Där kräftorna sjunger har varit oerhört omtalad och hyllad världen över. Här i Sverige blev den nominerad till Årets bok. Självklart blev jag nyfiken på att läsa den, men nu efteråt vet jag inte riktigt vad jag tycker om den.

Boken handlar om Kya som växer upp i en dysfunktionell familj där såväl syskon som föräldrar överger henne en efter en. Från låg ålder är hon alldeles ensam. Hon lever i utkanten av ett litet samhälle och människorna som bor i samhället kallar henne för Träskflickan. Hon ses som konstig, annorlunda, och är utstött av de flesta. De enda som stöttar henne är Jumpin´ som äger en liten mack/butik och hans fru Mabel. Dessutom är barndomsvännen och förste kärleken Tate en viktig person i hennes liv. De delar nämligen intresset för biologi, djurlivet och växtlivet i våtmarken, och det är också han som lär henne läsa.

Tiden går och en dag misstänks Kya för mordet på stadens bäste quarterback. Nu förändras boken och som läsare distansieras man nu från Kya eftersom man från början inte får hennes version på det som hänt. Skildringen av polisutredningen och mordrättegången tar över och borta är skildringen av Kyas kamp för överlevnad och skildringen av våtmarkerna och dess betydelse för henne. Tyvärr är det också där författaren tappade mig, eftersom jag inte tyckte att dessa delar var lika välskrivna.

Boken spänner över många teman – utanförskap, dysfunktionella familjer, biologi, miljö, vänskap, kärlek, mod, fördomar… Kanske lite för många för att verkligen få ta den plats de förtjänar. Samtidigt är boken så annorlunda, och så genuint skildrad i det stora hela. En lite förutsägbar bok som kan sägas vara en blandning mellan feelgood, deckare, uppväxtskildring, relationsroman, kärlekshistoria och en ren hyllning till djuren och naturen. En bok som utspelar sig i den unika miljö som våtmarken utgör. En bok som skildrar en alldeles unik och mångbottnad karaktär som tecknar istället för att skriva, som undviker människorna men dras till djuren, en oerhört smart kvinna, men som aldrig gått i skolan, en stark, men samtidigt skör tjej. En mysig bok, men också fylld av svartaste svärta. En perfekt bok att diskutera i en bokcirkel. Antingen sällar man sig till hyllningskören eller så förstår man inte hypen alls, men jag tror få har svårt att inte bli berörd alls.

Där kräftorna sjunger är utgiven av bokförlaget Forum. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Som ensamstående mamma har Åsa och hennes son alltid varit nära varandra. Men deras relation, som Åsa tagit för given, förändras när sonen träffar flickvännen Josefin. Åsa gör sitt bästa för att knyta an till sin svärdotter och försöker hjälpa den unga familjen. Men i samband med att Josefin blir gravid begår Åsa ett oförlåtligt övertramp. Det blir början på en konflikt som splittrar hennes familj.

Jag sträckläste Svärmodern en regnig eftermiddag. Det är en intressant roman som handlar om olika roller inom familjen. Hur svårt det kan vara att förhålla sig till varandra när roller som man sett som självklara förändras. Hur bilden man har av sig själv kan vara totalt annorlunda mot för hur andra uppfattar en.

Bilden av huvudkaraktären Åsa skiftar under läsningens gång. Ibland upplevs hon så sympatisk, hjärtat blöder för henne när hon inte får träffa sin son och sitt barnbarn. Så plötsligt kastas allt omkull och jag upplever henne som jobbig och gränslös. Och sådär vacklar mina tankar om henne hela tiden. Fram och tillbaka. Vad är egentligen den sanna bilden? Finns det ens någon sann bild av en människa? Vem har rätt, Andreas eller Åsa? Vems parti tar jag egentligen?

Det är en tänkvärd bok som påminner lite om En helt vanlig familj av Mattias Edvarssson, fast med skillnaden att här finns inget brott involverat, men ändock en konflikt. Även i Svärmodern får vi flera perspektiv och flera pusselbitar till vad som föranlett konflikten. Kanske skulle boken vara ännu bättre om de tre karaktärerna fick lika stort utrymme som i Mattias Edvardssons bok. Men här finns mycket att filosofera och diskutera kring och jag tror att Svärmodern skulle vara en perfekt bokcirkelbok. Svärmorsrollen är en intressant roll att utforska och Moa Herngren gör det med bravur.

Boken är lättläst och snabbläst. Språket är rappt och tempot högt, vilket skapar en bladvändare. Den känns trovärdig och det finns stundvis mycket igenkänning i det som händer. Dialogerna är väldigt träffsäkra. Boken är oförutsägbar, välskriven och välkomponerad. Jag tror inte jag läst något av Moa Herngren tidigare, men nu blir jag definitivt nyfiken att fortsätta utforska hennes författarskap.

Svärmodern är utgiven av Norstedts. Den finns att köpa på Adlibris och på Bokus.

Det som ingen ser är en roman som handlar om Anne som träffar Patrik som får henne att falla handlöst. De drömmer om en mysig villa, vovve, volvo och två välartade barn. Men det är något som inte stämmer med drömmen. En objuden, hotfull och våldsam besökare tränger sig in och tar plats vid matbordet, i tv-soffan och sängen. Någon som Anne snart lägger all sin kraft på att hantera och dölja för omvärlden.

Patrik är en manipulerande psykopat. Det ser dock ingen annan än Anne och hennes barn, till en början. Så småningom förstår också Annes familj och några få vänner. Men vidden av hur de egentligen har det där hemma är det nog ingen som verkligen förstår på riktigt. Inte ens myndigheterna förstår. Det kommer nämligen en dag då Anne inte längre orkar, utan lämnar Patrik, varpå en vårdnadstvist drar igång och en dag tvingas Anne ställa sig upp och skydda sina barn från Patriks våld. Ändå är det många som inte ser, som inte förstår, eller som inte kan ta till sig vad som egentligen händer och har hänt bakom de stängda dörrarna.

Jag har ju själv levt i ett liknande förhållande. Ett förhållande som jag också lyckades lämna tillsammans med mina barn. Men det krävdes flera år med kontaktförbud, skyddad identitet och tingsrättsprocesser innan vi kunde gå vidare. Jag känner alltså väl igen mig i den här boken. Därför var det stundvis jobbigt att läsa. Ibland var det igenkänning på detaljnivå.

Jag blev lite förvirrad först eftersom boken är klassad som en roman, inte någon självbiografi. Men våldet och den psykiska terrorn är så ingående väl skildrat att jag snabbt insåg att författaren Susanne Hydén måste ha varit med om detta eller något liknande. Jag förstår inte hur hon annars kan skildra allt detta så väl, så trovärdigt, så brännande. Nu när jag läst på lite om boken inser jag att hon faktiskt har skrivit om en tid i sitt eget liv, så det verkar vara självupplevt trots allt. Jag vet inte varför man valt att klassificera som roman istället för självbiografi, men det är kanske mest av vikt för bibliotekarien i mig, det har inte så mycket med läsupplevelsen att göra.

Romanens stora styrka är alltså trovärdigheten och möjligheten att känna igen sig, att bli stärkt och peppad att själv lämna om man är drabbad, liksom möjligheten för den som inte varit drabbad att lära sig mer om hur det kan vara att leva i en relation med våld. Det jag upplevde negativt under läsningen har mestadels med romanens form att göra. Det var väldigt liten text och ganska långa kapitel. Berättelsen hoppar ibland iväg mellan olika teman utan någon naturlig övergång. Detta gör boken lite svårläst. Emellanåt upplever jag att den borde ha kunnat redigeras lite hårdare för att man ska få en bättre läsupplevelse. Här och var finns också stavfel och grammatiska fel som tyvärr drar ner helhetsbetyget för mig.

Det här är en bok som berör, men framförallt en bok som är viktig och angelägen, en bok som många borde läsa dels för att få upp ögonen för vad som kan ske i hemmets ”trygga vrå” och dels för att uppmärksamma att det finns många som behöver kämpa mot väderkvarnar för att skydda sina barn. Barnkonventionen i all ära, men få myndigheter tillämpar den när det väl gäller. Jag har tyvärr alltför ofta sett med egna ögon hur föräldrars rätt till umgänge med sina barn är viktigare än barns behov av trygghet. Just eftersom jag vet hur viktigt allt detta verkligen är att nå ut med så tycker jag att det är extra tråkigt att boken inte upplevs så lättillgänglig som den hade kunnat vara med lite tajtare redigering.

Det som ingen ser är utgiven av Spira förlag. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Sweet Home Dalarna är skriven av min fd frilansjournalistkollega Karin Janson och jag vet att hon skriver väldigt bra. Det brukar vara rappt, humoristiskt och träffsäkert. Så jag hade höga förväntningar när jag såg att hon hade skrivit en feelgood om en hovslagarlärling från Dalarna som faller handlöst för en snygg Stockholmare. Nu har jag läst ut boken och många av dessa förväntningar har infriats. Sweet home Dalarna är en mysig, varm feelgood med en lantlig stämning.

Boken handlar om Madde. Hon är hovslagarlärling, bor i en stuga på sitt ex gård och ligger med honom någon gång emellanåt när tristessen blir för stor. Men annars lunkar hennes liv på i tryggheten i den lilla byn i Dalarna där hon vuxit upp, med chipskvällar i soffan och på fredagskvällarna drar bästisen Klara med henne till hotellet för att dricka öl. För Madde är det ett ganska okej liv, trots allt. Men så sveper alltså Niklas in i Maddes liv en varm sommardag. Han är en Stockholmare som sommarjobbar på posten i Maddes by. De är egentligen ganska olika, men faller som sagt handlöst för varandra. När sommaren lider mot sitt slut kommer dock den oundvikliga frågan ifall Madde vågar följa med Niklas till storstaden.

Madde lämnar sitt älskade Dalarna och följer med Niklas till storstan. Men det blir förstås inte som hon tänkt sig. I lägenheten får hon knappt röra något, man måste ju tänka på ytskikten och eventuell värdeminskning. Jobbfronten är lika svår som den sociala biten. Samtidigt blir hennes pappa sjuk och Madde börjar fundera på vart hon egentligen hör hemma och vad hon vill göra med sitt liv.

Jag tycker om boken, den tar upp många viktiga frågor, kanske framförallt kring det där med rötter och familj. Det är inte självklart att den plats där man känner sig hemma är samma plats som man bor på. Kärleken är en annan fråga, hur mycket är man beredd att ge upp för kärleken? Karin Jansons språk vet jag ju sedan tidigare att jag tycker om. Miljöskildringarna från Dalarna är underbara, jag har alltid tyckt väldigt mycket om Dalarna även om jag inte har några rötter därifrån. Eftersom jag själv vuxit upp och bott många år på landet känner jag också igen mig i många detaljer och skildringar. Jag gillar förresten verkligen att Madde har valt ett så pass ovanligt yrke som hovslagare. Så kul att få inblick därifrån. Jag hade dock gärna önskat att hennes jobb och stallmiljöerna kunde få ännu mer plats i berättelsen (gammal hästtjej som jag är). Det jag tycker är tråkigt är också att det blir lite väl stereotypt ibland, ett exempel är att Madde verkligen har noll koll på vissa maträtter, drinkar och liknande. Det framställs som att det är just för att hon är från landet som hon inte har koll och det kändes lite onödigt. Bara för att man är från landet så innebär det inte automatiskt att man inte har koll på omvärlden och trender av olika slag. Jag har också svårt att se vad Madde ser hos Niklas, för mig känns han inte alls som något kap. Överhuvudtaget tycker jag att deras kärlekshistoria framställs lite väl tamt, jag saknar en ordentlig gnista mellan dem.

Det här är en mysig, trevlig och småputtrig feelgood som jag kommer tipsa några av mina låntagare om. Perfekt sommarläsning. Jag läste någonstans att en uppföljare är på gång. Jag hoppas det blir en serie så att karaktärerna kan fördjupas, då tror jag verkligen att det här kommer att bli en feelgoodserie som sticker ut med sin charm, humor och kontrasten mellan landsbygd och stad.

Sweet home Dalarna är utgiven av Printz publishing. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Så har jag lyssnat klart på Sen for jag hem som är den avslutande boken i trilogin om jana kippo och hennes bror bror från Smalånger. De två föregående böckerna heter Jag for ner till bror och Vi for upp med mor.

Denna bok tar vid där bok nummer två slutar. bror är död och jana måste hitta ett sätt att förhålla sig till det. Till att vara ensam kvar. Att vara tvilling utan att ha en tvillingbror. jana lämnar Smalånger för att hennes lergubbar ska delta i en utställning i Stockholm. Därifrån åker hon vidare till Bohuslän, till en otillgänglig ö med en nästintill lika otillgänglig man som liknar fadren och john på samma gång. Hon försöker fly från sitt förflutna, men det kommer ikapp henne. bror, john, jussi, diana, alla de från norr, de kallar på henne.

Det är så svårt att beskriva dessa böcker, de är verkligen annorlunda, speciella och man måste läsa dem för att förstå deras storhet. Denna tredje del fullbordar trilogin, knyter ihop alla trådar och öppnar samtidigt upp för en ljusare framtid. Det är nämligen mörka böcker det här. Böcker fyllda av mörker, svärta, smärta, ångest, men också magi. Böckerna har ett magiskt språk, en kärlek till konsten, till hembygden, till förståelsen av mänskligheten. Verkligen fängslande böcker.

Jag kommer att sakna janakippo och jag hoppas verkligen författaren Karin Smirnoff har något nytt på gång, för det kommer bli spännande att se vad hon skriver härnäst.

Sen for jag hem är utgiven av Bokförlaget Polaris. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Elin har flyttat in på sitt mottagningsrum dit patienterna kommer i en strid ström med åkommor och brustna drömmar. I två decennier har Elin varit husläkare. Minst lika länge har hon varit gift med Aksel. Men före Aksel fanns Björn, som plötsligt tar kontakt igen via Facebook och vänder upp och ner på allt. Nu bor Elin på sitt jobb och tvingas gömma sig för vakterna när de går sina kvällsrundor. Och hemma i radhuset sitter Aksel och rasar, trots att han lagt sig till med nyskilda grannen Gro.

Nästa! kallas för en läkarroman, men jag tycker att det snarare är en relationsroman. Boken är humoristisk, men samtidigt cynisk och ironisk. Elin har självinsikt och självironi, men är samtidigt självupptagen. Författaren är samtidssatirisk, hon raljerar med samtiden och mycket med den: radhusidyllen, jakten efter perfektion, bortskämdhet, instagramidyllen, uttråkning, stress och förväntningarna på livet. Det jag gillade mest var samtalen med skelettet och skildringen av patienterna på läkarmottagningen. Det var en underhållande bok, men kommer inte att vara en bok som stannar kvar hos mig.

Nästa! är skriven av Nina Lykke och utgiven på Wahlström & Widstrand. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Jag har länge stått i kö till Marie Auberts bok Vuxna människor. Äntligen har jag fått läsa den! Det är en tunn, snabbläst bok som handlar om Ida. Hon är arkitekt, i fyrtioårsåldern och barnlös. Sista tiden har den biologiska klockan dock börjat ticka. Eftersom hon inte har hittat den rätte än har hon undersökt möjligheten att frysa ned ägg tills den dag kommer som hon träffar den blivande pappan till sina barn. Nu är hon på väg till sin barndoms paradis för att fira sin mammas 65-årsdag och spendera några dagar med familjen. I stugan är också mammans nya man Stein och Idas syster Marthe med sin sambo och bonusdotter. Allt är som uppbyggt för några härliga sommardagar med familjen – om det inte vore för Marthes strålande nyhet.

Jag tror inte att det är någon spoiler att denna nyhet är att lillasyster Marthe är gravid. Marthe som Ida länge varit avundsjuk på. Marthe som har blivit favoriserad under uppväxten. Ida försöker glädja sig åt systerns lycka, men det dröjer inte länge förrän allt sköljer över henne.

Jag tycker att den här boken på något sätt liknar Nora eller Brinn Oslo brinn. Jag vet inte om det bara är för att båda är norska romaner som handlar om unga kvinnor och är skrivna i jag-form. Men det är också något i hur huvudpersonerna beskrivs. Jag upplever båda kvinnorna som omogna. Här i Vuxna människor tar det sig uttryck till exempel i att Ida beger sig ut med familjens båt, använder upp tanken och berättar ingenting när bensinen sedan är slut när Marthe ska skjutsa sin mamma på en båttur, men också i hur hon kretsar runt systerns kille och flirtar med honom, för att sedan avslöja något som han har berättat i förtroende för henne som hämnd för att han inte ville ha henne.

Det är som sagt en tunn bok, endast 111 sidor, och den utspelar sig under bara några få dagar. Ändå hinner det hända så mycket. Inte särskilt många fysiska händelser, men det händer mycket i Idas inre och i relationerna inom familjen. Den är lättläst och snabbläst, men den stannar ändå kvar. Framförallt eftersom jag inte riktigt vet vad jag tycker om boken. Den är välskriven, men jag har svårt att sympatisera helt med huvudpersonen då hon beter sig ganska illa åt. Hennes ensamhet, utanförskap, barnlösheten och syskonrivaliteten kan jag dock relatera bättre till. Trots bokens omfång tar den upp flera viktiga, brännande ämnen. Författaren har dessutom lyckats skildra dessa ämnen på ett innerligt, brännande, hudnära sätt med både socker och sälta. En perfekt bokcirkelbok eftersom det finns så mycket att prata om och jag tror man tycker olika om boken beroende på vilken uppväxt man själv haft och vilka roller man själv fick under barndomen.

Vuxna människor är utgiven av Wahlström & Widstrand. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Roger och Rebecka är den fristående uppföljaren till Vajlett och Rut, en roman som handlar om den förbjudna kärleken mellan två kvinnor i Västerbottens inland i mitten av förra seklet. Vajlett och Rut fick en kort, alltför kort tid tillsammans. Sedan Ruts son Roger kom och flyttade in hos kvinnorna är den tid de får tillbringa tillsammans och njuta av varandra alltför sällsynt. Det är också än viktigare att deras hemlighet behålls. Till varje pris. Annars riskerar Rut att förlora sin son och Vajlett riskerar att förlora sitt arbete.

Roger trivs dock inte särskilt bra i byn. Han längtar hem till morfar igen. Men så flyttar Ingeborg och hennes dotter Rebecka till byn. Ingeborg som alla trodde var död. Men sanningen är att hon blev gravid och ivägkörd från byn av sin far. Nu efter hans död återvänder hon tillsammans med sin dotter. Roger och Rebecka blir vänner. De är ju de enda i byn som saknar syskon och pappor.

Vajletts kollega, magister Forsberg, hotar att avslöja Vajletts och Ruts kärlekshistoria. För Vajlett börjar det bli för mycket. Hon funderar på att flytta, glömma Rut och de försvunna känslorna och bli en alldeles vanlig ogift skolfröken igen. Men frågan är om det redan är för sent?

Jag var helt såld på Vajlett och Rut när jag läste den och jag har längtat efter denna uppföljare. Tyvärr upplevde jag den inte som lika stark, snarare är den en typisk mellanbok. Jag har läst att det kommer bli en trilogi detta, så nu ser jag fram emot tredje boken som jag hoppas knyter samman kvinnornas kärlekshistoria likväl som alla lösa trådar. Roger och Rebecka är dock ändå en läsvärd bok. Jag tycker så mycket om att vara tillbaka i Västerbottens inland bland de bekanta miljöerna och dialekten jag saknar så. Det är också ett gripande öde de båda kvinnorna har, trots att bokens handling egentligen inte utspelar sig för alltför länge sedan. Det är en berättelse som man verkligen lever sig in i och jag hoppas att det inte dröjer alltför länge tills nästa bok kommer.

Roger och Rebecka är utgiven av Bokfabriken. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Himmel över Alaska handlar om Leni som är tretton år och lever i en dysfunktionell familj. En dag bestämmer sig hennes impulsive pappa för att familjen ska flytta till Alaska. Det är inte första gången de flyttar. Under Lenis uppväxt har det ständigt varit nya platser, nya skolor och hon har alltid haft känslan av att hon inte riktigt passar in. Nu väntar ett ordentligt äventyr – i en ärvd vildmarksstuga.

Första tiden i Alaska verkar lovande. Familjen får vänner. De är dåligt rustade för vildmarkslivet, men grannar och andra bybor är hjälpsamma. Skolan är liten, men för första gången någonsin får Leni en alldeles speciell vän. Men när vintern och mörkret kommer hårdnar villkoren. Det är vintern som sållar ut de som klarar av att leva i Alaska och de som inte gör det.

Det sägs att det finns hundra sätt att dö på i Alaska. Men det visar sig att i Lenis fall finns det andra faror än vildmarken. Lenis pappa är inte frisk och hennes föräldrar har inget sunt förhållande. Till slut kommer de till en punkt då det står mellan liv och död. Dessa partier är svåra för mig att läsa eftersom jag själv har levt med våld i nära relation. Men boken skildrar också äkta kärlek. Sådan kärlek som är vacker, genuin och starkare än allt annat. Ett annat stort tema är förstås identitet. Hur Leni som känt sig så utanför på alla andra platser hon bott på känner att hon hittar hem när hon kommer till Alaska.

En sak som är bokens stora behållningar är miljöskildringarna. Den vackra, karga, otillgängliga, sköna och samtidigt farliga delstaten Alaska. USA;s sista utpost. Jag gillar också att boken tar så många olika vändningar och att den innehåller så många olika teman. Den dysfunktionella familjen är förstås i centrum, liksom livet i vildmarken, men också hur kriget förändrar människor, identitet, vänskap, gemenskap, lojalitet, kärlek och naturen är andra starka teman. Språket flyter lätt över sidorna och boken är stark, gripande, fängslande och berörande med en unik, fantastisk historia.

Himmel över Alaska är skriven av Kristin Hannah. Den är utgiven av Albert Bonniers förlag och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.