Dagboken jag aldrig skrev är Jessika Deverts första feelgoodroman för vuxna. Den handlar om en kvinna som snart ska fylla 50 år och får en dagbok av sin dotter. Dottern Viktoria är drygt 20 år gammal och nyfiken på hur det egentligen är att fylla femtio. Huvudpersonen lovar att skriva, kanske inte varje dag, men någon gång i veckan. Men vad finns det egentligen att skriva om? Hur spännande kan det vara att följa en femtioårig kvinnas liv i Göteborg?

Ja det visar sig förstås vara betydligt mer spännande än man kan tro. Det blir ett fullspäckat år som innefattar såväl livsbejakande vinkvällar i Göteborg som meditationsläger på Österlen. Klimakterievallningar och läkarjobb på akuten på Sahlgrenska. En trygg sambo och en tjugo år yngre, skitsnygg, AT-läkare. Och så relationen till mamman och syrran som inte är okomplicerad. Och en lat bonusson på det….

Det här är en lättläst, snabbläst feelgood åt det humoristiska och lätt tramsiga hållet där en medelålders kvinna står i fokus med allt vad det innebär av relationsfunderingar och klimakteriestress. Jag som befinner mig i en annan fas i livet hade svårt att relatera och känna igen mig, men jag kan tänka mig att boken kan ge mer till den som är i rätt målgrupp. Den var i alla fall rolig och underhållande, även om vissa partier upprepades lite väl ofta och hade kunnat skalats bort för att få mer driv i berättelsen.

Under julhelgen läste jag Lina Arvidssons vuxendebut Ett hem att dö för. Det blev en riktig sträckläsning och jag bestämde mig snabbt för att läsa hennes andra vuxenbok, Blåmärken, men det har inte blivit förrän nu som jag gjort det, men även den sträckläste jag. En lättläst bok som gjorde mig helt uppslukad.

Blåmärken utspelar sig strax före millennieskiftet och huvudpersonen heter Stella. Hon har arbetat på ett äldreboende i fyra år och ungefär lika länge har hon varit tillsammans med Samuel. Den kontrollerande pojkvännen Samuel som håller henne i ett järngrepp, både fysiskt och psykiskt. Så sakteliga har hon nu börjat inse att hon måste lämna honom för att kunna överleva. Men det är inte förrän en av hennes gamla vårdtagare testamenterat en våning till henne som hon lyckas ta sig ur förhållandet. Men det visar sig inte alls vara så enkelt som hon tror. I våningen ovanför våningen Stella ärvt bor en excentrisk dam som låter Stella förstå att det har hänt saker i lägenheten tidigare och det visar sig också att Stellas gamla vårdtagare Maj burit på stora hemligheter.

Blåmärken är en spänningsroman som tar upp det stora samhällsproblemet våld i nära relationer. Det är verkligen superbra med böcker som belyser detta ämne och det skildras också på ett mycket trovärdigt och realistiskt sätt. Det finns också en parallellhistoria i boken som är relaterad till Majs hemlighet, den är ganska skruvad, men det är ändå lätt att förstå varför karaktärerna agerade som de gjorde och det är ett intressant tankeexperiment. Delarna som utspelar sig på äldreboendet är också realistiskt skildrat och precis som i förra boken finns det stråk av samhällskritik, vilket jag gillar. Författaren Lina Arvidsson skriver med ett språk som flyter lätt och med en stämning som griper tag. Jag ser fram emot att läsa kommande böcker av henne.

Två år efter separationen från Erik Haag, där han lämnade henne för en annan kvinna, utkom Martina Haag med boken Det är något som inte stämmer. Där flätas en fiktiv berättelse ihop med en naken, utelämnande och realistisk skildring av ett äktenskap i upplösning. Berättelsen består av två delar, dels berättelsen om den fiktiva Petra, författaren som efter sin skilsmässa tillbringar 21 dagar i en ensligt belägen fjällstuga och dels det självbiografiska romanprojekt som Petra påbörjar i den lappländska ödemarken. Petras man Anders dumpar henne brutalt efter att han under en längre tid varit otrogen med sin arbetskamrat Klara. Hur stora detaljlikheterna är med Martinas egna upplevelser är svårt att säga, men så som det är skildrat tror jag att mycket faktiskt är självupplevt.

Fjällinslagen känns mest patetiska och orealistiska, framförallt när författaren exotifierar fjällvärlden och väver in såväl spöklika som Harlequin-inspirerade inslag, vilket faktiskt är helt onödigt. Berättelsen om själva skilsmässan och upplevelsen av den är det som är bokens största styrka. Den skildrar en avgrundsdjup sorg. En gripande, känslosam berättelse om hur det kan kännas när världen totalt rämnar. Till slut så tar hon sig igenom ångesten och accepterar att livet kommer att se annorlunda ut, och hon är över på andra sidan. Så svärtan byts så småningom ut mot hopp. Det är en lättläst bok, men innehållet är tungt att gå igenom, så det är ändå skönt att det slutar bra.

Många lögner små är den tredje delen i Annika Estassys Måneby-trilogi som inleddes med Gröna fingrar sökes och En sång för Hedda. Precis som i tidigare böcker är Måneby en fiktiv ort och det är egentligen Ljusdal, min grannkommun, som avses och det är också därför jag läser böckerna. Så kul att läsa om miljöer man känner igen. Annars tycker jag att den här boken är mer tramsig än de tidigare böckerna. Det känns som att det funnits med mer djup och svärta i de tidigare böckerna, främst första boken där ett tema är kvinnomisshandel.

Alla böcker handlar om olika karaktärer även om alla lever i närheten av varandra i Måneby. Denna bok handlar om Maja som får ett vikariat som kyrkogårdsvaktmästare. Men under intervjun nämner hon inget om att hon har traktens minst gröna fingrar eller att hon saknar körkort. Tvärtom berättar hon att hon har anlagt en fantastisk köksträdgård på sin kolonilott. Och sanningen är att hon inte ens har råd att ta körkort. När Solveig, som är kommunalchefens malliga hustru, erbjuder Maja tjugotusen kronor i månadshyra för att vara inneboende hos Maja tackar hon ja direkt, trots att hon egentligen avskyr Solveig…

Det här är en klassisk feelgood som också innehåller mycket humor. Den är snabbläst och lättläst, men jag saknar  svärta och djup. Karaktärerna känns denna gång inte heller lika levande som i tidigare böcker. Jag irriterade mig också på allt tjat/gnäll om pandemin och restriktionerna som inte kändes helt naturliga i sitt sammanhang. I denna tredje bok om Måneby räcker det för mig inte enbart med att Måneby i själva verket är Ljusdal. Det är en underhållande bok, men i och med att böckerna i trilogin har tappat allt eftersom efter den första starka inledande boken så känns det som att det blev en bra avslutning på trilogin nu med Många lögner små.

När vi kom hem från semestern i Dalarna låg den på bibblan och väntade på mig, Galleriet vid vattnet, andra delen i Hanna Blixts serie som inleddes med Glasveranda med sjöutsikt. Vilken märklig slump att boken utspelar sig i Leksand och Tällberg som var just där som vi tillbringade årets semester!

Boken tar vid strax efter där förra boken slutar. Nora och Viktor har gift sig och bestämt sig för att öppna ett galleri med återvunna saker. Nora är fast besluten att slå upp dörrarna just till midsommar, men det är inte helt lätt – tiden är knapp och ingenting går så smidigt som hon förväntar sig. Som tur är dyker tre volontärer oväntat upp och hjälper Nora när Viktor måste fokusera på annat. En dag ropar Nora in en tavla på auktion och hittar ett kärleksbrev dolt bakom ramen. Då väcks förstås hennes nyfikenhet. Vem är dalkullan på tavlan? Vem är brevet skrivet till? Och vem är avsändaren? Parallellt med berättelsen om Nora får vi följa Nils på 1960-talet, en ung man i Insjön som blir förälskad i en kulla i folkdräkt som han ser på ett vykort. Han är romantiskt lagd och inser att det är hon eller ingen som han vill dela livet med. Tyvärr vill livet sig annorlunda…

Precis som första boken i serien är detta lättsam feelgood. Här får vi kärlek, sommar, vänskap, drömmar och livsmål. Boken utspelar sig som sagt i Dalarna, en miljö med mysiga röda timmerstugor, blomsterfyllda ängar och en glittrande Siljan. Miljön utgör en härlig fond som passar ypperligt till den sockersöta berättelsen. Galleriet vid vattnet är lättläst och passar utmärkt som en stunds underhållning och tidsfördriv, perfekt för semesterläsningen, även om jag personligen egentligen föredrar feelgood med mer svärta än i denna bok.

En familjetragedi är Mattias Edvardssons senaste bok efter bland annat succéerna En helt vanlig familj och Goda grannar. Han har en unik berättarteknik och förmåga att skildra brott ur ett helt annat perspektiv än vi är vana vid. I denna bok är det två personer som hittas döda, Steven och Regina Rytter. Han är framstående barnläkare, hon är i princip sängliggande efter en virussjukdom. Vem skulle vilja mörda dem? Allt eftersom får vi lära känna fler personer. Småbarnspappan Bill som lämnas ensam kvar med dottern Sally när hans fru Miranda går bort i cancer. Karla som hyr rum hos Bill när hon lämnar sin missbrukande mamma i Boden för att börja plugga juridik i Lund. Och så Jennica som får kontakt med Steven via Tinder och blir förälskad. De har en fantastisk sommar tillsammans, men det är något med Steven som inte stämmer…

De olika personerna i berättelsen har alla skuld, på olika sätt. Men det är inte så enkelt. De är också på ett sätt offer. Och fram växer en berättelse om beroende, rättvisa och moral. Vad, eller vem, måste offras? Den här boken engagerade och berörde inte mig lika mycket som författarens tidigare böcker som jag verkligen älskade. Men det är lätt att känna igen Edvardssons sätt att skriva. Inte minst hans karaktärsskildringar som är otroligt skickligt gjorda. De är komplexa och har både bra och dåliga sidor samtidigt som man som läsare lätt kan relatera till och engagera sig i deras öden eftersom det är helt vanliga människor. Det är intressant mer än spännande och en relationsroman snarare än en deckare, även om det på framsidan står ”En roman om ett brott”.

En ung kvinna från Stockholm flyttar till sin pojkväns hemort, ett litet samhälle i Norrlands inland, Platsen kallad. Men relationen tar slut redan innan de hunnit fram. Hon tar ett jobb på en mataffär och blir kvar på orten av skäl hon själv inte riktigt begriper. Sakta men säkert arbetar hon sig in i platsen, och låter den arbeta sig in i henne. Det nya samhället har andra, okända koder. Här lämnar man dörren olåst, super på Hotellet på lördagarna, kör bil på isen. Hur blir man en del av något nytt?

Inlandet är en fascinerande berättelse om uppbrott och förändring, men också om betydelsen av en plats och vad ”hemma” egentligen innebär. Den utspelar sig i glesbygd där det finns helt andra koder än huvudpersonen känner igen. Jag som själv vuxit upp och bott på liknande platser känner dock väl igen dem. Det känns autentiskt. Jag förstår också vad författaren menar med de som åker respektive de som stannar kvar, hur man kan dela upp befolkningen i dessa kategorier. Och hur det känns att aldrig bli en del av ett samhälle bara för att man är inflyttad. Det spelar ingen roll hur länge man bor där, för man är inte född där, man har ingen släkt eller historia där, och då räknas man som alltid som utböling. Det är också en utvecklingsroman där huvudpersonen någonstans försöker hitta sig själv, men tyvärr bidrar nog hennes passivitet inte till att hon hittar några svar.

Det här är en bok som lämnar fritt åt läsaren att skapa sin egen tolkning, och den går att tolka på många sätt. Språket är väldigt avskalat, kargt, vilket passar ypperligt till glesbygdens och småstadens inramning av berättelsen. Det medför dock att man inte lär känna huvudpersonen fullt ut och jag känner heller aldrig riktigt med henne. Men det är ett vackert språk, och en fin lågmäld skildringen över en vardag som blev annorlunda än man tänkt sig, men ganska bra till slut trots allt. Kanske? Vi får ju aldrig veta vad den namnlösa huvudpersonen tycker om saken.

Oskuld är Kicki Sehlstedts andra bok om journalisten Aida Svantesson och kriminalprofessor Kajan Berglund. Den första hette Sweet Lolita. Även denna bok handlar om tjejers och kvinnors utsatthet. Den handlar om fallet med bloggaren Linn Alvén som försvinner dagen efter sin 18-årsdag. Det enda polisen har att gå på är en snapchat-bild som togs samma natt, men i övrigt står de och stampar. Ett halvår senare sätts därför Kajan Berglund in på fallet för att granska utredningen och se om hon kan hitta några nya spår. Och det gör hon. Det visar sig att det finns kopplingar till forum på nätet som sprider en negativ kvinnosyn. Kajan och Aida tar sig an fallet med sina olika utgångspunkter och sakta men säkert kommer de närmare Linns kidnappare. Men de båda kvinnorna har också egna problem, inte minst Kajan som störs av att en journalist börjar gräva i hennes eget förflutna.

Återigen alltså en högaktuell och brännande thriller/deckare med de färgstarka karaktärerna Aida och Kajan. Jag gillar själva temat som jag tycker borde belysas ännu oftare. Sehlstedt är också påläst och engagerad. Jag gillar också att man får inblick från flera olika perspektiv, både journalistens, polisens och kriminalprofessorns. Däremot upplevde jag boken seg trots det brännande ämnet som brukar engagera mig. Jag störde mig också på hur Aida så lätt valde jobbet före dottern och till och med glömde att hon hade barn vid något tillfälle, det kändes inte trovärdigt.  Kajan är excentrisk och inte så trovärdig hon heller, men det blir på en annan nivå. Boken innehåller också mycket kritik mot poliskåren, om den är berättigad eller inte vet jag inte riktigt, men det fick lite överslag i texten tyckte jag. Även när det handlar om incels och influencers blir författaren lätt lite mästrande och skriver läsaren på näsan, vilket är ganska onödigt. Språket är annars rappt och innehåller inslag av humor, vilket berikar boken. Hur som helst är Oskuld en läsvärd och angelägen spänningsroman och jag ser fram emot kommande bok i serien.

Pestön är en fristående uppföljare till Den stora utställningen som kom 2018. Marie Hermansson skrev då om den stora jubileumsutställningen som ägde rum i Göteborg 1923 och om flertalet personer som jobbade på utställningen eller befann sig i dess närhet av andra anledningar. Den nya boken, Pestön, tar inte vid direkt där den föregående slutar, utan nu har det gått två år. Det är således 1925, men Göteborg utgör fond även för denna bok. I fokus står överkonstapel Nils Gunnarsson som vi känner igen från förra boken. Nu jobbar han på en detektivbyrå och är alltså kriminalpolis. Han blir en dag kallad till de laglösa vrakarnas kåkstad i Göteborg. De har nämligen bärgat ett lik ur vattnet. Den okände mannen leder Gunnarsson på en jakt såväl till stadens finare kretsar som till den beryktade Pestön som tidigare fungerade som karantänstation, där sjömän hölls isolerade för att inte sprida smitta. Nu fungerar ön som ett fängelse, men endast till en enda, mycket farlig, fånge. Nils före detta fästmö Ellen tar plats som piga på ön för att försöka hjälpa Nils att lösa gåtorna som hopar sig.

Även i denna bok är det spännande, dramatiskt och historiskt. Kriminalgåtan fick större plats i denna bok och det historiska fick stå tillbaka. Likaså finns inte längre någon kärlekshistoria eftersom Ellen numera har en annan fästman medan Nils haft svårt att gå vidare då han fortfarande trånar efter Ellen. Jag blev inte lika fängslad av denna bok och antar att det här är en klassisk mellanbok, och då lär det ta sig lite bättre i nästkommande bok. Men det är välskrivet, bra researchat och det är en otroligt fascinerande tid i Sveriges historia som är riktigt intressant att få läsa om. Ett plus för de otroligt snygga omslagen på böckerna i denna serie! Det har Sara R Acedo och Albert Bonniers förlag lyckats bra med.

Frida Gråsjös senaste feelgoodroman Bed & breakfast för lata brudpar handlar om Beatrice Blom som är jurist och som alltid gjort vad som förväntas av henne. Hennes klädsel är strikt och hon sköter sitt jobb oklanderligt. Allt borde vara perfekt, men något skaver. Hon motar bort den känslan med tröstshopping och drömmar om kärlek och bröllop, samtidigt som hon blir allt mer avundsjuk på tvillingsystern Cilla som alltid gått sin egen väg.

På väg hem efter ännu en misslyckad dejt ser Bea en av domstolens domare träffa en känd kriminell gängledare på en mörk bakgård. Hon nämner det för en kollega och strax efter blir hon själv föremål för illvilliga anklagelser och tvingas ta en paus från arbetet på domstolen.

Under sin paus börjar Bea jobba som trädgårdsmästare på Bodins Bed & Breakfast och bestämmer sig för att bli vigselförrättare. I denna nya vardag börjar hon så sakteliga omvärdera vad som egentligen är viktigt och vad hon innerst inne vill med sitt liv. Och klappar inte hjärtat lite extra hårt för bröllopsfotografen Markus, trots att han är helt olik hennes vanliga dejter?

Bed & breakfast för lata brudpar är en härlig feelgood med massor av kärlek och en mysig sommarkänsla. Boken innehåller alla de klassiska feelgoodingredienserna samtidigt som det kryddas med blommor, bröllop och landsbygdsromantik. Frida Gråsjö har ett rappt språk som flyter på bra och gör det svårt att sluta läsa. Bäst av allt är att detta är första delen i en ny serie, Rosnäs-serien, som planeras bestå av fyra böcker, så vi kommer ha möjlighet att få ta del av Beas värld och liv i ännu fler böcker. Ser så fram emot att läsa mer om Bea, Cilla, Markus och Bodins Bed & Breakfast.