Dalskuggan är andra boken i Viveca Stens nya serie Åremorden. Det är sportlov och fullt med turister i Åre då ett illa tilltygat lik hittas utanför byn. Offret är en lokalkändis, en före detta slalomstjärna, och det finns inga kända fiender eller tydligt motiv till mordet. Hanna Ahlander kämpar på på sitt vikariat och hoppas på en fast tjänst. Hennes kollega Daniel Lindskog slits mellan familjen och arbetet och försöker hålla sitt humör i schack medan poliserna blir allt mer pressade.

Det här är en deckare som utspelar sig i de jämtländska fjällen och som har inslag med en frikyrklig sekt. Det är dramatiskt, spännande och engagerande, en komplicerad mordutredning pågår samtidigt som en kvinna blir alltför misshandlad av sin man. Karaktärerna är intressanta, naturen fängslande och boken är förstås välskriven. Det är en tjock bok, men lättläst, en riktig sträckläsarbok.

Enbart kvinnor är den tredje delen i Christina Wahldéns serie om de australiska poliserna Jess och Bluey och den svenska studenten Greta. Boken börjar med att ministern Laura Jones hittas mördad i Darwins högsta domstol. Hon har nyligen fattat beslut om gruvexploatering på en helig plats, en förlossningsgrotta som använts av ursprungsbefolkningen i tiotusentals år. Nu riskerar den att sprängas bort och upprörda demonstranter sätter press på politiker och polis. Ju närmare tidpunkten för gruvsprängningen närmar sig, desto mer trappas spänningen i staden upp. För Jess innebär det att hon återigen behöver konfronteras med sin bakgrund, inte minst eftersom hennes syster är en av demonstranterna.

Jag gillade verkligen första boken i serien, den grep verkligen tag i mig. Jag är inte lika imponerad av denna tredje. Det märks verkligen att Wahldén brinner för att synliggöra och uppmärksamma Australiens ursprungsbefolkning och deras situation. Och det gör hon med bravur. Men mordgåtan känns alltför konstruerad och förutsägbar. Karaktärerna är inte heller så levande, inte minst Bluey känns mest som en schablon tyvärr. Jess, Greta och Liz är dock intressanta och jag hoppas de får ta mer plats i kommande böcker.

Äntligen fick jag återse August Strindberg. Ja, inte den kände författaren, utan karaktären i Kristina Ohlssons nya bokserie som utspelar sig i Bohuslän. Första delen, Stormvakt, som förra året och den blev en omedelbar succé. Den har sålt i nästan 200 000 exemplar och nominerades till Årets bästa svenska kriminalroman.

I denna uppföljare, Isbrytare, får vi alltså åter träffa August Strindberg. Han har nu slagit sig till ro på Hovenäset och hans nystartade butik, Strindbergs second hand, går lysande. Dessutom är han förälskad i Maria Martinsson, polisen på ön. Men en iskall januarinatt skakas den idylliska orten av en brand som ödelägger två sjöbodar. Den ena är Augusts. Den andra tillhör Axel, en äldre man som bott på Hovenäset i hela sitt liv. Maria och hennes kollegor sliter med utredningen som strax kommer att innefatta även ett mord, och samtidigt hamnar August allt mer i centrum. Inte bara på grund av utredningen, utan på grund av något som tog sin början i förra boken och som nu eskalerar…

Det är spännande och mysigt på samma gång. August verkar vara en så himla mysig karaktär och Maria likaså. Fokus ligger på polisutredningen och deras privatliv, inte på blodiga eller råa detaljer och händelser. Miljöskildringarna är härliga och jag blir direkt sugen på att någon gång besöka Bohuslän. För att ha full koll på detaljerna i karaktärernas privatliv bör man ha läst första boken, men är man mest intresserad av själva kriminalhistorien spelar det ingen roll om man inte läser böckerna i rätt ordning. Jag tycker nog att boken kunde ha varit lite kortare än sina 553 sidor, men i övrigt så tycker jag att Isbrytare är en riktigt spännande och läsvärd deckare.