I Jag är visst någonting skildrar Ida Ali-Lindqvist sina år på ett av Sveriges mest omtalade behandlingshem, Hassela som ligger här i Hälsingland där jag bor. Grundidén med Hassela var att genom disciplin och solidaritet rädda arbetarklassens barn från missbruk. Men det fanns också en baksida, med pennalism, psykisk nedbrytning och kränkningar.

Boken utspelar sig under nittiotalet då Ida tillbringar två år på Hasselakollektivet. Hon tror först att hon kommit till en bra plats där hon ska få hjälp att förstå varför hon inte mår bra. Men det dröjer inte länge förrän hon känner tvivel och en oro. Hon vill inte göra ledarna besvikna. Hon vill inte att de ska tycka att hon inte duger. Ida vill ta tag i sitt liv, göra rätt för sig, bli en arbetarunge som de slipper skämmas för. Men är det verkligen så enkelt som de på Hassela påstår?

Jag är visst någonting är en personlig och utelämnande skildring av några avgörande år i en ung människas liv. Det handlar om missbruk, makt, gemenskap, mening, solidaritet och en längtan efter något annat. Det är en intressant värld att få en inblick i och jag tycker att det är jätteviktigt att sådana här verksamheter granskas. Boken är lättläst och utforskande. Jag hade dock kanske önskat än mer djup när det gäller vissa frågor, det känns som att författaren mest skrapar på ytan. Hon är en god skribent och inte minst i reportage-form, det blir levande när hon skildrar personer och miljöer på kollektivet. Men det hon varit med om tar över, även om hon förstås har rätten till sin historia. Men jag hade önskat en vidare granskning. Hur kom det sig att allt detta fick ske på Hassela? Varför ställs inte de ansvariga till svars? Varför gräver man inte djupare? Jag hade önskat intervjuer, fakta, debatt och analys. Ali-Lindqvist uttalar knappt någon kritik mot Hassela alls utan skildrar bara vad hon varit med om, och låter sedan läsaren själv skapa tolkningar. Dessutom fick man för lite bakgrund till varför hon hamnat på Hassela, vilket gör att trovärdigheten brister en smula.

Mellan raderna är första delen i en ny feelgoodserie som utspelar sig i bokförlagsvärlden. Den handlar om PR-strategen Emily som ägnar sina arbetsdagar åt att ta hand om självupptagna författardivor och planera storslagna releasefester. Men privat försöker hon läka efter en uppslitande skilsmässa och anpassa sig till ett liv som varannan veckas-förälder. Så träffar hon den karismatiske serietecknaren Herman på förlagets sommarfest och han tar henne med storm. Men det visar sig inte vara alltför enkelt att kombinera en ny förälskelse med ett arbetsliv fyllt av krävande författare och chefer som inte drar jämnt, och dessutom ex-maken Petter som tycker att hon är oansvarig och oorganiserad. Inte nog med allt detta, det pågår också en maktkamp på förlaget då grundaren Otto Schantz gått ur tiden och hans båda arvtagare bråkar om förlaget.

Det här är en feelgood med både humor och svärta. Boken ger en intressant inblick till förlagsbranschen samtidigt som den har fängslande karaktärer som har sina egna problem och förutsättningar som de behöver hantera i livet. Jag hade lite svårt att fastna för boken från början och tänkte faktiskt sluta läsa då jag tyckte att den kändes lite väl ytlig och det kändes som att humorn tog över. Men så läste jag en recension som avslöjade att boken handlar om att få en npf-diagnos i vuxen ålder och eftersom det temat lät så intressant bestämde jag mig för att läsa vidare och det är jag glad för. Boken tog sig, humorn tonades ner även om den fanns kvar där som betydelsefull krydda, karaktärerna blev mer levande och det blev också än mer intressant att följa alla människorna kring Schantz förlag när jag väl kommit in i boken mer. Just det att boken utspelar sig i förlagsbranschen är ju otroligt spännande för oss alla som älskar böcker. Nu ser jag fram emot att bok nummer två i serien kommer så småningom. Mellan raderna är skriven av Johanna Schreiber och utgiven av Norstedts förlag.

Ljudet av fötter – Första Monikabok är del ett i romansviten om Monika. Monika Bengtsson som föddes i en familj och växte upp i en annan. Som av ren duktighet har klarat skolan, undvikit det alkoholberoende som verkar ligga i släkten och doktorerat i mytologi vid Stockholms universitet. Hon är lyckad på alla sätt utom ett – hon lyckas inte bli gravid. Till skillnad från sin biologiska mor är Monika helt säker på att hon skulle bli en bra mamma. Om hennes kropp någonsin skulle bli gravid alltså.

I boken får vi följa det som Monika själv beskriver som sin sista provrörsbefruktning. I samband med denna börjar hon nysta upp vem hon egentligen är och historien om sin biologiska familj. Det som egentligen aldrig varit särskilt viktigt tidigare blir hon nu som besatt av. För vem är hon egentligen? Om om hon nu får ett barn, vad kommer det att brås på?

Sara Lövestam har skrivit en gripande bok som tangerar många olika teman. Ofrivillig barnlöshet och att längta efter ett barn förstås, men också om det sociala arvet, om kärlek och vänskap över generationsgränserna, om hopp och svek, och om meningen med livet. Allt berättas med såväl humor som värme och svärta. En stark berättelse med ett språk som får känslorna att verkligen kännas medan jag läser, och karaktärerna att kännas levande. En bok som för mina tankar till Kristina Sandbergs Maj-trilogi, Nina Wähäs Testamente och Karin Smirnoff Kippo-svit, så har ni tyckt om de böckerna så läs gärna Första Monika-bok. Själv längtar jag efter del 2 som kommer i höst.

Efter framgångarna med trilogin om hemmafrun Maj drabbades Kristina Sandberg av cancer. Bröstcancer. Det var våren 2016 och två år sedan hon fick Augustpriset för Liv till varje pris. Hon var ett av landets mest efterfrågade författare och hon reste land och rike runt för att prata om böckerna och Maj. Det var så mycket stress, hon började närma sig bristningsgränsen, men samtidigt visste hon att hon måste ta tillvara på den tiden, den möjligheten hon fick. Hon hoppade över mammografin, den fick stå åt sidan som så mycket annat den där hektiska tiden. Men det fanns en smärta hon inte riktigt kunde ignorera trots all stress och press. En värk som strålar från bröstet ut i armen och handen som domnar. Den hektiska tiden får dock ett abrupt slut. Kristina Sandberg nås av beskedet att hennes pappa har dött. Strax därpå får hon ytterligare ett besked. Aggressiv bröstcancer med tre tumörer i ena bröstet.

Om allt detta skriver hon om i sin nya bok, En ensam plats. Hon kallar den så, därför att cancersjukdomen placerar henne på en mycket ensam plats. Där andras bemötande och tystnader drabbar, och där orden inte når fram. Där hennes liv kommer att vända till att handla om sorg, förlust, kroppens skörhet och skräcken att dö från sina barn.

Sådana här böcker brukar kunna tendera till att ha ett stort terapeutiskt värde för författaren själv, något som ibland kan ta över för mycket. Men så är det inte här. Jag blir berörd och helt enkelt drabbad av boken. De som själva varit drabbade av cancer kommer förstås att känna igen sig och kanske själva läka en smula. Jag har själv inte varit drabbad av just cancer, men jag har definitivt varit på en ensam plats, när jag flydde från mitt ex och levde under hot så kände jag mig oerhört ensam eftersom andra människor inte visste hur de skulle bemöta mig. Språket är omtumlande och skälvande och håller som vanligt hög klass. Möjligen är boken dock lite för lång, men det är en randanmärkning i det hela, för En ensam plats är helt enkelt en välskriven, berörande roman.

I Jag skriver över ditt ansikte får vi följa författaren Anna-Karin Palms mors gradvisa försvinnande in i Alzheimers sjukdom. Anna-Karin skriver anteckningar för att minnas sjukdomstiden, men hon kommer också att reflektera över barndomsminnen, de bilder hon har av sin mamma, den komplicerade mor-dotter-relation de har och om mammans livshistoria som i sin tur präglat och format Anna-Karin och hennes syskons uppväxt. Det är ömsom en hyllning till modern och hennes oförtrutna kamp och livsglädje, men ömsom också ifrågasättanden och kritiska reflektioner. Anna-Karin Palm skriver för att förstå mammans livshistoria, men kanske också för att bearbeta sin uppväxt och det inte helt okomplicerade förhållande hon själv haft till sin mamma, något som till slut leder till försoning.

Det här är inte någon tjock bok och texterna är korta, fragmenterade. Ofta bara en sida eller ett par, skrivna som minnesbilder eller personligt hållna reflektioner. Men det är en stark berättelse som man inte bara läser rakt av, utan behöver tid för att smälta. Det är berörande och som läsare börjar jag också tänka på min egen livshistoria och mina föräldrars. Jag skriver över ditt ansikte är en berättelse om klassresa, föräldraskap, kärlek, hemligheter, styrka och mod. Det är en berättelse om en sjukdomsprocess och det är också en skildring dels av ett kvinnoöde, dels av en familj som förändras i dödens närhet. Språket är poetiskt, klart, naket, vackert och utelämnande på en och samma gång. Det är stark igenkänning för oss alla som upplevt att förlora en närstående in i minnesdimman, men också en gripande berättelse om relationer i allmänhet och mor-dotter-relationen i synnerhet.

Boken är utgiven på Albert Bonniers förlag.

Inte alla män är skriven av Veronica Palm som är ordförande i Sveriges största kvinnojour, Alla kvinnors hus. Hon har länge varit politiker, men jobbar idag som särskild utredare åt regeringen. Hennes bok kombinerar båda hennes erfarenhetsområden, nämligen politik och män som smiter, sviker, slarvar och slår, men som ändå framstår som helt normala. Många gånger blir de dessutom hyllade och uppskattade för det de gör. Boken handlar om Emilia Berg som brottas med varannan vecka-livet på hemmaplan och storpolitiken i Riksdagen. Hon pendlar mellan Linköping och Stockholm och hanterar såväl politiska debatter som glömda gympapåsar. Hennes livspussel blir dock än mer komplicerat när hon återfår kontakten med barndomsvännen Josefine som blir misshandlad av sin högt ansedde och beundrade make. Emilia vill hjälpa henne, men kan hon hjälpa någon som inte vill bli hjälpt? Och om hon inte gör något, vad är hon då för en slags människa? Är alla fina ord som uttalas i riksdagssalarna då bara en fasad?

Inte alla män skildrar dels hur det kan vara att leva med våld i nära relation och dels hur arbetsdagarna egentligen ser ut för våra toppolitiker. Den kombinerar två ämnen som jag själv tycker är väldigt intressanta och som jag gärna fördjupar mig i, så den här boken slukade jag verkligen. Det märks också hur väl insatt författaren är i dessa båda teman, då båda skildras levande och insiktsfullt. Politiken är jag inte lika insatt i, framförallt inte på de höga nivåer som skildras i boken, så hur trovärdigt det egentligen är kan jag inte svara på. Men våld i nära relation har jag tyvärr stor erfarenhet av, både egen erfarenhet och via arbete i kvinnojour, och det skulle jag vilja säga att det är mycket realistiskt och trovärdigt skildrat i boken.

Boken är i sig ganska lågmäld, men den har ett starkt driv och det känns tydligt hur det eskalerande våldet och Josefines försök att ta sig ur förhållandet, samtidigt som hennes man når nya kliv på karriärsstegen, driver handlingens utveckling fram till det dramatiska och oundvikliga slutet. Samtidigt är det ett öppet slut som får mig att gissa att det kanske kommer fler böcker om Emilia Berg och det hoppas jag verkligen på, för jag gillade den här boken. Veronica Palm skriver engagerat och initierat, och hon levererar en välskriven bok som är spännande på ett annat sätt än deckare och thriller är, för detta är på riktigt. Det här våldet lever många kvinnor med varje dag och jag blir så glad att det uppmärksammas i Inte alla män.

Den senaste tiden har jag lyssnat på Löften, kyssar och varm choklad som ljudbok under min pendling till och från jobbet. Det är en fristående uppföljare till Två hjärtans karameller och båda är skrivna av Sofia Fritzson. I förra boken mötte vi Ellinor som efter många om och men fann den stora kärleken i Micke som driver ett litet karamellföretag. Nu är det dags för storasyster Hillevi att sätta sitt hjärta i brand. Hillevi är den typiska storasystern som alltid ställer upp. Till och med när expojkvännen Tim bjuder henne till en inflyttningsfest tackar hon ja, fast besluten om att aldrig låta honom få veta hur han krossade hennes hjärta en gång i tiden. Hon bokar en veckas semester i fjällen där festen ska äga rum, alldeles innan jul.

I fjällbyn finns också Simon. Han har återvänt hem för att fira jul och hjälpa till med familjeföretaget Fröjdåsens stugby. Han var barndomsvän med Tim, men efter ett stort svek bröt han med Tim och sedan dess har de inte träffat varandra. Nu slumpar det sig så att Hillevi bor i en av stugorna i stugbyn, och hon behöver en dejt till en fest. Simon ställer upp, men det som från början bara var en enkel affärsmässig överenskommelse övergår snart till pirriga känslor och het attraktion.

Det här är en klassisk feelgood/romance/julroman. Det handlar om svek, livspussel, relationer, livets tvära kast och oväntad attraktion. Det är sockersött, lite väl sockersött för min smak, jag hade önskat mer svärta i boken för att uppskatta den ordentligt. Dessutom är den väldigt förutsägbar och händelserna ter sig lite väl osannolika emellanåt. Men den är lättläst/lättlyssnad, underhållande, mysig och kryddad med härligt vintriga fjällmiljöer. Och ibland kan det vara precis en sådan bok man behöver. Kul också att åter få höra om några av karaktärerna från Två hjärtans karameller, trots att denna bok handlar om en annan huvudperson än förra boken. Jag hoppas det kommer en tredje bok om den tredje systern i familjen Ljung också.

Fia har skapat det perfekta hemmet och det perfekta familjelivet, men maken Kristian är inte lika nöjd. Han sörjer sin avsomnade popkarriär i den hemmabyggda studion i källaren och tycker att Fia har blivit tråkig. Fast egentligen är Fia inte heller så nöjd. Hon skulle ju bli konstnär, men försörjer istället familjen genom att arbeta på reklambyrå och samlar på Lisa Larson-figurer som kompensation.

Jag borde sagt det först är en skilsmässoroman och en utvecklingsroman om en duktig fru som slutar vara duktig. Kristian vill skiljas och för Fia kommer det först som en blixt från klar himmel. Men allt eftersom förstår man att förhållandet inte alls varit bra och att Fia inte varit särskilt lycklig egentligen. Kanske kan skilsmässan faktiskt bli en nystart för Fia trots allt.

Åh vad irriterad jag var under läsningen. Kristian är en riktig mansbebis och jag känner bara att Fia borde bli tacksam över att hon slipper honom. Men samtidigt vrider och vänder författaren på det här med relationer och förhållanden och man inser att allt har två sidor och saker och ting är inte så enkla som man kan tro.

Boken är lättläst och snabbläst. Den väcker känslor, allt från skratt till frustration. Jag gillar verkligen hur jag slits mellan igenkänning och medkännande under läsningen. Det är en fin skildring av alla faser som man går igenom under en relation och det skildras hela tiden med mycket humor samtidigt som det är naket, ärligt och utelämnande. Här finns ingen försköning eller Instagram-filter, utan brutal verklighet, på gott och ont. Framförallt dialogerna känns väldigt verklighetstrogna. En riktigt underhållande bladvändare med rappt språk. En uppföljare, eller flera, verkar dessutom vara på gång!

Lea lever ett inrutat liv som framgångsrik domare. En kväll i en bar möter hon Jakob, vars fotografi hon nyss sett i förundersökningen till morgondagens rättegång. Med en enda blick kullkastar han alla de murar Lea byggt upp omkring sig. Jakob kämpar med att fortsätta sitt liv utan Rakel, som han har stått så nära att de nästan har blivit en och samma person. Nu anklagar hon honom för olaga förföljelse.

Domslut är en lågmäld, men intensiv och fängslande berättelse om kärlek och hur långt den kan driva en människa. Den handlar om makt och kontroll, men också om utanförskap och ensamhet. Om relationer och avsaknaden av ett sammanhang.

Jag uppskattade att få ta del av Leas vardag som rådman. Tror inte att jag någonsin tidigare läst en bok där huvudpersonen är domare. Det kändes nytt, intressant och annorlunda. Lea är också en intressant karaktär och det är intressant att komma henne närmare. Egentligen får vi aldrig riktigt lära känna henne. Hon är inte heller egentligen riktigt sympatisk. Det är inte Jacob heller. Ändå fängslas man så starkt av kärlekshistorien dem emellan. Boken har en intressant koppling till Bibeln, även om den inte är särskilt framträdande genom boken. Det finns fina miljöskildringar av studentstaden Lund och dess omgivningar. Dessutom har boken ett otroligt vackert språk som fick mig att vilja stryka under citat lite här och var. Jag gillade verkligen slutet, det var så snyggt gjort trots att det är så öppet. Jag tror också just därför att detta är en bok som skulle passa ypperligt för bokcirklar, det finns mycket att beröras av och diskutera kring i Domslut. Många infallsvinklar, etiska dilemman och inte minst relationer att resonera kring.

Domslut är juristen Ulrika Mossbergs debutroman och det ska bli spännande att följa hennes framtida författarskap, med tanke på att detta var en riktigt stark debut.