Kvinnohuset är Camilla Lagerqvists debutroman, ni vet hon som numera kanske mest är känd för sina barnböcker, till exempel Spetälskesjukhuset, Pojken i graven, Mordön och serien Svarta rosorna.  Kvinnohuset är en vuxenroman, en roman som kanske inte är något mästerverk språkligt sett, men som jag sträckläste på en enda dag eftersom den berörde mig så djupt och jag bara var tvungen att få veta hur det skulle sluta.

Kvinnohuset handlar om flera generationer kvinnor i en släkt. Det börjar med Alva som blivit misshandlad av sin man och därför bestämt sig för att öppna sitt hus för behövande, utsatta, kvinnor. Det sågs inte med blida ögon på 1920-talet och det kom även att kosta hennes liv. Men innan dess födde hon två barn, systrarna Stina och Kerstin.

I nutid kommer Kerstins dotterdotter Jessica för att söka skydd hos sin mormor och hennes syster efter att Jessica blivit misshandlad av sin man. Detta gör att minnen och känslor väcks till liv hos systrarna. Till slut kommer också sanningen om Alvas öde fram och cirkeln sluts.

Det är som sagt en gripande roman och jag som själv varit utsatt och som är engagerad i kvinnojouren blir förstås extra berörd. Jag tycker om att dessa frågor lyfts fram. Extra intressant blev det eftersom man här i boken får flera olika dimensioner. Dels får man ta del av vardagslivet förr, dels får man ta del av mäns våld mot kvinnor under flera olika tidsperioder och dels får man inblick i flera olika kvinnoöden.

Kvinnohuset är utgiven på Isaberg förlag och den finns att låna på biblioteket.

En sista vinter är Håkan Norebäcks skönlitterära debutroman. Det är en bok om en familj som varit med om en tragedi där ett av barnen dog och hur detta sedan har påverkat hela familjen på olika sätt ända sedan dess. Det är också en roman om skuld, försoning, rasism och identitet. I huvudrollen står Jonny, nyligen utsläppt från fängelset och på väg hem till den döende hemorten för första gången på länge. Hans pappa är sjuk och mamman vill att hela familjen ska samlas och fira jul. Nu ska allt blir bra. Tror hon. Men pappan dör plötsligt och Jonny dras in i sin brors smutsiga affärer för att rädda familjen och familjeföretaget. När han är tillbaka i sitt barndomshem blir också minnesbilderna starkare. Dels av tragedin som han kom att anklagas för, dels av de övergrepp han utsattes för barn. Till slut går det inte längre att fly. Han tar sin tillflykt till det han känner igen. Han faller tillbaka i sitt gamla missbruk. En morgon vaknar han blodig och förvirrad. Vad har han egentligen gjort sig skyldig till?

Den här boken fick jag läsa tack vare Facebook-bokcirkeln Kollektivet. Det är en berättelse om utsatthet, utanförskap, övergrepp och otrygg barndom. Jag läste någonstans att boken berättar de stökiga killarnas historia och det stämmer till stor del. Jonny är en trasig kille som har hamnat fel i livet till stor del på grund av det som hände när han var barn. Det bidrar till ökad förståelse för killar som Jonny, för det finns det ju väldigt många av här i samhället. Tjejer också för den delen. Trots detta har jag svårt att riktigt känna för Jonny. Jag kommer inte honom tillräckligt nära helt enkelt. Den mystiske pojken Ninos inblandning tycker jag inte tillförde så mycket till själva historien. Han är inte heller någon som jag blir riktigt berörd av tyvärr. Det jag tycker är bokens största styrka är skildringen av hemkomsten. Jag, som själv är uppväxt i en liten stad som jag flyttade ifrån redan när jag var 17, känner igen de blandade känslor som en hemkomst är förknippad med. Och då har jag absolut inte på långa vägar samma minnen som Jonny. Små städer är speciella med dess ryktesspridning och de stämplar som man får om man sticker ut. Stämplar som är omöjliga att tvätta bort ens om det gått många år sedan man fått dem.

En sista vinter rekommenderar jag till de som vill läsa en relationsroman, spänningsroman eller ett familjedrama, för boken har alla dessa tre delar. Boken är utgiven av Bokförlaget Forum. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller Bokus.

Bomullsängeln är den första boken i en serie där Susanna Alakoski skriver om kvinnors liv, arbete och längtan i Finland och Sverige under hela nittonhundratalet. En berättelse om vardag, världspolitik, vänskap, kärlek, krig och fred.

Boken handlar om Hilda, vars mamma fått stirrsjukan och pappa är någonstans i Amerika. Men hon är ändå inte ensam. Hon har Sanna-täti som tar hand om allt och hon har katten Kisuli. Men när Hilda vuxit till sig hamnar hon i olycka. Då får hon lämna gården Sorola och tryggheten där bland mostrar, mostermän och hennes älskade Sanna-Täti. Istället får hon ge sig ut och tjäna piga. Hon får byka, sätta potatis, räfsa hö, koka lut och allt annat som faller på pigornas lott. Där blir hon kvar tills hon lär känna Helli som lockar med sig Hilda till Vasa, till den orangefärgade bomullsfabriken med pipa högre än Trefaldighetskyrkan. Här ska de arbeta. Här ska de bo och leva. Här ska de bli bomullsänglar.

Bomullsängeln är en stark bok, en bok med ett säreget språk. Karaktärerna är fascinerande, men än mer spännande är det att läsa om finska kvinnors vardagsliv i början av nittonhundratalet och om Finlands historia, något som jag i alla fall inte läst om tidigare. Ambitionen är att skriva om fyra generationer kvinnor och samtidigt skildra hur samhället utvecklas. Tanken är att det ska bli fyra böcker totalt i serien. När jag läser går mina tankar förstås till Mina drömmars stad och de andra böckerna i Fogelströms serie. Dock är det här ett tydligt kvinnligt perspektiv, vilket känns nytt och välkommet.

Hilda är en karaktär som är inspirerad av Alakoskis egen mormor och kanske är det därför hon skriver så engagerat, levande och brinnande om Hildas öde. Alakoskis mormor arbetade nämligen i femtio år på bomullsfabriken i Vasa i Finland. Susanna hörde mormoderns hosta som kom sig av astman hon ådragit sig på fabriksgolvet. Men hon fick aldrig höra berättelserna. Mormodern höll tyst om sitt långa arbetsliv och Susanna själv var för ung för att ställa frågor medan mormor levde. Från de fragment hon trots allt fått ta del av har hon nu skapat en roman som handlar om sin mormors och de andra textilarbetarnas historia.

Boken tar upp så många intressanta ämnen, som kvinnors utsatthet, bildning, klasskamp, politik, fattigdom, fackföreningsrörelsens framväxt, förhållandet mellan Sverige och Finland, att leva och försöka ha en vardag i skuggan av ett krig, men också slit, kärlek, kamratskap, moderskap, gemenskap, tillhörighet, graviditeter, förlossningar, lust, längtan och drömmar. Det är svårt att inte dra paralleller till hur samhället ser ut idag och hur kvinnor har det idag. På vissa sätt har kvinnorna fått det bättre, men på andra sätt har vi det fortfarande lika kämpigt. Kvinnornas löner släpar fortfarande efter. Många kvinnor har fortfarande svårt att kombinera arbete och föräldraskap. Ensamstående mödrar har det ofta tuffast. Kvinnodominerande yrken som äldreomsorgen och hemtjänsten har fortfarande till stor del dåliga arbetsvillkor. Förlossningsvården är ett område inom sjukvården som känns bortglömt. Ja, exemplen kan göras många och det är egentligen utanför denna recension.

Det jag gillar allra mest med Bomullsängeln är de delar som handlar om arbetar- och kvinnohistoria. Den här boken kommer att bli en klassiker inom arbetarlitteraturen, var så säker. Personligen tycker jag att boken är lite för lång. Jag förstår att Alakoski behöver utrymmet för att skildra allt hon vill få med, men ibland blir det lite för ambitiöst just därför och då tappar boken stundvis drivet. Jag kommer dock fortsätta läsa serien, det är ett otroligt spännande projekt Alakoski gett sig in i och jag vill verkligen fortsätta läsa om kvinnlig arbetarhistoria och vardagsliv i nittonhundratalets Finland och Sverige.

Bomullsängeln är utgiven av Natur & Kultur. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

I bilen har jag under de senaste veckorna lyssnat på Barnbruden av Anna Laestadius Larsson på väg till och från jobbet. Boken är den första delen i en serie som utspelar sig vid Gustav III:s hov. När berättelsen börjar är det juni år 1774 och det kungliga linjeskeppet Sofia Albertina närmar sig Sveriges kust efter en orolig färd över Östersjön. Ombord finns Hedvig Elisabeth Charlotta, femton år gammal och den yngsta kungliga bruden i Sveriges historia.

Där finns också den omsvärmade adelsfröken Sophie von Fersen, som tyst förbannar sin mor som tvingat med henne på resan. Hon vill inte passa upp på en trilskande tysk barnrumpa, i tankarna är hon på bal i prins Fredriks armar. I Stockholm förbereder Gustav III och hans hov ett ståtligt mottagande av den blivande prinsessan. Förväntningarna på henne är höga, hon ska gifta sig med kungens bror Karl och skänka landet den tronarvinge man så länge väntat på. Och långt under slottets vackra paradvåningar vaknar Pottungen, den stumma flickan som tar hand om andras skit.

Barnbruden är en bok som egentligen inte tillhör de genrer jag vanligtvis läser (historisk roman). Men jag fastnade ändå snabbt. Den är spännande och innehåller många olika teman som historia, kungligheter, maktlystnad, frihetstörst, kärlek, vänskap, relationer, klasskamp, och mycket mera. Den var lättlyssnad och jag kände direkt efter att boken var slut att jag också vill lyssna på de andra böckerna i serien. Detta är Anna Laestadius Larsson debut som romanförfattare, vilket gör mig väldigt förvånad eftersom den var så välskriven. Persongalleriet är intressant, miljöerna fint skildrade och språket flyter på. Jag är ingen historieälskare i vanliga fall, men det var väldigt intressant att få ett kvinnligt perspektiv och att få ta del av hur livet kunde te sig vid hovet på den tiden, både ur kungligheternas och tjänarnas perspektiv. Det känns som att författaren gjort sin research väl, hon strösslar rikligt med detaljer som känns trovärdiga, exempelvis när det gäller mat, kläder, mode, litteratur, kultur och mycket annat. De personer som finns med i romanen har funnits på riktigt och boken är baserad på historiska händelser, men resten är förstås fiktion. Men vem vet, det kan mycket väl ha gått till såhär.

Barnbruden är utgiven av Piratförlaget. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Minns oss som nu är den andra, fristående, delen i Anna Lönnqvists feelgoodserie om invånarna i den fiktiva byn Sunnanby. Den första boken hette Sommaren med Ava. Denna nya bok har dock andra huvudpersoner. Boken handlar om floristen Thea som bor i Nya Zeeland, men som har svenskt påbrå. Dagen före julafton anländer Thea till ett frostigt Sunnanby. Hon har två veckor på sig att ta hand om dödsboet som hennes mammas moster lämnade efter sig, sen ska hon åka tillbaka till Nya Zeeland för att fortsätta driva sin älskade blomsterbutik. Butiken som blev hennes allt när hon tre år tidigare flydde från Sverige, fast besluten att aldrig återvända. Nu är hon också fast besluten att sälja gammelmoster Mariannes västerbottensgård för att snabbt åka tillbaka hem till Nya Zeeland, men ödet vill visst annorlunda.

Huset som Thea har ärvt inhyser en stor syateljé och visar sig snart vara fullt av hemligheter, och mostern Marianne betydligt mer passionerad än hennes ensamma tillvaro tydde på. Thea blir snabbt uppslukad av att finna svar. Samtidigt träffar hon Tim den snygga, men gåtfulla fotografen och märker hur hon börjar dra paralleller mellan sitt eget liv och Mariannes. De verkar ha mer gemensamt än hon någonsin kunde tro. Thea bär dock på en egen tung hemlighet och vet att hon aldrig mer kan ha ett förhållande. Tim i sin tur har ett trassligt förflutet som hans hjärta aldrig återhämtat sig från. Drömmen om de två är omöjlig redan från början och när tiden rinner ifrån dem visar sig Tim också ha dolt saker som får långt större konsekvenser än han själv kunde ana.

Minns oss som nu är en feelgood om kärlek, krossade hjärtan, sorg, längtan och svåra livsbeslut. Den utspelar sig i Västerbotten, en trakt som mitt hjärta klappar lite extra för och därför är det förstås extra roligt att läsa alla fina miljöskildringar. Boken är snabbläst med ett språk som flyter, en varm, charmig och mysig kärleksberättelse samt härliga, levande karaktärer. Jag personligen tyckte bättre om den första boken i serien, men det var roligt att återse Sunnanby och jag ser fram emot att fortsätta läsa böckerna i serien om invånarna i Sunnanby.

Boken är utgiven av Louise Bäckelin förlag och den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Det var meningen att jag skulle gå på föreställningen Osebol här i Hudiksvall, men den ställdes in på grund av corona-viruset som så mycket annat. Inför den läste jag i alla fall boken Osebol av Marit Kapla.

Osebol är en by vid Klaräven i norra Värmland. En liten by som successivt avfolkats och det som funnits allt eftersom har lagts ner – skolor, fabriker, affärer. Vi som vuxit upp och bott i liknande byar känner igen oss i landsbygdens förvandling och den uppgivenhet detta medför. Detta skildras också på ett nyktert, men varmt och känslosamt sätt i Marit Kaplas bok. Hon, som själv föddes i Osebol, har intervjuat i stort sett alla byns vuxna invånare mellan 18-92 år. Dessa intervjuer har hon sedan kokat ner till lyriska berättelser som går rakt in i hjärtat.

Det är invånarnas livsöden som vi får ta del av, på ett poetiskt sätt, men med deras egna ord. Det är skogsarbetare, undersköterskor, byggjobbare, grävmaskinister, folk som fötts och vuxit upp i Osebol likväl som ensamkommande och inflyttande från världens alla hörn. Alla har de något att berätta. Det kan handla om byn, älven och skogen, om vården, skolan, vargen, jakten, skidbacken och elljusspåret, eller om landsbygden, kommunen och samhället. Men det kan också vara djupt personligt, om att inte kunna få barn, att förlora någon man älskar, att vara eldsjäl i den lokala dansklubben, att brinna för sitt jobb, att fly från krig, att jobba i skogen eller tillbringa många mil i bil när man jobbar inom hemtjänsten… De intervjuade berättar om sina liv, om hur livet tedde sig förr och hur det har förändrats genom åren. De olika människoödena vävs samman och ger en helt unik bild av en bys själ. Det är sorg, humor, glädje, gemenskap och framförallt värme. Att boken dessutom är skriven till stor del på dialekt gör att man kommer ännu närmare de intervjuade.

Osebol är en annorlunda, unik läsupplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Ett stycke svensk historia. En levande, målande glesbygdsskildring som knappast kan lämna någon läsare oberörd. Boken fick Augustpriset 2019 i kategorin skönlitteratur, och det var den väl värd. En värdig vinnare. Och en bok jag varmt rekommenderar till alla, oavsett vilken typ av böcker man egentligen föredrar. Är du nyfiken på den så läs gärna de smakbit jag delat här tidigare. Boken finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.