Färjan är Mats Strandbergs första skräckroman för vuxna. Den utspelar sig på en Finlandsfärja och kortfattat kan man säga om handlingen att det börjar med två passagerare som inte riktigt tillhör denna världen. Det är en mor och hennes son och de är vampyrer. De har inte samma agenda, mor och son. Mamman vill anlända till Finland och börja ett nytt liv där. De kan ju inte stanna för länge på varje plats för då väcks misstankar, till exempel om varför pojken aldrig växer upp. Sonen däremot vill inte längre leva i skymundan, han är maktgalen och vill typ ta över mänskligheten. Hans mål är att så många som möjligt av färjans passagerare och anställda har blivit bitna innan de är framme i Åbo. Han vill att de nybitna, nyfödda vampyrerna ska invadera Finland, sprida sig över Europa.

Bokens första del är väldigt realistisk. Ett stort antal karaktärer introduceras, de är precis som vilka anställda eller passagerare som helst med goda sidor, dåliga sidor och allt däremellan. Helt vanliga människor av kött och blod. Den andra delen av boken urartar sig däremot, det blir fyllt med blod och splatter. Inte läskigt alls, mest bara grisigt. Jag har lite svårt för splatter-scenerna. Och jag blir absolut inte skrämd. Däremot blir det lite obehaglig läsning ibland när man inte vet vem som är biten, vem man kan lita på. Den plats där händelserna sker på, en Finlandsfärja, är en perfekt vald plats, precis som demensboendet var i Hemmet. Det ligger något speciellt i det faktum att folket ombord på färjan inte kan komma därifrån. Inte kan kontakta land. Inte kan få hjälp. En klaustrofobisk känsla som ger en obehagskänsla.

Precis som i Hemmet så fokuserar Färjan också på relationer och personbeskrivningar. Karaktärerna är väldigt bra skildrade. Det är många karaktärer och det finns en del stereotyper, men det är vanliga människor, sådana som man skulle kunna träffa på när som helst, vart som helst. Även de bitna människorna, de nyfödda, skildras ofta som personer, inte bara som monster. Jag ser lite likheter med Fredrik Backmans romaner om Björnstad, där också vanliga karaktärer skildras på ett utomordentligt sätt. För mig blir dock det blodiga skräckelementet någon hit, och jag är glad att jag läste Hemmet innan Färjan, för annars hade jag kanske inte vågat ta mig an den. Jag hoppas att författaren fortsätter skriva böcker som snarare liknar Hemmet  än Färjan, och framförallt att han behåller allt det psykologiska, relationerna och personskildringarna, för där ligger verkligen hans styrka, liksom det geniala berättargreppet där man som läsare ständigt överraskas och där det tar vändningar man inte räknar med. Jag blev less någon gång i sista tredjedelen av boken, där det var lite för mycket splatter för min smak, men boken är ändå en bladvändare som det inte går att sluta läsa.

Bloggens tema för november är läskigt och läskigt kan man säga att det är i Hemmet, Mats Strandbergs senaste skräckroman. Den utspelar sig på ett demensboende. Huvudpersonen heter Joel. Han har återvänt till småstaden där han växte upp. Han bor egentligen i Stockholm där han drömmer om att försörja sig på musik, men nu har han återvänt till den plats han lämnade i tonåren. Detta eftersom han har tvingats bli förälder till sin mamma, Monika, som blivit allt mer dement och nu ska få flytta in på demensboendet Tallskuggan. På hemmet jobbar Joels barndomskompis Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonåren, då de skildes åt på ett dramatiskt sätt som ovänner. De har inte lätt att hitta tillbaka till varandra nu heller, tvärtom försöker de helst undvika varandra. Men det visar sig att Monika snabbt blir sämre sedan hon har flyttat in på Tallskuggan. Hon får våldsamma utbrott. Och det värsta av allt är att hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Faktum är att det nästan är som om något okänt har tagit över henne. Det blir det som slutligen för samman Joel och Nina igen, de tvingas prata med varandra och samarbeta för att försöka rädda Monika och slutligen även sig själva.

Hemmet är krypande läskig. Sådär så man sitter på helspänn och undrar vad det egentligen är som händer. Att boken utspelar sig på ett demensboende skapar den allra bästa fonden för händelseutvecklingen. Det visar sig bli en slags exorcismhistoria, men det är ju så svårt att veta vad de gamla upplever, vad som är verkligt och inte. Det är lätt att avfärda det mesta till en början, just eftersom man vet att de inte är riktigt klara i huvudet. Men frågan är vem som har detta tolkningsföreträde, kanske är det egentligen så att de gamla har mer koll än man kan tro. Kanske har de rätt när de anar att inget står rätt till. Mats Strandberg vänder gärna på detta och försöker få oss att tänka efter. Man blir inte riktigt rädd och skrämd medan man läser/lyssnar, men det är en obehagskänsla som ger kalla kårar längs ryggen. Väldigt bra skräckkänsla enligt mig. Just det att boken utspelar sig mitt i vardagen, på en plats som de flesta känner igen och allt är så realistiskt så blir det extra obehagligt när de läskiga partierna vävs in mitt i vardagsrealismen. Jag gillar definitivt Hemmet bättre än Färjan av samma författare, den var mest blod och splatter, inte läskig alls. Tydligen ska Färjan filmatiseras och jag tror även Hemmet skulle bli bra som film, Strandberg skriver väldigt actionfyllt och filmiskt. Ett stort plus för mig som har jobbat inom äldreomsorgen är de fina skildringarna av äldreomsorgen och rutinerna på ett demensboende, de känns väldigt trovärdiga. Karaktärerna känns dock aningen stereotypa och platta, men relationerna beskrivs på ett bra sätt istället.

Hemmet finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

I augusti lyssnade jag till Fredrik Backmans Björnstad, en bok som jag till min stora förvåning insåg att jag verkligen älskade. Efter lång väntan har jag äntligen fått läsa uppföljaren, Vi mot er, och jag tyckte lika mycket om den. I den här boken berättas det om vad som hände i Björnstad månaderna efter de fruktansvärda händelser som skakade staden i första boken. Det handlar framförallt om rivaliteten mellan Björnstad och grannstaden Hed, om att hockeylaget i Björnstad ska läggas ner men som räddas i sista stund och sedan om den ursinniga kampen om pengar, makt, politik och överlevnad som härjar mellan rivalerna och som slutligen exploderar när städernas båda hockeylag möts. Det handlar om hockey, om vad den sporten gör med en stad som lever för sitt hockeylag. Men framförallt handlar den om människorna, alla de människor som lever för hockeyen eller som lever i skuggan av den.

Jag vill inte spoila något, för jag vill verkligen att ni läser båda de här böckerna, så jag berättar inte så mycket om handlingen. Däremot kan jag säga att jag är helt såld på Fredrik Backmans sätt att skriva, hans språk och hans förmåga att skildra relationer, vänskap, kärlek, småstadsliv och vardag är det få som har. Det blir så otroligt levande och fängslande att läsa om alla karaktärerna. Böckerna tar också vändningar lite nu och då, han väjer inte för att skildra även mörka ämnen, så man blir överraskad emellanåt, vilket ju är kul att få bli som läsare. Dessutom väcks det så mycket tankar och funderingar under läsningen, vilket gör att man blir utmanad i sin läsning. Det här är helt enkelt måste-läsning för alla, oavsett om man gillar sport eller inte.

Vi mot er är utgiven av Forum och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Det tog ett bra tag innan jag föll till föga för att läsa, eller rättare sagt lyssna på, Björnstad. Jag var rädd att det skulle vara lite för mycket hockey och dessutom blev jag lite avskräckt eftersom boken är rätt tjock och jag inte har haft särskilt mycket tid och ork för läsning nu med heltidsjobb, halvtidsstudier och fyra barn 🙂 Men förra veckan skulle jag tillbringa ett antal mil i bilen när jag skulle åka ner till Borås som ligger 75 mil bort, enkel väg. Då bestämde jag mig för att lyssna på Björnstad och det ångrar jag inte, det var ett väldigt bra resesällskap.

Som ni kanske vet vid det här laget handlar Björnstad om en hockeystad, en stad där hockey är allt och där hockeyen i flera generationer har präglat såväl staden som invånarna. Och ja, det är mycket hockey, men jag vet att boken fått en del kritik för att det är mycket hockeytermer och så, men det gick mig förbi, det var inget som irriterade mig, trots att jag varken har något intresse för eller någon kunskap kring hockey. Kanske beror det på att jag lyssnade på boken och därmed lättare kunde ”stänga av” och tänka på något annat när det blev lite ”tråkigare” partier. Boken fick dock en helt annan vändning någonstans efter kanske en tredjedel, där det istället kom att handla om ett brott, en våldtäkt, och om hur detta kom att prägla invånarna i Björnstad. Invånarna i hockeystaden Björnstad för att vara specifik. Jag som är intresserad av juridik och fascineras av hur juridiken påverkar människorna tyckte väldigt mycket om dessa delar av boken och jag fick emellanåt paralleller till Störst av allt  av Malin Persson Giolito (som jag också tyckte mycket om). Förutom sporten och brottet är det massor av andra teman som tas upp i boken. Ett av de mest centrala är vänskap, men också framgång och fall, identitet, grupptryck, människors utsatthet och sårbarhet, machokulturen inom idrotten, småstadsmentalitet och förstås massor om relationer.

Jag vet att Björnstad är en fiktiv stad, men jag kan inte låta bli att tänka på Örnsköldsvik med sitt Modo och dessutom med våldtäkten i åtanke, dra paralleller till det som hände i Bjästa, där en tjej som anmälde en jämnårig kille för våldtäkt fick samhällets misstroende på sig och det blev hon som offer som blev utsatt av samhället, medan de flesta tog parti för gärningsmannen istället. Bjästa ligger bara några mil utanför Örnsköldsvik, och för mig som är uppväxt i och har spenderat mycket tid i de trakterna så är det lätt att känna att Björnstad har tydliga kopplingar till de platserna, även om det också finns vissa detaljer som talar emot att det skulle vara just Övik som stått som förlaga till det fiktiva Björnstad. Hur som helst så är Björnstad en bra skildring av norrländska småstäder.

Boken är skriven av Fredrik Backman, en författare som blivit väldigt hyllad för sina succéböcker, men som jag faktiskt inte har läst något av tidigare. Jag hade höga förväntningar på Björnstad och jag tycker att de infriades, så nu kommer jag definitivt att läsa mer av författaren. Fortsättningen på Björnstad har precis här i dagarna kommit ut, så den vill jag självklart läsa, men jag är också nyfiken på Backmans övriga författarskap.

Ta mig härifrån är en bok som passar perfekt in på juni månads tema i Temaläsning 2017 som är landsbygd, glesbygd, hembygd. Ta mig härifrån är nämligen en serieroman som handlar om människor med olika bakgrunder, verkligheter och drömmar, men med det gemensamma att de alla lever långt ifrån storstaden. Hos dem krockar frihetslängtan med tryggheten i det bekanta. Det är en samtidsskildring av ett Sverige som de flesta svenskar har en relation till, men som få pratar om. Illustratören Emma Ahlqvist är själv uppväxt på glesbygden och tycker förvisso att det var ett fantastiskt ställe att växa upp på, men samtidigt kände hon under sin uppväxt att de som bodde på glesbygden inte var så viktiga i samhället. Emma ville flytta ifrån sin uppväxtort så fort som möjligt efter att hon slutat skolan, precis som modebloggaren Jessika som hon skildrar i boken.

Jag är själv också född i en by 1,5 mil ifrån en liten stad, en håla, och kan med rätta säga att jag känner igen mig väldigt väl i den här boken. Att längta bort och tillbaka är temat för boken. Ett träffsäkert tema skulle jag säga för alla vi som är födda på landsbygden eller i småorterna har nog upplevt just detta. Man längtar bort, man vill uppleva något mer, vara en del av något större. Men för de allra flesta tror jag också att det också åtminstone så småningom även kommer en längtan tillbaka. För även om man under tonåren mest vill ifrån sin uppväxtplats kan det mycket väl komma en dag då man faktiskt ser de fördelar som det ju finns med att växa upp på en mindre plats. Om inte annat när man själv får barn. Det låter som en klyscha, men jag märker själv många i min närhet som flyttar tillbaka till vår uppväxtstad och det stora antalet hemvändare i Sverige generellt kan ju inte ha fel.

Temat för boken är alltså intressant och det belyses på flera olika sätt. Det ryms inte bara en utan flera berättelser i boken och det är flera olika huvudpersoner och karaktärer som vill samsas om utrymmet, vilket kan göra det lite spretigt samtidigt som det ju är en fördel att kunna belysa ur flera perspektiv. Jag gillar illustrationerna eftersom de känns äkta, genuina och vardagliga, men framförallt gillar jag texten som känns väldigt humoristisk, träffsäker, ärlig och varm.

Ta mig härifrån är utgiven av Syster förlag. Den finns bland annat på Adlibris och på Bokus.

När Teresa Tingbrands son kom till världen tog hon fram sina penslar och skapade mitt i chocken som nybliven förälder alter egot ”Ett päron till morsa”. Bilderna lades ut på en blogg och på Instagram och de blev snabbt oerhört populära. DEt visade sig att hon inte var ensam i känslokaoset, så många hörde av sig och vad härligt att kunna skratta åt det. Idag har hon över 27 000 följare och 300 000 visningar i veckan på Instagram och nyligen har hennes debutbok släppts.

Boken Ett päron till morsa samlar många av de roliga seriestripparna från bloggen och Instagram. Det handlar alltså om humoristiska iaktagelser som Teresa gjort som småbarnsmamma, och som hon skildrar i träffande seriestrippar. Det handlar om allt från BB och första tiden med nyfödd bebis till förskolelämningar och hämtningar, vabbande, ensamtid, relationer, sömn, och så alla de där faserna man går igenom under småbarnsåren. Allt känslokaos, alla känslostormar, all kärlek man har till sitt barn. Allt detta lyckas hon fånga i träffande, tröstande, inspirerande, humoristiska serier med hög igenkänningsfaktor. En jättekul bok att bläddra i när man hinner, och en superbra present till småbarnsföräldrar.

Ett päron till morsa är utgiven av Ordalaget och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

I början av året hade Kulturkollo bokcirkel med boken Mamma är bara lite trött av Sara Beischer. Jag hade då velat läsa den ett bra tag så jag passade på att läsa den och vara med i diskussionen, men jag har inte skrivit om den förrän nu.

Boken handlar om Minna som snart ska fylla 40, är lärare och mamma. Den knappa fritid hon har är också schemalagd, det är träning, skjutsningar av barn, middagar, husrenovering, fredagsmys och klassföräldrauppdrag i en aldrig sinande ström. Hon känner att det är något som skaver, men vad vet hon inte. Hon hinner inte heller tänka efter, det är ju så mycket att hålla koll på. Man ska äta rätt, se till att barnen äter bra, uppfostra dem med rätt metod, gå ett visst antal steg om dagen, ja, alltid är det nåt. Men en dag faller Minna ihop och hon får snart diagnosen utmattningssyndrom. Hon blir sjukskriven en längre tid och så småningom påbörjar hon arbetsträning. Där möter hon Iris, Iris som är så långt ifrån Minna man kan komma. Hon lyckas sällan med sina projekt, hon lever ensam och har aldrig haft en fast anställning. Men ändå finner hon livet både njutbart och meningsfullt. Minna har svårt för Iris från början, men så småningom blir Iris hennes vän, utan att hon riktigt vet hur det gick till. Och kanske är också Iris den första riktiga vän Minna någonsin haft.

Det här är en otroligt viktig bok, det finns inte så många skildringar av utmattningssyndrom. Det är också en väldigt bra bok. Åtminstone första halvan av boken, den som skildrar Minnas liv före diagnosen och det som händer just när hon fått diagnosen. Jag har lite svårare för den del som handlar om arbetsträningen. Jag vet inte varför. Kanske är det för att jag inte känner igen mig lika mycket i den delen. För i den första delen av boken är det hög igenkänningsfaktor för mig som också haft samma diagnos som Minna. Jag läste att någon tyckte att det var jobbigt att det gick i så högt tempo i första delen av boken, men jag tycker att det ger en bra bild, för det är ju precis sådär det är strax innan man går in i väggen. Livet bara snurrar, snabbare och snabbare och till slut sker den oundvikliga kraschen. Så jag gillar boken för sin skildring av utbrändhet, men också för språket och för känslorna. Och för att det är en bok som handlar om identitetsskapande, om förändring, om att växa upp, mogna, hitta sitt rätta jag, våga stanna upp. Mod. Sådant som är viktigt och bejakande för oss alla, oavsett vilka erfarenheter vi har med oss. Läs den!

Författaren har förresten tidigare skrivit Jag ska egentligen inte jobba här som handlar om en tjej som drömmer om att bli skådespelare, men som får jobb inom äldreomsorgen i väntan på att få komma in i Stockholms teatervärld. Det är en jättebra skildring av jobbet inom äldreomsorgen. Nu är det några år sedan jag läste den, men jag minns att jag gillade den boken mycket också. Någon som läst den?

Mamma är bara lite trött är skriven av Sara Beischer och utgiven av Lind & co. Den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Som jag skrev igår när jag presenterade Nypon förlag så är alltså Vilja förlag ett dotterbolag till Nypon. De fokuserar på lättlästa böcker för unga och vuxna. På Viljas hemsida beskriver de bakgrunden till starten av dotterbolaget:

Ingen vuxen ska vara hänvisad till barnböcker!

Allt började med att jag träffade en sfi-lärare i Borås. Det var en tidig vår, året var 2010. Hon berättade att de på sfi ofta läste barnböcker för att träna språket. Barnböcker är ofta bra böcker, det är ju inte det det handlar om. Men om du är 35 år, nyanländ, och håller på att lära dig svenska så är det inte alltid särskilt stimulerande att läsa barnböcker.

Då fick jag idén till Vilja förlag. Det var uppenbart att det behövs fler förlag som ger ut lättlästa böcker för vuxna. Böcker som till sitt innehåll är relevanta för en vuxen person. Böcker som varken dumförklarar eller förlöjligar. Och självklart böcker som ger lust att läsa. Ger lust att vilja utveckla sitt språk.

En jättebra beskrivning, och så sant. Självklart ska inte vuxna behöva läsa barnböcker trots att de har behov av lättlästa böcker. För lättlästa böcker är absolut inte = barnböcker så som många tror, tvärtom, lättläst är något helt annat.

Precis som hos Nypon så delas också Viljas böcker in i olika nivåer utifrån bokens svårighetsgrad. Det finns fem lättlästnivåer, där X-Small är den lättaste, sedan följer följer Small, Medium, Large och X-Large. Skillnaden mellan de olika lättlästnivåerna beskrivs tydligt på Viljas hemsida här.

Vilja förlag har på senare tid också börjat med en utgivning av lättläst på engelska. Flera av Viljas böcker finns också översatta till andra språk, som somaliska och arabiska. Böckerna kan användas på olika sätt för att göra det lättare att läsa böcker på svenska. Att först läsa en bok på sitt modersmål och sedan läsa den på svenska skapar förförståelse för handlingen och personerna vi möter i berättelsen. Läsningen på svenska underlättas på så sätt. Boken på modersmålet kan läsas parallellt med den svenska boken i en klass, eller så kan eleverna läsa samma bok på sina respektive modersmål och diskutera den på svenska. Många av Viljas böcker ingår i en serie för att förenkla för läsaren. Till alla Viljas böcker erbjuds kostnadsfritt arbetsmaterial för pedagoger och elever.

Jag har läst sex böcker ur Viljas utgivning:

Även till Vilja förlag har Christina Wahldén skrivit flertalet böcker. Vardag är en serie som handlar om just vardagliga händelser, böcker som berättar om livet och vardagen här i Sverige och om hur det går till i det svenska samhället. De vänder sig främst till nyanlända. Förskolan Myran är en av titlarna i serien. Den handlar om Sana som har en dotter som heter Amira. Amira är två år och det är dags att börja på förskolan. Sana är orolig över förskolestarten. Helst vill hon ta hand om Amira själv, men hon måste ju jobba. När inskolningen är över märker dock Sana att Amira trivs och har det bra på förskolan. Boken handlar om något som de allra flesta föräldrar kan känna igen sig i och det är mycket känslor inblandade. Man känner med Sana när Amira är ledsen och Sana inte vill lämna henne på förskolan, men man känner lika mycket på slutet när Sana är lättad och glad över hur bra Amira har det. Lixvärdet är 14 och lättlästnivån är Small.

En annan titel i Vardag-serien heter Äldreboendet Björkgården. Den handlar om Sara som inte kommer från Sverige. Det gör däremot Liv, hennes kompis. Livs mamma bor på ett äldreboende som heter Björkgården. En dag får Sara följa med dit för att hälsa på Livs mamma. Hon tycker att det är konstigt att svenskarna låter andra personer ta hand om sina gamla föräldrar. Men samtidigt förstår hon att Livs mamma behöver mycket hjälp och att Liv inte skulle kunna jobba om hon skulle ta hand om sin mamma. Olika länder tar hand om sina gamla på olika sätt helt enkelt. Det här är en bra bok som behandlar en av alla kulturkrockar som kan uppstå. Den visar att det kan finnas skillnader, men att inget behöver vara bättre eller sämre än något annat. Lixvärdet är 13 och lättlästnivån är Small.

Även Johanna Nilsson har skrivit lättläst för vuxna. Poeten i glasburen läste jag för länge sedan och tyckte jättemycket om. Den handlar om Mahad som jobbar som spärrvakt i tunnelbanan. Egentligen är han poet och han drömmer om att kunna skriva sina dikter på svenska. Han längtar också efter att få prata med den unga kvinna som alltid springer förbi hans glasbur med näsan i en bok. Det visar sig att hon är författare. Boken har en fortsättning, Poeten och kärleken, som jag också måste se till att läsa. Johanna Nilsson har också skrivit en bok om flyktingar som heter Efter båten. Dessa böcker har ett lix-värde omkring 18 och tillhör lättlästnivån X-large.

Jag har drivit eget företag sedan 2008. Självklart blev jag därför sugen på att läsa boken Joana startar eget. Joana kommer från Brasilien,  men har bott i Sverige i några år. Hon bor i ett hus med sin svenske man och sina två barn. Hon städar ofta hemma och tycker om att ha rent och fint omkring sig. Därför föreslår Peter att hon ska söka jobb som städare när det är dags för Joana att söka jobb. Hon börjar jobba på en städfirma, men har svårt för sin chef som kontrollerar deras jobb och bara klagar. En dag bestämmer hon sig för att starta ett eget städföretag istället. Det är mycket att tänka på, men Joana fixar det. Boken är en bra introduktion för den som är nyanländ och vill starta eget företag i Sverige. Även för oss infödda svenskar kan ju det här med att starta eget vara en djungel med alla regler. Trots det kanske lite torra ämnet så är boken intressant att läsa och även humoristisk ibland. Boken är skriven av Carita Andersson. Lixvärdet är 18 och lättlästnivån är Large.

Biblioteket är skriven av Hans Peterson. Den handlar om Jonas som går med sina barn Ella och Ture till biblioteket. Där arbetar Stina och hon hjälper dem både att hitta de böcker de vill ha och visar hur det går till att låna böcker på biblioteket. Som bonus får läsaren lära sig hur det fungerar på biblioteket. Boken ingår i en serie med böcker som handlar om Jonas och hans fru Anna. Lisvärdet är 14 och lättlästnivån är Small.

Äppelpaj med extra vaniljsås är skriven av Annelie Drewsen och den handlar om Rafael som jobbar på äldreboendet Himmelsbro. Han har nyss haft semester och han ser fram emot att få träffa alla gamlingarna som bor på Himmelsbro igen. Men han ser också fram emot att få träffa kollegorna, och allra helst Stina förstås. Det pirrar i Rafael när han tänker på henne. Men det dröjer inte länge förrän Stina berättar för dem allihopa att hon ska sluta för att hon fått ett nytt jobb. Vad ska nu hända? Ska han våga berätta för Stina hur han känner eller ska han bara låta henne försvinna ur hans liv? Den här boken gillade jag jättemycket. En riktig kärlekshistoria, där de gamla på boendet får vara delaktiga. Välskrivet och oerhört bra gestaltat, man kan riktigt känna pirret mellan Stina och Rafael. Lixvärde 16 och lättlästnivå Large.