Bomullsängeln är den första boken i en serie där Susanna Alakoski skriver om kvinnors liv, arbete och längtan i Finland och Sverige under hela nittonhundratalet. En berättelse om vardag, världspolitik, vänskap, kärlek, krig och fred.

Boken handlar om Hilda, vars mamma fått stirrsjukan och pappa är någonstans i Amerika. Men hon är ändå inte ensam. Hon har Sanna-täti som tar hand om allt och hon har katten Kisuli. Men när Hilda vuxit till sig hamnar hon i olycka. Då får hon lämna gården Sorola och tryggheten där bland mostrar, mostermän och hennes älskade Sanna-Täti. Istället får hon ge sig ut och tjäna piga. Hon får byka, sätta potatis, räfsa hö, koka lut och allt annat som faller på pigornas lott. Där blir hon kvar tills hon lär känna Helli som lockar med sig Hilda till Vasa, till den orangefärgade bomullsfabriken med pipa högre än Trefaldighetskyrkan. Här ska de arbeta. Här ska de bo och leva. Här ska de bli bomullsänglar.

Bomullsängeln är en stark bok, en bok med ett säreget språk. Karaktärerna är fascinerande, men än mer spännande är det att läsa om finska kvinnors vardagsliv i början av nittonhundratalet och om Finlands historia, något som jag i alla fall inte läst om tidigare. Ambitionen är att skriva om fyra generationer kvinnor och samtidigt skildra hur samhället utvecklas. Tanken är att det ska bli fyra böcker totalt i serien. När jag läser går mina tankar förstås till Mina drömmars stad och de andra böckerna i Fogelströms serie. Dock är det här ett tydligt kvinnligt perspektiv, vilket känns nytt och välkommet.

Hilda är en karaktär som är inspirerad av Alakoskis egen mormor och kanske är det därför hon skriver så engagerat, levande och brinnande om Hildas öde. Alakoskis mormor arbetade nämligen i femtio år på bomullsfabriken i Vasa i Finland. Susanna hörde mormoderns hosta som kom sig av astman hon ådragit sig på fabriksgolvet. Men hon fick aldrig höra berättelserna. Mormodern höll tyst om sitt långa arbetsliv och Susanna själv var för ung för att ställa frågor medan mormor levde. Från de fragment hon trots allt fått ta del av har hon nu skapat en roman som handlar om sin mormors och de andra textilarbetarnas historia.

Boken tar upp så många intressanta ämnen, som kvinnors utsatthet, bildning, klasskamp, politik, fattigdom, fackföreningsrörelsens framväxt, förhållandet mellan Sverige och Finland, att leva och försöka ha en vardag i skuggan av ett krig, men också slit, kärlek, kamratskap, moderskap, gemenskap, tillhörighet, graviditeter, förlossningar, lust, längtan och drömmar. Det är svårt att inte dra paralleller till hur samhället ser ut idag och hur kvinnor har det idag. På vissa sätt har kvinnorna fått det bättre, men på andra sätt har vi det fortfarande lika kämpigt. Kvinnornas löner släpar fortfarande efter. Många kvinnor har fortfarande svårt att kombinera arbete och föräldraskap. Ensamstående mödrar har det ofta tuffast. Kvinnodominerande yrken som äldreomsorgen och hemtjänsten har fortfarande till stor del dåliga arbetsvillkor. Förlossningsvården är ett område inom sjukvården som känns bortglömt. Ja, exemplen kan göras många och det är egentligen utanför denna recension.

Det jag gillar allra mest med Bomullsängeln är de delar som handlar om arbetar- och kvinnohistoria. Den här boken kommer att bli en klassiker inom arbetarlitteraturen, var så säker. Personligen tycker jag att boken är lite för lång. Jag förstår att Alakoski behöver utrymmet för att skildra allt hon vill få med, men ibland blir det lite för ambitiöst just därför och då tappar boken stundvis drivet. Jag kommer dock fortsätta läsa serien, det är ett otroligt spännande projekt Alakoski gett sig in i och jag vill verkligen fortsätta läsa om kvinnlig arbetarhistoria och vardagsliv i nittonhundratalets Finland och Sverige.

Bomullsängeln är utgiven av Natur & Kultur. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

I bilen har jag under de senaste veckorna lyssnat på Barnbruden av Anna Laestadius Larsson på väg till och från jobbet. Boken är den första delen i en serie som utspelar sig vid Gustav III:s hov. När berättelsen börjar är det juni år 1774 och det kungliga linjeskeppet Sofia Albertina närmar sig Sveriges kust efter en orolig färd över Östersjön. Ombord finns Hedvig Elisabeth Charlotta, femton år gammal och den yngsta kungliga bruden i Sveriges historia.

Där finns också den omsvärmade adelsfröken Sophie von Fersen, som tyst förbannar sin mor som tvingat med henne på resan. Hon vill inte passa upp på en trilskande tysk barnrumpa, i tankarna är hon på bal i prins Fredriks armar. I Stockholm förbereder Gustav III och hans hov ett ståtligt mottagande av den blivande prinsessan. Förväntningarna på henne är höga, hon ska gifta sig med kungens bror Karl och skänka landet den tronarvinge man så länge väntat på. Och långt under slottets vackra paradvåningar vaknar Pottungen, den stumma flickan som tar hand om andras skit.

Barnbruden är en bok som egentligen inte tillhör de genrer jag vanligtvis läser (historisk roman). Men jag fastnade ändå snabbt. Den är spännande och innehåller många olika teman som historia, kungligheter, maktlystnad, frihetstörst, kärlek, vänskap, relationer, klasskamp, och mycket mera. Den var lättlyssnad och jag kände direkt efter att boken var slut att jag också vill lyssna på de andra böckerna i serien. Detta är Anna Laestadius Larsson debut som romanförfattare, vilket gör mig väldigt förvånad eftersom den var så välskriven. Persongalleriet är intressant, miljöerna fint skildrade och språket flyter på. Jag är ingen historieälskare i vanliga fall, men det var väldigt intressant att få ett kvinnligt perspektiv och att få ta del av hur livet kunde te sig vid hovet på den tiden, både ur kungligheternas och tjänarnas perspektiv. Det känns som att författaren gjort sin research väl, hon strösslar rikligt med detaljer som känns trovärdiga, exempelvis när det gäller mat, kläder, mode, litteratur, kultur och mycket annat. De personer som finns med i romanen har funnits på riktigt och boken är baserad på historiska händelser, men resten är förstås fiktion. Men vem vet, det kan mycket väl ha gått till såhär.

Barnbruden är utgiven av Piratförlaget. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Minns oss som nu är den andra, fristående, delen i Anna Lönnqvists feelgoodserie om invånarna i den fiktiva byn Sunnanby. Den första boken hette Sommaren med Ava. Denna nya bok har dock andra huvudpersoner. Boken handlar om floristen Thea som bor i Nya Zeeland, men som har svenskt påbrå. Dagen före julafton anländer Thea till ett frostigt Sunnanby. Hon har två veckor på sig att ta hand om dödsboet som hennes mammas moster lämnade efter sig, sen ska hon åka tillbaka till Nya Zeeland för att fortsätta driva sin älskade blomsterbutik. Butiken som blev hennes allt när hon tre år tidigare flydde från Sverige, fast besluten att aldrig återvända. Nu är hon också fast besluten att sälja gammelmoster Mariannes västerbottensgård för att snabbt åka tillbaka hem till Nya Zeeland, men ödet vill visst annorlunda.

Huset som Thea har ärvt inhyser en stor syateljé och visar sig snart vara fullt av hemligheter, och mostern Marianne betydligt mer passionerad än hennes ensamma tillvaro tydde på. Thea blir snabbt uppslukad av att finna svar. Samtidigt träffar hon Tim den snygga, men gåtfulla fotografen och märker hur hon börjar dra paralleller mellan sitt eget liv och Mariannes. De verkar ha mer gemensamt än hon någonsin kunde tro. Thea bär dock på en egen tung hemlighet och vet att hon aldrig mer kan ha ett förhållande. Tim i sin tur har ett trassligt förflutet som hans hjärta aldrig återhämtat sig från. Drömmen om de två är omöjlig redan från början och när tiden rinner ifrån dem visar sig Tim också ha dolt saker som får långt större konsekvenser än han själv kunde ana.

Minns oss som nu är en feelgood om kärlek, krossade hjärtan, sorg, längtan och svåra livsbeslut. Den utspelar sig i Västerbotten, en trakt som mitt hjärta klappar lite extra för och därför är det förstås extra roligt att läsa alla fina miljöskildringar. Boken är snabbläst med ett språk som flyter, en varm, charmig och mysig kärleksberättelse samt härliga, levande karaktärer. Jag personligen tyckte bättre om den första boken i serien, men det var roligt att återse Sunnanby och jag ser fram emot att fortsätta läsa böckerna i serien om invånarna i Sunnanby.

Boken är utgiven av Louise Bäckelin förlag och den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Det var meningen att jag skulle gå på föreställningen Osebol här i Hudiksvall, men den ställdes in på grund av corona-viruset som så mycket annat. Inför den läste jag i alla fall boken Osebol av Marit Kapla.

Osebol är en by vid Klaräven i norra Värmland. En liten by som successivt avfolkats och det som funnits allt eftersom har lagts ner – skolor, fabriker, affärer. Vi som vuxit upp och bott i liknande byar känner igen oss i landsbygdens förvandling och den uppgivenhet detta medför. Detta skildras också på ett nyktert, men varmt och känslosamt sätt i Marit Kaplas bok. Hon, som själv föddes i Osebol, har intervjuat i stort sett alla byns vuxna invånare mellan 18-92 år. Dessa intervjuer har hon sedan kokat ner till lyriska berättelser som går rakt in i hjärtat.

Det är invånarnas livsöden som vi får ta del av, på ett poetiskt sätt, men med deras egna ord. Det är skogsarbetare, undersköterskor, byggjobbare, grävmaskinister, folk som fötts och vuxit upp i Osebol likväl som ensamkommande och inflyttande från världens alla hörn. Alla har de något att berätta. Det kan handla om byn, älven och skogen, om vården, skolan, vargen, jakten, skidbacken och elljusspåret, eller om landsbygden, kommunen och samhället. Men det kan också vara djupt personligt, om att inte kunna få barn, att förlora någon man älskar, att vara eldsjäl i den lokala dansklubben, att brinna för sitt jobb, att fly från krig, att jobba i skogen eller tillbringa många mil i bil när man jobbar inom hemtjänsten… De intervjuade berättar om sina liv, om hur livet tedde sig förr och hur det har förändrats genom åren. De olika människoödena vävs samman och ger en helt unik bild av en bys själ. Det är sorg, humor, glädje, gemenskap och framförallt värme. Att boken dessutom är skriven till stor del på dialekt gör att man kommer ännu närmare de intervjuade.

Osebol är en annorlunda, unik läsupplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Ett stycke svensk historia. En levande, målande glesbygdsskildring som knappast kan lämna någon läsare oberörd. Boken fick Augustpriset 2019 i kategorin skönlitteratur, och det var den väl värd. En värdig vinnare. Och en bok jag varmt rekommenderar till alla, oavsett vilken typ av böcker man egentligen föredrar. Är du nyfiken på den så läs gärna de smakbit jag delat här tidigare. Boken finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Skred är en feelbadroman om en kvinna som har allt. Hon har ett meningsfullt jobb, en man och två friska barn. Trots det har hon ständigt en gnagande oro i bröstet. Hon springer mellan förskolan, lekparkerna, jobbet och tvätthögarna. Ändå känner hon sig aldrig tillräcklig. Aldrig en tillräckligt bra mamma, aldrig en tillräckligt bra partner, aldrig tillräckligt bra på jobbet, aldrig tillräckligt lyckad. Hon försöker med hela sitt väsen att räcka till, men tappar istället successivt taget om sig själv och om livet. Tills hon bara ser en enda väg ut.

Skred är en kort roman, liten till formatet, som går snabbt att läsa. Men det är en bok som gör avtryck. Språket är avskalat, men samtidigt poetiskt, vilket borde göra läsningen till en fröjd. Men svärtan, mörkret, den sugande spiralen som obönhörligen går nedåt gör boken till ångestfylld läsning. Extra jobbigt är det förstås att jag som heltidsarbetande fyrbarnsmamma till viss del kan relatera till huvudpersonens kravfyllda vardag. Huvudpersonen tappar fotfästet på grund av alla krav hon känner från jobbet, familjen, samhället och inte minst hennes egna inre krav att vara en närvarande, kärleksfull, engagerad mamma och partner.

Enligt Försäkringskassan har kvinnors stressrelaterade sjukskrivningar ökat med 160 procent de senaste sju åren. För många blir huvudpersonens ständiga kamp att få ihop livspusslet alltså stor igenkänning. Det kan vara en tröst att få känna igen sig, att känna att man inte är ensam om att känna och tänka som man gör. Och boken förmedlar faktiskt också ljus, hopp och en viss förtröstan. Men Skred kan också ses som ett debattinlägg – varför ser samhället ut såhär? Hur blev det såhär? Och är det verkligen såhär vi vill leva våra liv?

Skred är utgiven av Ordfront förlag och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Bokens författare Marit Sahlström arbetar som pedagog och föreläsare med fokus på unga i riskzonen för utanförskap. Hon är uppvuxen i en liten by i Hälsingland, men är numera bosatt i Stockholm. I maj kommer hon till Hudiksvalls bibliotek för ett författarsamtal om skrivande, stress, psykisk ohälsa och samhället.

3 januari 1904

Jag är på väg nu.

Allt är packat. Jag har inte ens tid att skriva det här.

Jag fortsätter senare.

Så inleder fröken Lilly Høy sin dagbok. Hon ska precis påbörja sin första lärartjänst i det lilla jylländska samhället Thyregod. Men det kommer att dröja tjugo år innan hon tar fram sin dagbok igen. Då ligger hennes man, doktor Bagge, för döden. Först då tar Lilly itu med sina egna känslor, förväntningar och förhoppningar.

I En ny tid får vi, efter detta första stycke som kan betraktas som prolog, därefter följa Lilly från 8 oktober 1927 då doktor Bagge ligger för döden till den 1 november 1932 då hon hittat en ny man och dessförinnan hunnit leva ensam och kanske har hon också hunnit hittat sig själv.

Det är en kort och lättläst bok som utspelar sig på den danska landsbygden. En lågmäld, finstämd, intim och poetisk betraktelse i dagboksform. Lilly arbetar från början som friskolelärare och gifter sig snart med bygdens läkare som är tjugo år äldre. Ett äktenskap som inte verkar innehålla särskilt mycket kärlek och ömhet. Lilly anpassar sig helt efter maken och glömmer snart bort hur hon var som person innan hon träffade honom. När maken dör blir hon fri, men hon också hans röst i en inre, tyst dialog. Hon städar ut honom, och även sig själv, för en ny doktorsfamilj väntar på att få ta över doktorsvillan. I samband med att hon rensar, städar och slänger går hon också längs minnenas allé. Hon erinrar sig episoder som hänt, och hon ifrågasätter hur hon levt sitt liv hittills samtidigt som hon försöker resonera sig fram till vad hon ska göra med sitt framtida liv. Det handlar mycket om relationer och om livet. Om hur livet blev som det blev och om det liv som inte blev. Det handlar också om förändring och nya tider. Hur hittar man sig själv (igen) och hur gör man det i en tid av förändring?

Boken är som sagt väldigt lågmäld, det sker inga större händelser i boken samtidigt som den ju handlar om ett helt liv. Ett intimt kvinnoporträtt där man får ta del av ett helt vanligt äktenskap mellan två helt vanliga människor där mannen är den dominerade parten. Doktor Vigand Bagge är nämligen kärv, tystlåten, ibland rent av oförskämd och hans förehavanden påverkar många människor i bygden, inte bara Lilly. Det är intressant att ta del av hur man levde på den tiden och hur tillvaron kunde te sig på tjugotalet. Skildringen av det lilla danska samhället är så fin och de människor som skildras blir så levande. Såväl miljöbeskrivningar som personporträtt tecknas med varsam hand. Även om boken är tunn och lättläst är den inte snabbläst, för det finns mycket att njuta av och fundera kring medan man läser, så pauserna under läsningen blir många.

En ny tid är utgiven av Historiska Media och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

En ny tid är den första av två böcker om makarna Bagge. Doktor Bagges anagram är del två. Det är dock ingen kronologisk fortsättning på den första boken, utan den skildrar istället Doktor Bagges perspektiv på makarnas äktenskap. Vigand Bagge är en gåtfull man som vigt sitt liv åt läkekonsten. Han uppmanas skriva en text om sin läkargärning, vilket han till en början drar sig för. Men när han väl fattar pennan inser han att formuleringarna blir långt mer personliga än han tänkt sig.

Doktor Bagge berättar om sin läkargärning, om de långväga patientbesök dit han förs med häst och vagn. Han berättar om de anagram han skapar under sina långa resor och under de sömnlösa nätterna. Han berättar också om äktenskapet med Lilly, och det vi fått veta från Lilly i den första boken ställs till stor del i nytt ljus. Han är en handlingens man som föreläser om hygien och räddar så många liv han kan. Men han bär på en mörk hemlighet, ett misslyckande där flera barn i en lärarfamilj dog inom ett dygn i hans vård. Dessutom bär Doktor Bagge på en dödlig sjukdom, vilket han också behåller för sig själv. Inte ens hustrun får veta hur det är ställt. Inte förrän det nästan är för sent.

Böckerna passar bra ihop, de kompletterar varandra, skildrar olika delar av ett äktenskap och ger varandra nyanser och nya perspektiv som berikar läsningen. Framförallt tycker jag om att få Vigand Bagges syn på varför paret aldrig fick några barn. Man får också läsa en del om hans uppväxt, något som troligen bidragit till hur han själv beter sig i äktenskapet med Lilly. Men jag vet inte om man blir så mycket klokare på Vigand Bagge ens efter att ha läst hans egna ord. Egentligen inte Lilly heller. De båda är komplexa personer som är svåra att komma riktigt nära.

Böckerna är dock helt fantastiska, även om huvudpersonerna kanske inte helt igenom känns sympatiska. Ida Jessen skildrar de vanliga människornas liv under det förra seklets första decennier. Det gör hon med fingertoppskänsla, fina Jylländska miljöbeskrivningar och ett otroligt vackert språk.  Jag gillar också hur så mycket av berättelsen utspelar sig i tomrummet mellan raderna.

Doktor Bagges anagram är också utgiven av Historiska Media och finns att köpa på Adlibris och på Bokus.

Jag har sett Hästpojkarna då och då på olika bokbloggar och i sociala medier, men det var tack vare att den skulle läsas i Den digitala bokcirkeln på Facebook som jag tog tag i att läsa den och det ångrar jag verkligen inte. Att jag därmed kom att läsa två cirkusromaner direkt efter varandra blev en oväntad, men uppskattad slump.

Hästpojkarna utspelar sig både i nutid och dåtid, närmare bestämt i tjugotalets Tjeckoslovakien. Boken handlar om Anton som nyligen tagit studenten och fått jobb inom hemtjänsten. Där träffar han Alexander Kovac, en snart hundraårig man som inte pratar och som vägrar lämna sitt kök. Men de två hittar ett annat sätt att kommunicera och snart inser Anton att Alexander vill berätta sitt livs historia för honom. Han hittar foton på hästar och cirkusartister, och ett brev på Gestapo. Vad har den gamle gubben egentligen levt sitt liv?

Parallellt med den nutida berättelsen om Anton och hans vardag, däribland hemtjänstjobbet där han träffar Alexander, får vi följa två pojkar som växer upp på ett barnhem i tjugotalets Tjeckoslovakien. När den ena pojken behandlas illa rymmer de och får jobb på en cirkus. Där utför de häpnadsväckande konster på hästryggen. Cirkusen tar pojkarna vidare till Berlin och den normbrytande klubben Eldorado. Där börjar killarna förstå vad de egentligen betyder för varandra. Men samtidigt tar nazisterna makten och samhället hårdnar omkring dem.

Hästpojkarna klassificeras som ungdomsbok, men det här är långtifrån en bok som endast ungdomar tilltalas av. Jag kommer att rekommendera den varmt till de vuxna låntagarna på biblioteket. Kanske är klassificeringen dessutom olycklig då vuxna läsare riskerar att missa den just på grund av att den är klassad som ungdomsbok. Jag gillar verkligen det grafiska, stilrena och snygga omslaget. Hoppas det och titeln gör att läsarna hittar boken, för annars missar man verkligen en läsupplevelse.

Här är nämligen en bok som har allt – historia, relationer, sorg, smärta, kärlek, hopp och längtan. Jag gillar greppet där man får följa både nutid och dåtid, liksom att man får ta del av  de homosexuellas historia i och med de båda nivåerna. Jag gillar också skildringen av relationerna, dels Antons och Alexanders och dels Alexanders och Janeks relation. Jag gillar också verkligen skildringen av hur mycket en häst kan betyda för en människa, samtidigt som detta inte är någon traditionell hästbok utan så mycket mer. Detta är också en bok som utspelas på cirkus, precis som Cirkusflickan som jag skrev om igår, och jag gillar verkligen den spännande och komplexa miljön som definitivt utgör en häftig fond till berättelsen. Boken bygger på verkliga händelser och längst bak finns såväl autentiska foton som referenser för den som vill veta mer. Berättelsen är inte förutsägbar och slutet var oväntat. Boken är väldigt välskriven och gripande. Jag hade svårt att lägga ifrån mig den när jag väl börjat läsa. Det kommer också vara en bok som stannar kvar länge hos mig.

Hästpojkarna är skriven av Johan Ehn som tidigare skrivit Down Under, men den har jag inte läst ännu. Hästpojkarna är utgiven av Gilla böcker och finns att låna på biblioteket samt att köpa på Adlibris och på Bokus.

Året är 1944 och andra världskriget rasar i Tyskland. Den sextonåriga Noa försörjer sig som städerska på en tågstation efter att ha blivit utslängd hemifrån. Då hon en kväll följer ett märkligt ljud upptäcker hon till sin fasa en godsvagn fylld med övergivna judiska barn. Innan hon hinner tänka fattar hon tag i ett spädbarn och flyr hals över huvud ut i vinternatten. Noa och barnet, som får namnet Theo, räddas och tas om hand av ett kringresande cirkussällskap, och för att smälta in tränas hon till trapetsartist. Hennes lärare är den några år äldre Astrid, en kvinna med ett hemlighetsfullt förflutet som starkt ogillar Noas uppdykande. Men kriget kommer närmare och deras skyddade tillvaro på cirkusen hotas alltmer. Theos liv är i fara och snart inser Noa och Astrid att deras enda chans att överleva är att släppa taget om sina hemligheter och våga lita på varandra.

Cirkusflickan är en bok som är svår att släppa och svår att glömma efter läsningen. Den utspelar sig under andra världskriget och berör såväl utsatta människogrupper som utsatta barn, vilket gör boken än mer svår att släppa. Att boken dessutom är inspirerad av verkliga händelser och handlar om vänskap, kärlek och mod – mitt under brinnande krig – gör den än mer gripande. Man får verkligen lära känna de båda huvudkaraktärerna Noa och Astrid. Berättarperspektivet skiftar mellan dessa båda. I ungefär vartannat kapitel är det Noa som är berättare och ungefär vartannat kapitel har Astrid som berättare. Från början upplevs Astrid som kärv och lite svår att sympatisera med, men det får sin förklaring under läsningens gång och snart tar man henne till sitt hjärta. Boken utspelar sig på en cirkus och det gör boken än mer spännande. Dessutom får man ett stycke cirkushistoria på köpet när man läser. Sista delen av boken sträckläste jag trots att jag egentligen behövde sova för länge sedan. Slutet är helt överraskande! Tycker man om historia, spänning, relationer och framförallt livsöden är detta en bok man definitivt bör titta närmare på. Detta är Pam Jenoff sjätte roman, men den första jag läser av henne.

Cirkusflickan är utgiven av Harper Collins och den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Som bibliotekarie har jag naturligtvis många gånger lånat ut Jojo Moyes böcker. Hon är ju en av världens bäst säljande författare. Hennes böcker har sålt i närmare 40 miljoner exemplar världen över och bara i Sverige har hon sålt 1,6 miljoner böcker. Hon har skrivit ett femtontal romaner inom feelgoodgenren. Hennes senaste bok, Bergens stjärnor, är dock lite annorlunda eftersom den bygger på verkliga händelser i 1930-talets Kentucky och därmed även är en historisk roman.

På 1930-talet tog Eleanor Roosevelt initiativet till en helt ny satsning på utbildning. En del av den satsningen innebar ridande bibliotekarier i glesbygdsområden. Den lilla staden Baileyville efterlyste frivilliga kvinnor till att bli ridande bibliotekarier i Kentuckys bergstrakter och fem kvinnor antog utmaningen. En av dessa var Alice Wright som nyligen flyttat  från England till den sömniga lilla småstaden i Kentucky efter att hon gift sig med den stilige amerikanen Bennett Van Cleve. I England fantiserade hon om att världen skulle öppna sig för henne när hon anlände till exotiska Kentucky, men inget kunde vara mer fel. I Baileyville kände hon sig mer instängd än någonsin tidigare. Fördomarna var starka liksom samhällets förväntningar på hur man uppför sig när man är en redig kvinna. Bennett visade inget intresse för sin nya hustru och i hemmet finns också den strängt religiöse svärfadern som anser att en kvinnas plats är i hemmet och vars uppgift är att föda arvingar.

Det var inte särskilt förvånande alltså att Alice antog utmaningen, svältfödd på frihet och utmaningar som hon var. Och utmaningar fick hon. De ridande bibliotekariernas arbete var hårt och strapatsrikt. De fick tampas med beväpnade hembrännare, översvämningar och giftormar. De satt till häst hela dagarna och red runt i bergen i ur och skur för att lämna böcker till de mest avlägsna hemmen i bygden. Inte nog med det, de tvingades också tampas med fördomar, misstro, missnöje, upprördhet och hat. Männen i bygden blev nämligen rädda för att deras egna kvinnor skulle se de ridande bibliotekarierna som förebilder och själva börja kräva mer frihet. Eller att de skulle börja läsa istället för att laga mat och fostra barn. Eller, etter värre, att de skulle få opassande idéer från böckerna de lånade. En del av männen i bygden blev till och med beredda att gå hur långt som helst för att stoppa de ridande bibliotekarierna.

Bergens stjärnor är en bok som jag hade svårt att lägga ifrån mig och som jag sent kommer att glömma. Den varvar glädje och sorg, kärlek och hat, dramatik och passion. Den skildrar en stark, äkta kvinnlig vänskap likväl som både olyckliga och lyckliga kärlekshistorier. Man får också ta del av hur det kunde vara att leva på den tiden, ojämlikheten, kvinnoförtrycket, rasismen, motsättningarna mellan svarta och vita liksom mellan fattiga och rika. Man påminns om ordens makt, bibliotekens betydelse och dessutom genomsyras hela boken av en brinnande kärlek till böcker och läsning.

Boken är utgiven av Printz Publishing och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.