Jag gillar Katarina Janouch böcker om barnmorskan Cecilia Lund, så jag hade länge sett fram emot att läsa Tigerkvinnan. Först kände jag mig lite besviken, jag lyckades inte riktigt komma in i boken lika snabbt och fängslande som med de tidigare böckerna. Från början kändes det alltså inte som någon sträckläsarbok, vilket de tidigare böckerna i serien varit. Istället kändes den seg och upprepande och första delen av boken saknade driv. Men så hände något och den andra halvan av boken plöjde jag snabbt igenom. Tigerkvinnan är den fjärde boken om Cecilia Lund. Hon är gravid med sitt femte barn och hon försöker samla ihop familjen och livet igen efter den stormiga sommaren som skildrats i tidigare böcker. Men hon får inte luta sig tillbaka och njuta av familjen och magen. Istället är det många saker som försöker fånga hennes uppmärksamhet. Relationen till John är ansträngd. Systrarna drabbas av såväl kärlekskris som arbetslöshet och mammans alkoholmissbruk eskalerar. Inte nog med det, Cecilia får också hem ett anonymt brev…

Det låter som om det händer jättemycket i Cecilias liv, men faktum är att det framförallt är relationerna, kärleken och familjen som står i centrum, precis som hos de allra flesta svenska kvinnor. Det är alltså en vardagsnära bok, perfekt att känna igen sig i.

Sanna Sjösvärd adopteras som fyraåring från Iran till Sverige. Här växer hon upp i en medelklassfamilj på Lidingö, men känner sig ofta utanför. Efter flera starka livskriser börjar hon leta sina rötter i Iran. Så småningom lyckas hon lokalisera sin biologiska mamma. Hon gör flera resor till Teheran och försöker lära känna sin biologiska familj. Hon möts av stor kärlek från sin nya familj, men känner sig inte riktigt hemma i den främmande kulturen heller. Hon befinner sig mitt emellan två vitt skilda kulturer och mitt i alltihop försöker Sanna hitta sin egen väg, sin egen identitet som människa. I boken Min mamma är en persisk prinsessa har hon skrivit sin livsberättelse. Hon berättar om kulturkrockar, om utanförskap och ensamhet, om kärleken till båda sina familjer och mycket mer. Det är alltså en självbiografisk bok och det är intressant både att ta del av Sannas liv och av det hon berättar om Iran. Boken är lite ojämn i språk och struktur, men ändå klart läsvärd för den som tycker om att läsa om olika livsöden. Boken är utgiven av Norstedts förlag.

3096 dagar. Så lång tid satt Natascha Kampusch kidnappad och inlåst. Det började med att hon skulle gå till skolan, en helt vanlig dag, när hon var 10 år. Först åtta år senare blev hon fri igen. Under tiden bodde hon hos sin kidnappare, i ett specialbyggt, ljudisolerat källarutrymme. Under fångenskapen blev hon utsatt för fysisk och psykisk misshandel. I boken berättar hon själv om tiden i fångenskap och om när hon lyckades ta sig fri, 18 år gammal, då hennes barndom redan var över. Det är en stark skildring, man kan inte vara oberörd efter att ha läst boken. Men den är också väldigt bra och intressant. Natascha är en väldigt stark tjej och hon uttrycker sig bra. 3096 dagar är en mycket läsvärd bok, oavsett om man brukar tycka om självbiografier eller inte. Boken är skriven av Natascha Kampusch och utgiven av Albert Bonnier förlag.

I havet finns så många stora fiskar är Sara Lövestams andra roman, men den första som jag läser av henne. Faktum är att jag började läsa den för ett par månader sedan, men avvaktade eftersom jag var rädd att den skulle vara för stark (småbarnsförälder och höggravid som jag var då). Nu har jag läst hela boken och konstaterar att den är stark och lämnar ingen läsare oberörd, men jag är ändå glad att jag läst boken eftersom den är både oerhört bra och behandlar ett brännande ämne.

I centrum står Malte, fem år. Han bor tillsammans med sin mamma och hennes nya man, Ove. Malte har inte världens bästa uppväxtmiljö och allt som händer hemma måste han hålla hemligt för fröknarna på dagis. Som att mamma dricker för mycket och att Ove slår henne. Det är ju tragiskt i sig, men bokens brännheta ämne är pedofili och boken visar på vad som kan hända när skyddsnätet runt ett barn har för stora hål så det blir enkelt för stora, fula fiskar att ta sig in. Det är så mycket enklare än man tror tyvärr. Men som tur är så finns det också andra människor runt om kring Malte. Som Iakttagaren, en person som bor mittemot dagiset. En person som har fastnat i sitt eget liv och som har tråkigt om dagarna och därför ägnar stor del åt att iakkta barnen som leker på dagisgården. Och som då ser ett och annat och som minns saker som hände när iakttagaren själv var liten.

Boken är stundvis jobbig att läsa, men ändå kan man inte lägga bort den. Det är en riktig sträckläsarbok. Jag läste ut den på ett par dagar och kunde inte sluta tänka på den mellan läsperioderna. Det finns ett tydligt driv, ett aktuellt ämne och ett fantastiskt persongalleri. Författaren har ett mycket bra språk och en otrolig känsla. Man kan inte låta bli att tänka på hur många barn som har det som Malte, eller värre. Otäckt att tänka på! Men se till att läsa boken även om den handlar om ett jobbigt ämne, det är den värd. Jag är imponerad av författaren och kommer definitivt att läsa både debutromanen (Udda) och alla eventuellt kommande böcker av Sara Lövestam.

Jag hade mycket förväntningar på Den enögda kaninen av Christoffer Carlsson, men blev väldigt besviken och lyckades inte ens läsa ut den. Jag hade läst många recensioner av boken där den hyllats och därför fick jag höga förväntningar. Även baksidestexten var väldigt lockande:

Den enögda kaninen är en spänningsroman om en liten plats där stora händelser inträffar. En glesbygd noir med en stämning som kryper under huden. En berättelse om kärlek och vänskap, om hemligheter och lögner.

Boken handlar om David Flygare. Han kommer från ett litet samhälle, Dalen, men har för bara några månader sedan lämnat samhället för att plugga på högskolan. Nu är det dock dags för sommarlov och hastigt bestämmer han sig för att resa hem och tillbringa sommaren hos sina föräldrar. Hans barndomskompisar introducerar honom snabbt för ett ödehus som de hittat bortom Dalen. Tillsammans med sina fem vänner tillbringar David sommaren vid huset. De badar, solar, grillar, dricker och har sex. Men de begår också inbrott i skyddet av natten och sedan gömmer de stöldgodset i huset. Snart går det dock snett, stölderna skapar oro i det lilla samhället och då plötsligt en ensam gammal man försvinner så börjar det koka under ytan i Dalen.

Boken är annorlunda. Begreppet spänningsroman är en bra beskrivning, för det är ingen kriminalroman, ingen deckare, ingen skräckroman och ingen vanlig roman, men däremot har boken drag från alla dessa genrer. Författaren har också ett relativt unikt sätt att skriva. Språket sticker ut och han skriver modernt och ungt, vilket passar bra med tanke på bokens unga karaktärer. Men man får inte komma karaktärerna in på skinnet och författaren lämnar många lösa trådar. Möjligen knyts de ihop i slutet, jag kom ju aldrig så långt. Jag har inte heller läst författarens debutbok, Fallet Vincent Franke, som tydligen ska handla om i stort sett samma huvudpersoner (?), fast ändå vara helt fristående och det kanske ligger mig till last när jag försöker ta till mig Den enögda kaninen. Det som författaren däremot har lyckats mycket bra med är att fånga hur det är att växa upp och leva i en liten småstad/mindre samhälle, där alla känner alla. Jag har själv växt upp i en mindre stad och igenkänningsfaktorn är stor.

Det som jag däremot störde mig på är dels att karaktärerna knappt verkar ha några moraliska betänkligheter. Vadå, några inbrott? Det är väl inget. Ett mord? Ja, det är inte heller så märkvärdigt. Tänk om polisen kommer på oss. Ja, jo, men låt oss röka på och ha lite sex så ordnar det sig nog. Ungefär så låter det genom boken. Det andra jag störde mig på är hur det kan fortgå så långt med stölderna och allt annat hemlighållande så länge. I ett samhälle där alla känner alla och alla har koll på varandra, hur lyckas då detta osmarta, pårökta kompisgäng göra så många inbrott innan de blir påkomna? Det känns orimligt. Hur lyckas David och Alex hålla sitt förhållande hemligt i detta sovande samhälle? Det känns också orimligt. Författaren nämner ju hela tiden hur skvallret och olika rykten fullkomligt flödar i samhället. Hur kan då huvudpersonen vara helt undantagen från all ryktesspridning och skvaller? Nej, tyvärr fastnade jag inte alls för Den enögda kaninen, men det verkar som att jag är en av få som inte gjort det så läs den för all del och bilda er en egen uppfattning om boken vet ja.

Nu har även jag läst Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Boken har blivit ordentligt hypad och omskriven, så det var spännande att börja läsa den. Såhär efteråt kan jag säga att jag blev inte besviken, det var en mycket bra och välskriven bok, om än inte kanske så enorm läsupplevelse som man kunde tänka sig efter att ha läst alla recensioner och hyllningar. Cirkeln är tänkt att vara den första delen i en triologi. Del 2 (Eld) kommer 2012 sägs det och jag hoppas det blir tidigt på året. Den avslutande delen (Nyckeln) ska utges 2013. Boken ska även filmatiseras är det tänkt. Boken är utgiven av Rabén & Sjögren.

Cirkeln utspelar sig i en liten håla vid namn Engelsfors. I huvudrollen står sex tjejer. De har inget gemensamt och känner inte varandra. De har just börjat gymnasiet och strax efter terminens start hittas en elev död på en av skolans toaletter. Det är starten för en rad mystiska händelser. En natt när månen färgas blodröd förs de sex utvalda tjejerna till en övergiven folkpark där de får reda på att de är häxor, de Utvalda, att skolan är en ondskefull plats, att de har mystiska krafter och att det är de sex som tillsammans ska vinna kriget mot ondskan. De måste lära sig samarbeta trots att de inte gillar varandra, för utan varandra överlever de inte. Och de måste lära sig kontrollera och styra sina mystiska krafter om de ska kunna ha någon chans i kriget mot ondskan. Dessutom får de inte visa för omvärlden att de känner varandra eller att något är annorlunda. De ska alltså leva ett normalt vardagsliv med föräldrar, skola, kompisar, relationer, läxor och fester samtidigt som ondskan är dem hack i häl.

Det här är en riktig sträckläsarbok. Trots att den är på 520 sidor slukar man den snabbt. Karaktärerna är intressanta, levande och trovärdiga. Eftersom de är så olika sinsemellan så finns det någon att identifiera med för alla – riktigt genomtänkt av författarna. Det jag gillar är också att författarna låter huvudpersonerna ha både styrkor och svagheter, både bra och dåliga sidor, precis som människor brukar ha. Miljöerna är också väldigt bra skildrade. Språket flyter på bra och dialogerna känns realistiska. Även fast boken riktar sig till ungdomar så är det inga problem för vuxna att läsa boken, den känns inte enkel eller ”barnslig” någonstans. Annars tycker jag att vissa ungdomsböcker kan kännas lite platta och att böckerna kan kännas lite för enkla eftersom författarna vill hålla sig på en enklare nivå för att passa ungdomar, men det är alltså ingenting som stämmer in på Cirkeln.

Det är en bra balans mellan huvudpersonernas vardagsliv och det magiska, vilket gör att boken känns realistisk trots det magiska inslaget. Jag gillar ju egentligen inte fantasyböcker, men precis som Twilight så behåller alltså huvudpersonerna ena benet stadigt på jorden hela tiden, vilket gör att man dras med av deras öde utan att det spårar ur någonstans. Magisk realism kallas det väl när en bok med övernaturliga inslag inte utspelar sig i en magisk värld utan det som händer i boken händer mitt bland oss. Det är spännande mest hela tiden och det finns ett bra driv genom hela boken. Boken har jämförts med både Harry Potter och Twilight och det finns vissa likheter, även om Cirkeln ändå är totalt annorlunda, men framförallt tror jag att likheten består i att Cirkeln kommer att bli samma succé som de andra böckerna har blivit.  Slutsats: läs Cirkeln, du kommer inte att ångra dig!