En dag hör Nike en gammal röst på radion och då väcks något inom henne till liv. Hon lever ett instängt och inrutat liv med maken Elvis, utan barn, utan vänner och utan att göra något av det hon alltid drömt om. Men hon kan åtminstone gå ut, till skillnad från Linnea, den gamla dam som på radion berättar att hon sitter helt isolerad på grund av coronapandemin och saknar sina promenader som hemtjänsten inte längre har tid med.
Nike fattar ett snabbt beslut att erbjuda Linnea att följa med henne ut på promenader. Det blir upptakten till en vänskap, men också en frigörelseprocess. Nike som alltid levt under sin mans regler vågar nu ta alltmer plats och börjar ta tag i de drömmar hon tidigare trängt undan. Hon anmäler sig till en kurs i akvarellmålning och det öppnar dörrar i livet som hon aldrig tidigare kunnat föreställa sig: till skapande, en ny självkänsla och till en oväntad kärlek.
Det enda jag vill är att leva är skriven av Birgitta Bergin. Det är en feelgood och relationsroman som handlar om att hitta sig själv och att våga ta plats i sitt eget liv. Det handlar också om olika slags relationer, om vänskap över generationsgränserna och att våga följa sina drömmar. Det är välskrivet, engagerande och lättsamt. Snabbläst och underhållande. Det enda jag irriterar mig lite på är de alltför många och övertydliga coronareferenserna, de hade kunnat minskats ner. Det kändes också som att slutet hastades fram, vilket var synd på en annars bra historia
