Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor är skriven av Christer Hermansson. Han är bibliotekarie, författare och kulturchef och har skrivit många texter och krönikor om bibliotekarieyrket. I denna bok har han sammanställt dessa texter. Man kan bland annat läsa dåliga skämt om bibliotekarier, debattinlägg om yrkets framtid. Texterna är både underhållande och utmanande. Tonen i boken är ironisk.

I baksidestexten står det att boken är en obligatorisk och självklar läsning för alla människor som någonsin har besökt eller tänker besöka ett bibliotek. Själv är jag stamkund på biblioteket, men fick ändå inte alltför stor behållning av boken. Jag läste den på några timmar och visst var den stundtals underhållande, men inte så mycket mer än så. Jag tror inte att något ur boken kommer att stanna kvar hos mig. Vissa texter är bättre, andra är sämre, de är ganska skiftande. Jag blir lite förvirrad när jag läser boken. Vissa texter är debatterande och kritiska, där har författaren ofta en viktig poäng. Dessa texter är ofta bra och jag önskar att de vore lite längre, lite djupare. Men dessa texter blandas med underhållande, humoristiska eller ironiska texter, vilket gör att det är svårt att veta vad författaren vill ha sagt och när han menar allvar.

Jag tror att bibliotekarier kan ha stor behållning av boken. Men vi vanliga låntagare har nog mindre behållning, tyvärr. Kanske beror detta på att jag hade (alltför) höga förväntningar av boken innan jag började läsa den?

I natt läste jag ut en annorlunda bok: Den moderna kvinnans guide till sex och europeiska tänkare av Charlotte Greig. Såhär står det om boken på baksidestexten:

Vad gör du när du får kärlekstrassel? Pratar med väninnorna? Skriver till en frågespalt? Susannah Jones söker sig till Nietsche, Heidegger och Kierkegaard för att få klarhet. Hon pluggar filosofi och har en tio år äldre pojkvän. Lite tråkig, lite antikverad känns han allt – inte bara för att han är antikvitetshandlare. Är detta vad Susannah vill? Egentligen? För att försöka minska sin förvirring inleder hon ett förhållande med en kille som går samma filosofikurs och förvirringen blir bara värre.

Susannah lever ett dubbelförhållande med de båda killarna ett tag. Men efter några månader inser hon att hon är med barn, och att hon inte vet vem som är pappa till barnet. Hon vet varken ut eller in och går till filosofin för att söka tröst och vetskap.

Det är en komplex bok. Det är en utvecklingsroman där man får följa Susannahs sökande efter en egen identitet och hennes mening med livet. Det är också en slags djupare chick lit. Samtidigt är det också ett filosofidrama som för tankarna till Sofies värld. Boken är svår att kategorisera, och det är det som gör boken så intressant – den är annorlunda, unik och spännande.

Det är en rolig idé, men tyvärr har boken några brister. Till exempel så är karaktärerna ganska steroetypa, med undantag för huvudpersonen. Översättningen är inte heller den bästa, framförallt inte när det gäller sexscenerna.

Jag påbörjade den här boken för ett par veckor sedan, men så kom böckerna om familjen kring La Stella emellan. Nu har jag dock läst ut den. Den heter Ett tal till min systers bröllop och är skriven av Linda Skugge.

Boken handlar om Sylvia och Karl och deras två döttrar. Sylvia tar hand om barnen, hemmet och försöker få lite tid för att skriva på frilansartiklar och krönikor. Karl är skådespelare vid Dramaten. Sylvia försöker få Karl att ägna sig mer åt familjen, men istället sticker han iväg till New York för att spela i en pjäs.

Boken skildrar alltså vardagen med små barn. Den är fylld av humor, men har samtidigt ett djup och ett allvar. Den är i samma genre som Maria Svelands Bitterfittan och Pia Hintzes böcker Baby blues och En ska bort som jag läst tidigare i år.

Bokens huvudperson Sylvia känner sig nära den nu avlidna, kända författarinnan Sylvia Plath. Trots att de levde i olika tider och aldrig har träffats så känner nästan som att de är systrar. Jag älskar alla hänvisningarna till Sylvia Plath. Jag skrev B-uppsats om henne på litteraturvetenskapen och hon är en av mina absoluta favoritpoeter/författare.

Förutom hänvisningarna till Plath så tycker jag om den lite bittra tonen i boken. Jag är fär feminism och för jämställdhet, och tycker att dessa frågor bör synliggöras. Det är en mycket läsvärd bok för alla föräldrar och blivande föräldrar. Man både skrattar, gråter, blir upprörd, glad, rörd och ofta känner man igen sig.

Linda Skugge kommer för övrigt ut med en kokbok i maj. Mamma, jag är hungrig heter den och ska tydligen ge inspiration för vardagsmatlagandet. Sådana kokböcker behövs. Jag ser fram emot att bläddra i den!

Familjen kring La Stella är en serie böcker som utspelar sig i Östersund. La Stella är en restaurang och man får följa familjen kring restaurangen. Familjen består av Mario, restaurangägaren, hans fru Liselotte och deras två barn. Nära familjen finns också Liselottes föräldrar, hennes två syskon och deras familjer, samt Liselottes barndomsvän och arbetskompis Susanne och hennes son.

Första boken heter Smultron och svek. Den handlar om kärlek, tillit och vänskap samt modet att bryta upp. Liselotte har upptäckt att hennes liv inte är som hon ville att det skulle bli. Hon har fullt upp med barnen, hemmet och sitt arbete på resebyrån, medan Mario jobbar jämt på sin restaurang. Oväntade händelser ställer dock allt på sin spets. Hennes bästa kompis Susanne var visst inte så lojal som Liselotte trott. Liselottes syster återvänder till hemstaden med en överraskande hemlighet och Liselottes föräldrar har hemligheter som inget trott om dem.

Vinbär och vemod är den fristående fortsättningen på Smultron och svek. Den handlar om kärlek, drömmar, förhoppningar och svek samt om att våga börja ett nytt liv. Liselotte har startat en resebyrå som går lysande. Tillsammans med Mario och barnen köper hon en villa på Frösön, som de flyttar in i. De planerar alla för en nystart i livet. Men det blir inte som de tänkt sig.

Den nyaste boken i serien heter Hallon och hat. Den utkommer nu i maj. Jag har fått läsa manuset i förväg och kan avslöja att det händer oväntade saker även i denna bok. Liselotte drömmer om en ny kärlek. Mario försöker att hitta tillbaka till sig själv. Susanne och Håkan kämpar vidare med sin relation. Linda försöker också hitta tillbaka till sitt gamla jag och gör därför en tvärvändning i sitt nya liv med Anders och Fanny. Även Anita omvärderar sitt liv och drar sig undan för att fundera. Många saker knyts samman i denna tredje del i serien, men många saker lämnas också öppna för framtiden.

Författarna till böckerna heter Annica Wennström och Eva Swedenmark. Det är två tredjedelar av författartrion bakom pseudonymen Emma Vall som skrivit deckarna om Svala och om Amanda Rönn. Jag har faktiskt läst samtliga av Emma Valls böcker hittills, så det blev en trevlig överraskning när jag insåg vilka författarna var.

Böckerna kan betecknas som samtidsromaner och som släktdramer. De handlar om de små livsödena som pågår under ytan på vardagens alla händelser. Men de handlar också om livets stora frågor. Om relationer, kärlek, vänskap och lojalitet. Jag tror att de flesta kan känna igen sig i böckerna, just eftersom de tar upp sådana teman som de flesta av oss har i våra liv.

Tempot i böckerna är mestadels ganska långsamt. Språket flyter på bra och böckerna är väldigt lättlästa. De är dock ibland lite väl förutsägbara och man känner sig skriven på näsan av författarna. Man får sällan räkna ut själv vad som kommer att hända. Jag gillar däremot att de utspelar sig i Östersund. Jag kommer ju själv från Norrland och har varit i Östersund flera gånger, så jag kan känna igen mig i miljöbeskrivningarna.

Mat är en central punkt i böckerna. Familjen samlas kring många goda familjemiddagar. Varje kapitel avslutas med recept på de middagar som huvudpersonen har lagat. Det är ett nytt grepp i litteraturen, vad jag vet. Det känns nytt och annorlunda. Jag har dock inte hunnit testa något recept själv ännu, men flera av dem låter jättegoda.

Läs jättebra recensioner av de två första böckerna i serien här och här.

Min gode vän Fredrik skickade en bok till mig för ett tag sedan. En bok som han själv hade läst och tyckte att jag också skulle läsa. Det har dröjt ett tag eftersom jag hade mycket annat att beta av först, i form av tentor och liknande. Men igår satte jag igång och läsa, parallellt med att jag läste För bra för att dö. Jag behövde dessa två böcker som motvikt till varandra. För bra för att dö är en skrämmande bok, som kräver en paus då och då. I dessa pauser läste jag istället alltså Hoppsan, jag är död.

Den är skriven av Arto Paasilinna och handlar om en kille, cirka 30 år, som råkar bli påkörd och dö. Boken handlar om hans liv efter döden. Den är otroligt lättläst och humoristisk. En perfekt bok nu när jag ville ha lite motvikt till den andra, skrämmande boken som jag läste. Jag trodde först att boken skulle vara ganska ytlig, men den var djupare än jag trodde. Författaren har byggt upp en komplett värld för livet efter döden. Huvudpersonen beger sig på en resa, där han träffar andra döda, både kända och okända personer. Han hinner också tänka tillbaka på sitt liv och försöker förändra välden för de som fortfarande lever. Boken känns genomarbetad. Persongalleriet är superbra och detaljrikedomen är stor. Filosofin finns med hela tiden, även i de roligaste styckena. Man börjar ofelbart att tänka på vad man själv anser om livet efter döden. Kul med böcker som ger upphov till lite reflektion och tankar. En läsvärd bok som är både underhållande och tankvärd samtidigt.

Jag fick ett recensionsexemplar på en bok från LL-förlaget. Den är skriven av Tomas Dömstedt och illustrerad av Helena Davidsson Neppelberg. Titeln är ”Ett barn ska jag ha…” och den beskriver innehållet ganska bra. Såhär står det om boken på baksidan:

Maries liv är perfekt. Hon har ett jobb hon gillar, hennes kille Anders älskar henne och Maries syster ställer alltid upp. Det är bara en sak som fattas: ett barn. Och äntligen händer det. Hon blir gravid! Men hennes syster som tidigare stöttat henne blir rasande, och Marie vågar inte ens säga till sina föräldrar att hon ska ha barn. Hon har ju det där FELET, utvecklingsstörningen som gör att hon inte alltid hänger med riktigt. Ska Marie få föda sitt barn ändå?

Jag brukar vanligtvis inte läsa böcker från LL-förlaget, men den här boken var ett undantag. Den tar upp en viktig fråga om funktionshinder och föräldraskap. Boken är kort, bara strax över hundra sidor, och har stor text och mycket luft på boksidorna. Dessutom är språket lättförståeligt. Men trots det så griper den mig. Jag börjar fundera på ämnet som boken handlar om. Att få barn är inte självklart för den här gruppen av människor. Boken är läsvärd, ämnet är viktigt.

Det är ett hett ämne överhuvudtaget att debattera om vilka som har rätt till (eller borde ha rätt till) att skaffa barn. Lesbiska får inseminera sig i Sverige, men singelkvinnor som vill insemineras tvingas än så länge åka till andra länder, som Danmark. För adoption finns många stränga regler, bland annat när det gäller ålder och hälsa på de blivande adoptivföräldrarna, men för att skaffa biologiska barn finns inga kontroller eller hinder. Att adoptera som ensamstående är oftast svårare och har större begränsningar än att adoptera som par.

Jag googlade lite om ämnet ”rätt att skaffa barn” och hittade några läsvärda länkar. ”Drottningen” har bloggat om ämnet här. Lanternan (nättidning för funktionshindrade) har också skrivit om ämnet, bland annat här.

I utmaningen Klassikerns år så är tanken att vi varannan månad ska läsa en klassiker och sedan recensera dem på våra bloggar. Först ut är Röda rummet av August Strindberg.

Jag har hållit på att läsa den i 1½ månad nu. Det har tagit emot att läsa i den, jag har mycket hellre läst i någon av de andra böckerna som jag haft igång samtidigt. Men nu har jag tagit mig i kragen och läst ut den, för att få det gjort. Jag får väl erkänna att jag har skumläst delar av boken. Jag hade aldrig läst ut den om det inte vore för utmaningen.

Boken har ingen handling och persongalleriet består av många personer. Det är svårt att hålla reda på alla personer, särskilt som att författaren hoppar mellan de olika karaktärerna hela tiden. Det finns inget berättar-jag och ingen röd tråd. Kanske hade det hela passat bäst som en novell-samling. Jag tycker att boken är svårläst och rörigt. Till saken hör dock att jag läste en pocket-utgåva, med liten och kompakt text. Jag har hört många säga att språket är så vackert i den här boken, men jag tyckte mest att det gamla språket gjorde boken ännu mer svårläst.

Boken är däremot läsvärd för sin skildring av samtiden. Det finns många bra miljöbeskrivningar, många beskrivningar av livet i Stockholm under slutet av 1800-talet. Det finns mycket diskussioner om samhället, om politik och religion. Boken är en satir över kulturmänniskor, konstnärer och författare – men också över förläggare, journalister och kritiker.

Klassikernas klassiker är läst, och jag kan bocka av den på min ”vill-läsa-lista”, men tyvärr fick jag inte någon större behållning av boken än så.

Nu har jag också läst den här boken som så många pratar om, Bitterfittan av Maria Sveland. Det är alltså en dokumentärroman om en trettioårig journalist som är gift och har ett barn. Hon känner sig som en bitterfitta som har fastnat i ett ojämställt förhållande och ständigt är trött och less. Därför lämnar hon man och barn hemma och flyr från vardagens stress och trötthet på en veckas charter till Teneriffa. Under resan hinner hon stressa ner och tänka över sin livssituation.

Boken är framförallt något att diskutera kring. Det är en ständigt brännande fråga som tas upp – jämlikheten mellan könen. Boken skapar många tankar att fundera kring och att ta upp med sin partner. Det är en engagerad bok. Man känner igen sig i en hel del, även om man själv inte har barn. Stundtals blir jag uttråkad när jag läser boken, jag väntar på att författaren ska komma med lite nya tankar. Hon kommer inte med något nytt, men hon tar upp en viktig, brännande fråga i ljuset och ifrågasätter hur det ser ut idag. En läsvärd bok, både för kvinnor och män.