Hela sommaren har jag försökt ta mig igenom tredje delen i Sofi Fahrmans serie om Elsa, Elsas hemlighet. Men jag kom knappt en tredjedel, trots ihärdiga försök. Det här är helt enkelt ingen bok för mig. De andra två böckerna i serien har jag ändå tyckt varit underhållande, men nu är jag less på all ytlighet och all namedropping. Kanske beror det också på vilket stadium jag själv befinner mig i livet, men nu ger jag i alla fall upp och lämnar Elsa åt sitt öde.
Mercurium
Ann Rosman är tillbaka med en ny bok om Karin Adler och de andra poliserna i Marstrand: Mercurium (Damm förlag). Även denna gång blandar hon historia med nutid på ett fascinerande sätt.
År 1802 står Metta Fock Ridderbielke inför rätta misstänkt för mord på sin man och två av sina barn. Hon döms mot sitt nekande till att sitta på Carlstens fästning och där ska hon sitta isolerad tills hon antihgen erkänner eller går under, vilket som nu kommer först. År 2011 hålls en storslagen maskerad på Carlstens fästning där gräddan av Sveriges societet samlas för att festa. Men innan kvällen är över så har två av maskeradgästerna mist sitt liv. Portarna har dock hela tiden varit stängda och bevakade. Innebär det att mördaren är någon av de 94 gästerna eller finns det någon annan förklaring? Det är vad Karin Adler och hennes kollegor får i uppgift att ta reda på.
Återigen har Ann Rosman skrivit en läsvärd och spännande deckare. Miljöerna skildras på ett makalösat sätt, både de nutida och de historiska. I boken får vi följa såväl polisernas arbete som deras privatliv, precis som jag tycker om. Boken bygger på en sann historisk händelse och Ann Rosman har gjort ett gediget researcharbete. Det är en fröjd att läsa om Metta Focks fascinerande öde och detta är ihopfogat på ett utmärkt sätt med de fiktiva nutida händelserna som utspelar sig på fästningen i Rosmans roman. En otroligt välskriven kriminalroman som jag rekommenderar alla att läsa!
En bluffpilots bekännelser
Biografier och självbiografier är egentligen inte min grej, men i somras läste jag en annorlunda sådan. En bluffpilots bekännelser – 13 år i himlen av Thomas Salmes & Stefan Lövgren handlar om den svenske pilot som under 13 (!) år flög reguljärflyg, trots att han saknade flygcertifikat. Bokens första del är skriven av Thomas Salmes själv och den är riktigt dålig. Där berättar han om sin uppväxt, utbildning och sedan om sitt arbete som pilot. Men han missar inte en chans att framhäva sig själv. Det är mycket skryt i boken. Som att han skulle ha en ”jävla hästballe”. Vilken relevans det nu skulle ha för storyn, även om det skulle vara sant. Bokens andra del är skriven av journalisten Stefan Lövgren och där handlar det mycket om att han granskar Salmes uppgifter (och finner att många saknar sanning) och att han försöker ta reda på hur det kunde komma sig att Salmes fick flyga under så många år utan att ha något flygcertifikat. Boken är intressant, det är en underhållande och häpnadsväckande historia, men en sak är i alla fall säker – man ska inte tro på allt – inget är vad det synes vara.
Paradisoffer
Kristina Ohlsons nyaste bok om Fredrika Bergman heter Paradisoffer. Det är bok nummer 4 i serien. Fredrika Bergman jobbar numera åt justitiedepartementet men skickas temporärt tillbaka till polisen för att vara kontaktperson mellan regering och polis i ett rafflande fall där en Boeing 747 från Stockholm mot New York kapas. Återigen får hon jobba med kriminalkommissarie Alex Recht och tillsammans jobbar radarparet mot klockan och ett av de mest svårlösta fall som de någonsin ställts inför. Boken är spännande och har ett mycket högt tempo. Det händer hela tiden någonting och det blir sällan långtråkigt. Boken utspelar sig under väldigt få timmar och därför tycker jag att man inte får lika mycket inblick i huvudpersonernas privatliv som jag gärna vill ha i kriminalromaner. Boken skiljer sig ganska så markant jämfört med Ohlsons tre tidigare böcker. Jag tycker inte heller att den är riktigt lika bra som de tidigare. Visst är den både bra, spännande och välskriven, men inte lika bra som de tidigare böckerna.
Vila i frid
Vila i frid är Sofie Sarenbrandts tredje bok och denna gången är det en fristående deckare som inleds med att en känd skådespelare hittas död i kvinnornas tvagningsrum på Yasuragi Hasseludden. Strax därpå hittas också ett dött par i ett rum på hotellet. Först tror man att båda händelserna är rena olyckor, men snart inser man att det måste finnas ett samband. Därefter hittas ytterligare en person död på spat och nu råder inga tvivel om att man har med en kallblodig mördare att göra. Vi får följa Emma Sköld på Nackapolisens kriminalavdelning när hon försöker ta reda på vem mördaren kan vara och vilket samband som finns mellan alla offren.
Precis som tidigare böcker av Sofie Sarenbrandt är även denna välskriven och underhållande. Den har en spännande mordgåta och man har som läsare ingen som helst aning om kopplingen mellan offren eller vem mördaren kan vara. Mystiken tätnar och det gör att man fänglas från första till sista sidan. Det är en riktig sträckläsningsbok. Det som är negativt med boken är dock karaktärerna som känns alltför platta och schablonartade, samt språket som tyvärr inte är på topp. Men om du gillar svenska deckare bör du spana in Vila i frid.
För då minns jag kärleken
Charlotte och Jacob var unga och förälskade och såg fram emot att få resa bort från vintermörkret och bara vara med varandra över jul och nyår. Men det blev inte som de tänkt sig. Flodvågen kom och svepte med sig Jacob. Kvar fanns Charlotte med en bottenlös sorg. I boken För då minns jag kärleken berättar Charlotte Alfvin genom sin barndomsvän journalisten Minna Tunberger om hur hon förlorade sin pojkvän i tsunamin och själv var nära att dö. Hon berättar om svårigheterna att återgå till ett fungerande vardagsliv, om kampen att bli förstådd här hemma i Sverige, och om vändningen där hon till slut mötte en psykolog som hade verktygen som Charlotte behövde för att kunna bearbeta sitt trauma och åter kunna känna glädje, ljus och lycka i livet.
För då minns jag kärleken är en oerhört gripande berättelse där författaren absolut inte väjer för att förklara hur det verkligen var, även när det gäller sådant som är riktigt jobbigt. Det är en lättläst bok, men ändå ingen bok man riktigt sträckläser eftersom den gör en så berörd, men å andra sidan är det ingen bok man glömmer direkt man läst ut sista sidan. Det är en gripande bok som sagt, men boken är också fylld med hopp och tillförsikt. Dessutom är den en intressant skildring över sorgebearbetning och den visar också på hur mycket och vilket stöd en krisdrabbad person kan behöva. Det här är därför inte bara en läsvärd bok för sitt underhållningsvärdes skull, utan också en bra bok att läsa för anhöriga till krisdrabbade personer liksom för de som i sitt yrke träffar på personer som varit med om trauman av olika slag.
Gå din väg men stanna
Gå din väg men stanna är uppföljaren av Johanna Nilssons debutroman Hon går genom tavlan, ut ur bilden. Boken är en fristående fortsättning och den handlar om huvudpersonen Hannas vuxenliv. Hanna träffar Alex en natt på Blue Moon Bar. Hon är 31 år gammal, men inuti är hon i mångt och mycket fortfarande ett barn. Först vill Hanna inte berätta för Alex om hur hon mår, hon är rädd att han ska gå sin väg. Men Alex skräms inte av hennes mörker. Han är nästan för bra för att vara sann.
Jag är ett stort fan av Johanna Nilssons böcker, framförallt de första böckerna, så gissa om jag såg fram emot att den här skulle komma ut. Och nu när jag läst den är jag positivt överraskad. Gå din väg men stanna var en bra fortsättning på boken om Hanna. Båda böckerna handlar förstås om författaren själv, från hennes uppväxt i den första boken, till hennes vuxenliv i denna bok, där hon möter kärleken och ställs inför utmaningen att bli styvmamma till två barn. Det är en naken och utelämnande bok som inte lämnar någon berörd. Boken behandlar ett tungt och svårt ämne, men trots detta är boken lättläst och dessutom fylld av hopp om en ljus framtid. Johanna Nilsson har dessutom som alltid ett makalöst språk.
Svikaren
Sebastian Lilja har levt under hot under de senaste åren för att han bytt fotbollsklubb till att spela för konkurrentklubben. Nu hittas han död i en blodpöl. För kriminalinspektör Christina Lugn och hennes kollegor ser mordet enkelt ut att lösa. En man som svikit sin fotbollsklubb och som varit hotad – hur svårt kan det vara? Och de första spåren leder också mot hulliganerna och mot motståndarklubbens fans. Men snart visar det sig att det finns något mer bakom mordet. Något som gör att det inte blir lika lätt att lösa det.
Katarina Wennstam har skrivit Svikaren, en gedigen och välskriven kriminalroman som skildrar fotbollsvåldet, men också homofobin i sportens värld. Och hon gör det på ett mycket bra sätt. Boken kryper in under huden på läsaren och stannar kvar även när man lagt undan den.
Tistelblomman
Tistelblomman är Amanda Hellbergs tredje bok med Maja Grå i huvudrollen. Maja Grå är en ung tjej med mycket i bagaget men med en rätt så ljus framtid. I den här boken ska hon flytta ihop med sin pojkvän i ett gammalt öde hus som kallas för Tistelblomman. Då inte Maja kommer från trakten har hon ingen aning om alla de sägner som omger huset, men snart blir hon varse. Det är ingenting påtagligt, men viskningar från byborna och underliga saker som ger ilningar längs ryggraden räcker för att göra mig som läsare på helspänn. Spänningen trappas dessutom upp under hela boken och det blir alltmer läskigt och rysligt. En underhållande mysryslig bok som egentligen inte liknar det jag brukar läsa, men som var riktigt bra och läsvärd ändå.
Pojken som slutade gråta
Pojken som slutade gråta är skriven av Ninni Schulman, som också skrivit Flickan med snö i håret som blev en stor deckarsuccé. Även denna nya bok handlar om journalisten Magdalena Hansson. Boken inleds med att ett larm kommer in till Hagfors räddningstjänst om att en villa står i brand. När Magdalena kommer till platsen har huset nästan brunnit ned och dagen efter visar det sig att en 43-årig kvinna dör av skadorna hon ådrog sig i branden. Men det tar inte slut där. Några dagar senare brinner det igen. Och strax sker nästa brand. Hagforspolisen står nu inför en av sina största utmaningar när de letar efter seriepyromanen. Magdalena Hansson dras in i jakten och snart visar det sig att hennes engagemang blir såväl personligt som väldigt riskabelt…
Jag gillar den här boken, även om den inte är lika bra som ettan. En ganska så spännande deckargåta, ett intressant och sympatiskt persongalleri, en bra skildring av den lilla värmländska staden samt ett bra språk gör boken väldigt underhållande och läsvärd. Dock hade jag önskat att boken inte vore så spretig och pratig, samt att den var skriven med större närvaro, trovärdighet och engagemang, precis som ettan var.