsa om Cecilia och hennes familj. Denna tionde bok avslutas med en liten cliffhanger och jag känner mig väldigt nyfiken på hur Cecilia kommer att göra med sitt yrkesliv nu när BB Viktoria lägger ner, liksom hur hennes privatliv kommer att fortsätta utvecklas. Som tur är så står redan bok nummer 11 i serien hemma i bokhyllan och väntar, så snart kommer jag att få läsa vidare om Cecilia i Budbärarinnan.

Jag har just läst Snöstorm och kanelhjärtan som innehåller fyra juliga berättelser. Det som är riktigt roligt med boken är att den är skriven av fyra olika författare och handlar om olika karaktärer – men den utspelar sig på samma plats och alla karaktärer sammanstrålar dagen före julafton på ett visst café i ett gammalt stationshus någonstans i Dalarna. De fyra författarna, Karina Berg Johansson, Pernilla Gesén, Camilla Lagerqvist och Jesper Tillberg, har alla stor vana av skrivande och av att skriva för ungdomar. De har sina olika sätt att skriva på och det skiljer sig åt lite hur de väljer att gestalta sina respektive karaktärer, men det känns bara bra, jag tycker om att det märks att det är flera författare. Samtidigt vävs allt ihop på ett bra sätt. Jag tycker kanske inte att boken ger så mycket julkänsla som jag hade hoppats på, mer vinterkänsla men det är ju inte heller fel. Två av berättelserna har ett lite övernaturligt tema som funkar bra den här tiden på året. Jag gillar också att alla berättelserna tar upp olika, lite mer allvarliga ämnen förutom den feelgoodkänsla de ger. Det skapar en djupare läsupplevelse. Överhuvudtaget tycker jag väldigt bra om den här boken. Framförallt gillar jag själva idén och genomförandet, men handlingen är också bra.

Snöstorm och kanelhjärtan vänder sig till 12-15 år, men jag tycker att såväl ungdomar som vuxna kan ha lika stor behållning av den. Det vore intressant att ha den som högläsningsbok i en högstadieklass inför jul. Men jag har också rekommenderat den till vuxna som gillar feelgood. Den är utgiven av B Wahlströms och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Cikada är en speciell, ja faktiskt originell bok. Den handlar om Cikada som lever i en grå värld. Instängd i en grå kostym arbetar han dag efter dag i en grå arbetsplatslabyrint. Han bor i en skrubb på kontoret eftersom han inte har någon annanstans att bo. Företaget låtsas inte om detta. Han jobbar sent om kvällarna eftersom människorna inte jobbar klart. Eftersom Cikada är en insekt så behöver inte han samma förmåner som människorna. Han blir illa behandlad av såväl företaget som arbetskamraterna, han får ingen lön, är inte välkommen på kontorets toalett, han får aldrig några tack.

Boken har en snygg formgivning, där texten är placerad på vänster sida och illustrationen på höger sida. Åtminstone ända fram tills slutet, när brytpunkten sker. Texten är fåordig, blygsam, precis som Cikada själv. Den för tankarna till ett byråkratiskt språk. Den är kort, avhuggen. Orden Tock tock tock upprepas i slutet av varje sida, som en klocka som oundvikligen räknar ner. Illustrationerna är mörka, suggestiva och den grå färgen dominerar fram till slutet. Men bilderna är oändligt vackra och jag skulle lätt kunna ha flera av dem uppsatta på väggen. De är riktiga konstverk.

Cikada berätta saga.
Saga bra. Saga enkel.
Saga som även människa kan förstå.
Tock Tock Tock!

När Cikada arbetat på företaget i 17 år är det dags att ta adjö. Eftersom han inte har någon annanstans att ta vägen går han upp på taket. Och där hade det kunnat sluta om detta helt och hållet vore en dystopi. Men istället sker något oväntat och överraskande. En pånyttfödelse där Cikada kastar av sig den grå kostymen. Fram träder en vackert röd insekt som flyger upp i himlen där han är omgiven av andra cikador. Han är bland vänner. Han är fri. Han har tagit makten över sitt liv. Han är förlöst. Och nu kan han skratta åt människorna. Man kan inte annat än att tänka på de stackare som blev kvar i det trista grå kontorslandskapet. Vilka är egentligen förlorarna?

Det här är en bok med många bottnar och många teman. Mobbing/vuxenmobbing, utsatthet, invandrad arbetskraft, sociala orättvisor, diskriminering, rasism, kapitalism. Att göra skillnad på folk. Boken vänder sig enligt förlaget till målgruppen 6-9 år, men precis som Shaun Tans tidigare böcker är detta en allåldersbok och jag skulle snarare sätta åldersrekommendationen till 6+ istället för att begränsa till 6-9 år. Olika läsare kommer att ge boken olika tolkning och säkert läsa den helt olika beroende på vart man själv är i livet. På samma sätt tror jag att boken kan ge varje läsare något att känna igen sig i och bli berörd av. Vem man än är som läser Cikada så tror jag dock att den ger upphov till många tankar. Som hur grå vår vardag egentligen är, vad lägger vi människor egentligen vår tid på och vad gör vi människor av våra liv? Förhoppningsvis kanske den också bidrar till att vi tänker mer på vår nästa och blir mer uppmärksam på de vi har runtomkring oss. Att inte ta varandra och livet för givet. Att ta vara på livet, leva här och nu och göra det vi mår bra av istället för att vara fast i det vi inte mår bra av. Vi har ju också möjligheten att ta steget mot ett nytt liv, precis som Cikada.

Cikada är utgiven av Lilla Piratförlaget och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Jag är fortfarande sjuk. Jobbade igår, men tvingades känna mig besegrad och sjukskrev mig idag. Är helt däckad av förkylning. Det enda jag orkar är att sova och sträckläsa. Nu på förmiddagen läste jag Helvetet jag kallade kärlek. Den är skriven av Lena Bivner och det är en självbiografisk bok som handlar om hennes förhållande med Peter.

Utåt sett framstod vi som ett lyckligt par, en självständig kvinna och en ömsint man. Tillsammans byggde vi en solid mur mot omvärlden och inte ens mina närmaste anade vad som pågick bakom fasaden. En relation som tog sin början i het passion och ömhet övergick i kontroll, kränkningar och flera år av psykisk misshandel. Jag som hade allt – ett bra jobb, två fina barn och många vänner, trycktes ner och tappade min inre kompass. Det här är min egen berättelse om att leva med en man som bröt ner mig bit för bit, om det helvete jag kallade kärlek.

Jag har själv levt i ett sådant förhållande, ett långt, destruktivt förhållande där jag sakta men säkert bröts ner och där jag till slut, när jag äntligen valde att lämna, blev mordhotad, tvingades att flytta och fick skyddad identitet. De här männen kan vara så starka, så manipulerande, så smarta, så djävulska. Och jag känner igen mig i så mycket i boken. Stundvis är det svårt att läsa av just den anledningen. Men det är också svårt att läsa ibland just av den anledningen att det är så svårt att förstå hur en annan person kan få sådan makt över en annan person att hon helt bryts ner och till och med prioriterar mannen före sina egna barn. Det är så ledsamt att läsa. Så svårt att förstå, trots att jag ändå gått igenom liknande. Allt känner jag förstås inte igen mig i, vi har ändå varsin unik upplevelse och historia, författaren och jag. Men man grips av hennes öde, det går inte att inte känna sig berörd. Lena Bivner är bra på att skriva och hon skriver personligt, naket och utelämnande. Hennes språk och sätt att skriva gör också boken väldigt lättläst, även om själva innehållet och ämnet är tungt att läsa om.

Jag är glad att Lena skrivit om sin upplevelse. Jag letade själv efter böcker om ämnet för några år sedan och det finns inte direkt någon uppsjö. Dessutom skildras den psykiska misshandeln så bra här. För faktum är ju att det finns så många olika sorters misshandel, inte bara den fysiska som ju oftast annars är den som får utrymme i exempelvis media. Det är väldigt få böcker som tar upp just den här psykiska misshandeln, så Helvetet jag kallade kärlek blir en viktig bok för drabbade att känna igen sig i och få tröst av, kanske till och med mod att själva våga lämna. Men det är en viktig bok för alla att läsa. Viktig för de som tror att de själva aldrig kommer att hamna där. Viktig för de som kanske själva har en väninna som lever i ett sådant här förhållande, det är nämligen vanligare än man tror, och man blir tyvärr väldigt duktig på att hemlighålla. Viktig för att synliggöra.

Helvetet jag kallade kärlek är utgiven av Ordberoende förlag och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

(Detta inlägg skrev jag redan i januari, men återpublicerar det idag eftersom boken är nominerad till Barnradions bokpris).

I lördags var det förintelsens minnesdag (27/1) och jag passade på att skylta om det på biblioteket. Vi har fått in en fin utställning från Forum för levande historia som heter Aldrig mer – Om folkmord. Det är viktigt att synliggöra, och att aldrig glömma det som hänt.

Häromdagen fick jag också en fin bok som handlar om samma ämne. Vi kommer snart hem igen heter den och den är skriven och illustrerad av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting. Det är en seriebok som alltså handlar om förintelsen. Den är indelad i olika kapitel: förord, Tobias, Livia, Selma, Susanna, Emerich, Elisabeth, Andra världskriget, Ordlista och Vill du veta mer. Förordet, som är skrivet av Jessica Bab Bonde, berättar om den här bokens viktigaste personer, nämligen just Tobias, Livia, Selma, Susanna, Emerich och Elisabeth. De var alla barn eller ungdomar under förintelsen och den här boken består alltså av deras berättelser. De här personernas liv började precis som ditt och mitt, med mat, kläder, familj, vänner och samma tankar och funderingar och bekymmer som alla andra barn. Men så plötsligt förändrades deras liv. För vissa långtsamt, för andra mer drastiskt över en natt. De fick inte längre gå på vissa gator, inte leka med andra barn i parken, inte gå i skolan, de tvingades flytta, det finnas inga pengar, ingen mat. Det blev ransonering, föräldralösa gatubarn fyllde trottoarerna, barn och äldre dog av undernäring, barnen tvingades arbeta, de blev misshandlade, tvingades gömma sig. All glädje, trygghet och vanlighet försvann. Samtidigt pågick livet precis som vanligt för andra människor runtomkring dem. En del protesterade, andra låtsades inte se, eller brydde sig inte. Så småningom skickades folk iväg till koncentrationsläger eller förintelseläger, både män, kvinnor och barn. Där blev de tilldelade ett fångnummer. Som Tobias berättar ”Vi förvandlades till något annat än människor, något som det var lättare att döda. Vi fick ett fångnummer. Jag var ingen människa längre. Jag var ett nummer”. Tobias berättar också att när han var sex år satt han gömd på en vind i en månad och tjugo dagar för att inte nazisterna skulle hitta honom.

Vi får också ta del av de andra personernas öden, som Livia som så länge önskat sig en röd cykel och äntligen fått en på sin födelsedag. Men det dröjer inte länge förrän det bestämdes att judar inte längre får ha fordon, så hon måste lämna ifrån sig den till myndigheterna. Eller Elisabeth, vars familj slets isär: ”Vi duschades och håret rakades av. Det var sista gången jag såg mamma och mina yngre systrar Magdalena och Judith. Mamma var 41 år då. Mina systrar var 14 och 12 år”. Livia berättar också att hon aldrig fick krama sin pappa en sista gång och att även hon duschades och rakades: ”de tog ifrån oss det sista av vår mänskliga värdighet. Vi såg alla likadana ut”. Selma berättar att tyskarna sköt hennes bror Samuel ute på gården till hans flickväns hus för att han trotsat utegångsförbudet när han hjälpte flickvännen och hennes mamma att flytta till det judiska ghettot. Hon berättar också: ”Ghettot skulle tömmas på alla som inte kunde arbeta. Barnhem, sjukhus och ålderdomshem tömdes. Vi fick ställa upp oss på gårdarna och de gamla, sjuka och barnen rensades ut”. Emerich berättar att han såg sig i en spegel efter att ha blivit befriad: ”Jag såg ett skelett med levande ögon. Jag var 21 år, 175 cm lång och vägde 34 kilo”.

Det är ett svårt ämne att ta in, personernas öden är förstås oerhört gripande, men det är svårt att föreställa sig att det verkligen har hänt och hela händelseförloppet är såklart ännu svårare att förstå. Men serieformatet och den enkla, men berörande texten gör det lite enklare att närma sig ämnet. Och som sagt, det är så viktigt att belysa det och det är bra att det ges ut sådana här böcker nu medan det faktiskt fortfarande finns möjlighet till vittnesskildringar. Serieformatet gör att det också mer tillgängligt för alla. Som ni förstår så öppnar boken såklart upp för samtal, det är det som är meningen med den. Och det finns också en lärarhandledning till den. Boken innehåller också tidslinje och kartor för att ytterligare underlätta.

I boken skildras också personernas första möten med Sverige, för alla har ju kommit hit efter sina upplevelser i sina respektive hemländer. Och detta tänker jag kan vara skönt att läsa om för dagens flyktingar som kommer till Sverige. Igenkänning och även där en öppning för samtal.

Det här är en måste-bok för samtliga skolor. Den vänder sig till barn ungefär från 11 år och jag tänker att det kan vara bra att de inte är så mycket yngre än så, det är trots allt ett svårt ämne. Men det är viktigt, oerhört viktigt, så jag hoppas att alla mellan-, hög- och gymnasieelever får ta del av boken och gärna alla vuxna också. För det finns absolut ingen övre åldersgräns. Berättelserna är så gripande och rörande så de hade kunnat stå för sig själv, men de blir extra levande tack vare Peter Bergtings otroligt uttrycksfulla, mörka och realistiska bilder.

Vi kommer snart hem igen är utgiven av Natur & Kultur och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Fyren mellan haven figurerade mycket på olika bokbloggar för något år sedan. Jag blev sugen att läsa den då, men kom mig inte för. Häromdagen började jag läsa den och tyckte från början att det var en enkel och lättläst berättelse. Åtminstone fram tills jag kom till andra halvan av boken. Där grep den tag i mig ordentligt och fick mig att läsa vidare resten av boken i ett rasande sträckläsartempo eftersom jag bara inte kunde lägga bort den innan jag visste hur det gick. Boken fick mig också att både gråta och börja fundera på olika frågor kring familj och vad som är rätt och fel när det handlar om familjer.

Boken handlar alltså om ett par som bor extremt ensligt eftersom mannen i familjen är fyrvaktare. Paret är de enda invånarna på en liten ö och deras enda förbindelse med fastlandet är proviantbåten som kommer var tredje månad. Kvinnan längtar efter barn men drabbas av tre missfall. Så driver det i land en liten båt med en död man och ett litet spädbarn. Eftersom ingen på fastlandet vet att parets senaste graviditet slutat i ett sent missfall/dödfött barn och de tror att ingen kommer att sakna spädbarnet så bestämmer de sig för att behålla bebisen och låtsas att det är deras eget barn. De vet att barnets pappa är död och de tror att mamman har drunknat. Barnet växer och frodas och vet inget annat än att paret är hennes rätta föräldrar. Så kommer den lilla familjen över till fastlandet flera år senare och får då möta en kvinna som är helt nedbruten eftersom hennes lilla barn saknas efter att ha varit ute på havet med sin far som spädbarn. Paret försöker hålla sin hemlighet för sig själva, men mannen i paret har svårt att förlika sig med att de tagit kvinnans barn. Därför kommer hemligheten så småningom fram och mannen, som tar på sig allt, hamnar i häkte. Barnet förs tillbaka till sin biologiska mamma, men har svårt att acceptera henne och det är mycket lidande. Det är svårt att föreställa sig hur boken kommer att sluta och det blir rätt oväntat till slut.

Det är svårt att beskriva den här boken särskilt kortfattat, för den stora behållningen är själva läsupplevelsen och alla de tankar som väcks under läsningen. Man kan inte låta bli att bli berörd. Det här är också av samma anledning en väldigt bra bokcirkelbok. Det hade varit jättekul att diskutera bokens innehåll och de olika val som karaktärerna står inför under bokens gång. Gjorde de rätt? Hur hade man själv gjort i samma situation? Det är inte så enkelt som man kanske kan tro. Jag är glad att jag läste boken till slut. Jag trodde det inte till en början, men det kommer att vara en bok som har betydelse långt efter läsningen.

Fyren mellan haven är skriven av M.L. Stedman och den är utgiven av Massolit förlag. Den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus. Den finns nu också som film och jag blev sugen på att se den nu när jag läst boken.

Låt oss hoppas på det bästa är en självbiografisk roman skriven av Carolina Setterwall. I boken skildrar hon hur hennes lilla familj brutalt slogs sönder av ett dödsfall. Carolina levde tillsammans med sin sambo Aksel och deras son Ivan i en lägenhet i Stockholm. När Ivan var 8 månader hände det som absolut inte fick hända. Hon sov inne hos sonen eftersom han ammade nätterna igenom. I sovrummet sov Aksel. På morgonen gick Carolina och Ivan in till honom för att säga god morgon. Men Aksel hade dött i sömnen i gryningen. I boken skildrar Carolina tiden efter dödsfallet, hur förkrossad och lamslagen hon blir, men hon berättar också om deras alltför korta historia tillsammans och gör upp med såväl döden och livet som med föräldraskapet och kärleken. Boken är väldigt naket skriven och personligt hållen. Man känner verkligen hur sorgen, men också ilskan, ligger bakom vartenda ord.

Berättartekniskt är boken kanske ingen höjdare, det är mycket upprepningar, man kastas hit och dit och överhuvudtaget är den alldeles för lång. Dessutom gör du-tilltalet att jag blir distanserad från författarens livsöde. Boken hade blivit bättre med en varsam redaktörs hand på texten, men jag kan förstå om man ville hålla boken så nära författaren som möjligt och det gör ju också att den känns mer äkta. Som livsöde är det förstås väldigt gripande och jag tror också att många kan känna igen sig. Även om man inte varit med om att ens sambo dör när man är småbarnsförälder så har ändå de flesta förlorat någon närstående älskad. Och det är inte alltid man endast kan känna sorg och saknad, i samband med ett dödsfall är det många andra känslor som också kan dyka upp, som skam, skuld och ilska. Det är skönt att läsa om att dessa känslor är närvarande och får vara närvarande eftersom så inte alltid är fallet.

Även jag känner igen mig. Jag förlorade båda mina föräldrar när jag var höggravid med min minsta dotter och jag fick därför planera en förlossning och två begravningar samtidigt. Jag känner igen hur lamslagen man blir. Skillnaden mellan mig och författaren är dock att jag var tvungen att fungera som vanligt direkt trots sorgen. Jag hade inga vänner eller släktingar som kunde hjälpa till med barnen eller det praktiska, det fick gå ändå. Jag har lite svårt för dessa partier i boken, det där att författarens vänner gör upp ett schema för vem som ska vara hemma hos henne efter händelsen och att hon kan gå så djupt in i sig själv, men det handlar nog snarare om min avundsjuka eftersom jag hade önskat att jag hade samma. Själv tryckte jag bara bort sorgen, jag var ju tvungen att fortsätta vardagen med fyra små barn och ett hus som skulle tömmas och säljas 25 mil bort. Men det är inte direkt det bästa man kan göra heller. Jag hade också svårt för den sista delen av boken, när författaren träffat en ny man och det också kraschade. Jag vet ju att livet är sådär ibland, men just den delen hade faktiskt kunnat strykas.

Hur som helst, om du är intresserad av livsöden och vill läsa en bok som berör ska du ta en närmare titt på Låt oss hoppas på det bästa. Boken är utgiven av Albert Bonniers och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.