Efter succén med Små eldar överallt har Celeste Ng skrivit en ny fascinerande roman om familjehemligheter och relationer. Jag tyckte jättemycket om den förra boken, så jag har verkligen längtat tills jag fick läsa denna. Jag blev absolut inte besviken, även om jag nog ändå tycker att Små eldar överallt är snäppet vassare.

Säg inget om Lydia handlar om en kinesisk-amerikansk familj. Sextonåriga Lydia är sina föräldrars ögonsten. Det är hon som förväntas uppfylla alla deras grusade drömmar. Dels mamma Marilyns önskan att bli läkare, en dröm som hon fick ge upp när de tre barnen kom till familjen. Dels pappa James längtan efter att passa in. Med sitt kinesiska utseende har han alltid stuckit ut. Han har saknat vänner och aldrig tillhört något socialt sammanhang. Han hoppas att Lydia ska få slippa uppleva detta utanförskap.

Men en dag kommer Lydia inte ner till frukosten. Uppe i sovrummet är hennes säng tom. När dottern så hittas död i en närbelägen sjö rämnar familjens värld, alla illusioner som familjen byggt upp kraschar och familjehemligheterna kommer upp till ytan.

Boken börjar precis som författarens föregående bok med den stora händelsen, i detta fallet att Lydia dör. Därefter nystas det upp alla bakomliggande orsaker och anledningarna till varför detta skedde. Eller egentligen får vi kanske aldrig veta exakt varför det skedde, för Lydia själv kommer ju inte till tals. Men vi får en bakgrund och framförallt en tydlig bild av familjen. Mysteriet kring Lydias död är egentligen inget mysterium, det finns ingen särskild spänning runt detta. Det här är långt ifrån någon deckare eller krimhistoria. Spänningen sitter istället i psykologin och porträttet av familjen. Handlingen och även slutet är förutsägbart, men det gör liksom ingenting, det är inte i spänningen boken har sin stora behållning.

Boken tar upp intressanta teman som identitet, utanförskap, ursprung, rasism, syskonrivalitet, familjehemligheter, drömmar och vad alltför hårda förväntningar och krav på ett barn kan leda till. Boken porträtterar en dysfunktionell familj, men en familj som inte är dysfunktionell på det sätt vi vanligen tänker oss, med missbruk eller våld inom familjen. Här är det dysfunktionella mer psykologiskt och dessutom är det så starkt kopplat till rasidentitet och det är intressant att läsa om eftersom detta tema så sällan lyfts fram i ljuset. Som förälder är det också förstås intressant att relatera till frågorna kring föräldraskapet. Det här är, precis som författarens förra bok, en utmärkt bokcirkelbok eftersom det finns så mycket att prata om. Jag ser fram emot att läsa kommande böcker av Celeste Ng. Jag gillar verkligen hennes berättarstil och det ska bli spännande att se vilka teman hon tänker gripa sig an härnäst.

Säg inget om Lydia är utgiven av Albert Bonniers förlag. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

På mitt bibliotek hittade jag en liten bok av Astrid Lindgren som jag inte läst förut. Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult innehåller berättelser, betraktelser och reflektioner om vitt skilda ämnen. I titelberättelsen berättar hon sina egna föräldrars kärlekshistoria. Om deras första möten, deras unga kärlekssaga och om ett långt, strävsamt och lyckligt äktenskap. Det är en varm, innerlig och framförallt kärleksfull berättelse. Astrid Lindgren själv skriver att ”det är en kärlekshistoria som rymmer mer kärlek än någon jag har läst i böcker” och det kan jag hålla med om. Vilken ynnest att få uppleva sådan kärlek!

Nästa berättelse berättar om Astrid Lindgrens barndoms drängar och pigor, om fattighjon, luffare och kufar i största allmänhet. Ett stycke historia som är intressant att få ta del av och som aldrig får glömmas bort.

Vidare fortsätter Astrid Lindgren att berätta om hur och vad hon läste som barn under rubriken ”Det började i Kristins kök” och därefter ger hon några nyttiga råd till den som eventuellt själv tänker ge sig på att skriva för barn. I nästa avsnitt reflekterar hon om bokens framtid, vilket är extra intressant att läsa såhär 45 år senare när den digitala teknikens framväxt har inneburit ytterligare hot för boken.

Hon avslutar med en intressant och välskriven parad av ”träd som jag har känt” – en reflektion över träd som finns i verkligheten likväl som träd i sagan och dikten.

Det är en lättläst, men tänkvärd bok som jag varmt rekommenderar till alla som älskar Astrid Lindgren och vill veta mer om hennes tankar och funderingar. När jag googlade på boken insåg jag dock att det finns olika utgåvor. Det finns till exempel en bok som bara innehåller kärlekshistorien om Astrid Lindgrens föräldrar och då missar ni resten av de fina berättelserna.

Boken är utgiven av Rabén & Sjögren 1975 och finns numera bara på bibliotek och antikvariat.

Jag gillade verkligen En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson, så när jag såg att han skulle komma ut med en ny bok har jag längtat tills jag fått läsa den. Tack vare bokcirkeln Kollektivet fick jag chans att läsa den och när jag väl började läsa den kunde jag inte sluta, utan sträckläste den. I förra boken var temat familjen och hur långt man som förälder är beredd att gå för att skydda sina barn. I denna bok är temat grannar, ärlighet, tillit, trygghet och hur mycket man egentligen vågar lita på den som bor i huset bredvid.

Goda grannar handlar om Micke och Bianca som flyttar till ett fridfullt villakvarter i fiktiva staden Köpinge. Från början verkar allt så bra, en riktig idyll, perfekt för Micke, Bianca och deras två barn. Men allt eftersom de lär känna sina nya grannar kommer obehaget krypande. På samma gata bor nämligen den före detta fotomodellen Jaqueline och hennes son Fabian som inte riktigt är som andra barn, pensionärerna Gun-Britt och Åke som övervakar varje steg som grannarna tar, och så Ola som blivit utsatt för ett rån och blir besatt av att bevara tryggheten i villaområdet. Allt ställs på sin spets när Bianca blir påkörd av en av grannarna. Först ser det ut att vara en olycka, men medan hon kämpar för sitt liv på sjukhuset växer tvivlet hos såväl polisen som hos de boende i kvarteret.

Goda grannar är en psykologisk spänningsroman. En roman om ett brott. Men mestadels om relationerna i ett villakvarter. Och om faran för att komma sina grannar alltför nära. Boken vrider och vänder på begreppet trygghet. Vad innebär det egentligen? Vad är rätt eller fel? Hur väl känner man egentligen sina egna grannar? Vad är goda grannar egentligen? Och vad händer när hotet flyttar in i ens egen idyll?

Precis som i En helt vanlig familj får vi även i denna bok ta del av flera olika berättarperspektiv, nämligen Mikael, Jaqueline och Fabian. Alla tre har sina olika pusselbitar som behövs för att skapa en helhetsbild av vad som hänt. Det som från början verkade så enkelt får nämligen nya dimensioner under läsningens gång. Precis som i förra boken tror man att man har grepp om handlingen och karaktärerna, men plötsligt så omkullkastas alltihop och perspektivet skiftar. Gång på gång. Och jag älskar det. Det är en så välskriven bok och berättarperspektivet är mästerligt.  Berättelsen följer också två olika tidsperspektiv, före och efter olyckan, vilket fördjupar hela sammanhanget ytterligare. Språket flyter lätt och ledigt över sidorna. Karaktärerna är levande och idyllen i Köpinge skildras så målande att man ser dem framför sig. Berättelsen är kryddad med små detaljer som man först knappt lägger märke till, men senare inser man hur betydelsefulla de är för handlingen. Så imponerande berättarteknik!

Det som författaren utforskar med familjerelationer och relationer mellan grannar är fascinerande och intressant. Såklart skruvar han till det lite, men inte för mycket, det är fortfarande så realistiskt och trovärdigt och det är också det som gör att boken verkligen kryper in under huden på mig. Boken tar också upp några dagens aktuella samhällsfrågor vilket gör den extra tänkvärd och svår att släppa.

Det här var en av årets mest efterlängtade böcker för mig och Mattias Edvardsson infriade alla de höga förväntningar jag hade efter att ha läst och älskat hans förra bok. Nu kommer jag att rekommendera den vidare till många låntagare och läsare så fler får ta del av denna läsupplevelse.

Goda grannar är utgiven av Bokförlaget Forum och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Pesten skrevs av Albert Camus 1947 och den kom att bli hans största verk, en klassiker som också räknas som en av den moderna världslitteraturens mest betydande verk. Albert Camus fick Nobelpriset 1957.  Det var också detta som fick mig att vilja läsa Pesten nu, i läsutmaningen Litteraturpristolvan skulle jag nämligen denna månad läsa just en bok skriven av en Nobelpristagare. Dessutom har jag förstås påverkats av den rådande Covid-19-pandemin som förstås har gjort boken minst sagt högaktuell.

Romanen berättar om ett pestutbrott i staden Oran i Nordafrika. Invånarna blir isolerade från omvärlden och därmed utelämnade åt varandra och åt skräcken. En liten grupp människor med läkaren Bernard Rieux i spetsen tar upp kampen mot pestens härjningar och mot lidande och död.

Boken skildrar epidemins framfart, men det som är än viktigare är hur människorna reagerar på den uppkomna situationen, när deras frihet inskränks och de mer eller mindre blir fångar, samtidigt som nära och kära dör snabbt runtomkring dem. Några utnyttjar läget för att tjäna pengar, andra letar syndabockar, några blir närmast apatiska och andra ägnar sig åt meningslösheter för att förtränga att de är fångar och kanske dödsdömda. Jesuitprästen Paneloux tror att det är guds mening att staden drabbats av pesten och således vägrar han ta emot läkarhjälp när han själv insjuknar. Journalisten Rambert befann sig i Oran av en tillfällighet när pesten bröt ut och han är fast besluten att fly, men i sista sekund ändrar han sig och blir en av de som försöker bekämpa sjukdomen tillsammans med Rieux. Boken utforskar många existentiella frågor om kriser, förändringar, mänsklighetens tillvaro, kärlek, separation, isolering, ensamhet, gemenskap. Samtidigt kan boken läsas väldigt konkret och bokstavligt om man hellre vill förena sig med dessa delar. Romanen har många lager och jag antar att man läser den olika i olika tider.

Jag inser att jag förstås hade läst boken på ett helt annat sätt om jag läst den för ett eller tio år sedan. Nu när jag läser den under rådande pandemi kan jag förstås inte låta bli att känna igen och relatera till mycket av det som skildras i boken. Karantän, affärernas gapande hyllor, tomma gator och inställda evenemang är numera vardag även för oss. Det som också lyfts fram och som också har blivit påtagligt även idag är människornas beteenden: misstro, rädsla, konspirationsteorier. Flera av de jag har pratat med som varit drabbade av Covid-19 har vittnat om omvärldens rädsla för dem: ”det är som om jag är pestsmittad” är en mening som återkommit i deras egna berättelser. Här får vi lite av förklaringen till varför det blir så. På så sätt skänker boken någon slags tröst och kanske också svar på sådana frågor som vi brottas med just nu.

I Oran var det ingen förutom Rieux som tog dödsfallen på allvar från början. Det var Rieux som övertygade stadens myndigheter att vidta nödvändiga avspärrningar och inrätta kliniker för de smittade för att på det sättet börja organisera kampen mot denna tidigare helt okända smitta. I boken säger Rieux att ”vi måste besluta oss för att kalla sjukdomen vid dess rätta namn”. Själva lever vi svenskar idag i ett land som har kritiserats hårt för sin Coronastrategi, både nationellt och internationellt. Ja, det är kusligt bekant det som sker i berättelsen.

Camus själv har insisterat på att ett av romanens stora teman var den påtvingade separationen, och vad isoleringen gör med människor: psykologiskt och existentiellt. Det är ju också något som diskuteras här i Sverige idag. Besöksförbuden på äldreboenden, distansundervisning för gymnasieelever, patienter som dör ensamma, inställda arrangemang och aktiviteter, avsaknaden av närhet. Vi har inget facit ännu, vi vet inte hur allt detta kommer att påverka oss. För det påverkar oss, det gör det. Redan nu kommer rapporter om att antalet orosanmälningar ökar, att försäljningen har ökat på Systembolaget och att Coronapandemin ökar risken för våld mot kvinnor och barn.

Jag läste en äldre utgåva av Pesten som jag lånade på biblioteket. Men faktum är att boken i år har kommit i nyöversättning av Jan Stolpe, en nyöversättning som tidigarelades för att möta läsarnas efterfrågan. Romanen har nämligen slagit försäljningsrekord i Coronapandemins fotspår. Albert Bonniers förlag som ger ut Albert Camus i Sverige har berättat att de sett en kraftig ökning både för Camus klassiker och för Hanne Vibeke Holsts bok Som pesten. Pesten har också legat etta på försäljningstoppen både på Adlibris och på Bokus.

För mig kommer Pesten bli en bok jag kommer att bära med mig och som jag är glad att jag läst, både för att det är en klassiker och för att det är en intressant skildring av en värld som vi kan känna igen oss i även idag. Den ger mig möjlighet att reflektera över både stort och smått. Krig och epidemier är båda återkommande delar av mänsklighetens historia. Genom att inse det – och lära oss av det som hänt tidigare – kan vi sätta den rådande Coronasitiationen i ett större perspektiv. Kanske kommer pandemin också att medföra bra saker, som att vi ger oss själva mer tid för reflektion, för att exempelvis reflektera över vad som är viktigt på riktigt. Många undrar när livet kommer att återgå till hur det var tidigare, före Corona, men kanske bör vi inte ens eftersträva att det ska bli exakt som tidigare. Kanske bör vi istället ta tillfället i akt att reflektera över hur vi vill att det ska bli? Det tar jag med mig från Pesten av Albert Camus.

Häromkvällen sträckläste jag Stina Jacksons nya bok efter debuten Silvervägen. Den heter Ödesmark och såhär står det om boken i baksidestexten:

Vårvintern håller sitt grepp om Ödesmark, den lilla byn utanför Arvidsjaur. Flera av gårdarna är övergivna, lämnade åt ett långsamt förfall. I ett av husen bor Liv med sin gamla pappa Vidar och tonårssonen Simon. De utgör en säregen familj, Liv känner grannarnas blickar, på samma sätt som hon känner kundernas stirrande när hon jobbar kvällsskift på bensinmacken. Alla tycks fråga sig varför Liv har stannat med sin pappa, vad som håller henne kvar i detta bortglömda hörn av Lappland. Människor pratar om Vidars förmögenhet, om hur rik han borde vara efter alla sina skogsaffärer och vilket lätt villebråd familjen är …

En bra beskrivning av Ödesmark, för det centrala i boken är just byn och invånarnas relationer. Berättelsen kretsar kring ett mord och utredningen om vilken som begått mordet, men detta är ändå ingen egentlig deckare utan snarare en slags psykologisk spänningsroman. Det intressanta är egentligen inte vem som begått brottet, det finns många som hade motiv. Det intressanta är snarare själva platsen. Hur det är att leva i en liten by långt uppe i norr. Hur människorna blir bundna till platsen och till varandra. Hur starka dessa band kan vara. Och om hur svårt det kan vara att bryta mönster. Vissa klarar av att ta sig ifrån dessa byar. Andra blir kvar.

Jag har aldrig varit så långt norrut som trakterna där denna bok utspelar sig. Men jag är född och uppvuxen i Norrland och jag har bott på massor av olika platser runt om i framförallt södra Norrland. Även i små byar liknande Ödesmark. Därför känner jag starkt igen mig. Inte i allt såklart, men Stina Jackson har verkligen lyckats fånga en stor del av mentaliteten som råder i alla dessa små byar. Det är en mörk bok och den blir ännu mörkare på grund av miljön där den utspelar sig, detta öde landskap med tät granskog, övergivna hus och mörkret som snabbt sänker sig om kvällarna. Kanske blir det också för mörkt och norrländskt stereotypiskt ibland med tystlåtna enstöringar, hembränt och längtan bort till ett större sammanhang. Men jag hoppas att läsarna kan se bortom detta och verkligen se det där andra som också utmärker små norrländska byar, som att alla vet allt om alla, att folk bryr sig om varandra när det väl gäller, de sociala koderna som alla känner till, tryggheten i att leva på en plats där generationerna levt sida vid sida så länge man kan räkna till.

Precis som i Silvervägen målar Stina Jackson upp fantastiska personporträtt, för det är ju karaktärerna som utgör boken. Det är ju de som bär upp hela berättelsen. Det är trovärdiga, träffsäkra, välskrivna porträtt av karaktärer som känns levande och som jag kommer bära med mig långt efter att boken är avslutad. Språket och berättarstilen gör också boken till en fröjd att läsa.

Ödesmark är en säregen roman, om en säregen by i ett säreget landskap. En oförutsägbar, gripande och berörande berättelse. En välskriven bok som helt klart förtjänar utmärkelsen Årets bok 2020 som den är nominerad till.

Boken är utgiven av Albert Bonniers förlag och den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Jag tyckte verkligen om Gröna fingrar sökes av Annika Estassy och därför har jag varit peppad att läsa den fristående uppföljaren som också utspelar sig i Måneby: En sång för Hedda. Böckerna handlar dock inte om samma karaktärer, även om några bifigurer återkommer. Däremot är ju miljön densamma. Det fiktiva Måneby är baserat på den lilla orten Ljusdal i Hälsingland, som ligger bara några mil från där jag bor och det är ju alltid extra kul att kunna känna igen sig i miljöerna när man läser en bok.

En sång för Hedda handlar om Lina som bor i Malmö. Strax före jul erbjuds Lina ett avgångsvederlag  av sin chef istället för den befordran hon hoppats på. I ren ilska bokar hon därför en tangoresa till Buenos Aires. Men hon hinner aldrig komma dit. När Linas biologiska pappa, som hon trodde var död, står livs levande framför henne på Kastrup flygplats samtidigt som mamma Hedda bryter handleden uppe i Måneby bestämmer sig Lina för att ta med sig sin tangolärare och åka upp till familjens gästgiveri i Måneby och hjälpa till med julfirandet. Samtidigt tänker hon ställa modern till svars för sanningen bakom den återuppståndne fadern. Men väl uppe i Måneby inser Lina att allt inte är så lätt som hon trodde. Det är inte bara stressen inför det stora julfirandet, utan också att mamma Hedda inte är som vanligt och gästgiveriet verkar gå betydligt sämre än familjen trott.

Ja, som ni ser finns det många dilemman och förvecklingar, perfekt för en feelgoodroman med ett stråk av svärta i. Jag tyckte inte lika bra om En sång för Hedda som jag tyckte om Gröna fingrar sökes. Jag tror det mest beror på att jag hade så svårt för Lina. Även Hedda hade jag svårt att förstå mig på. Men jag tyckte om att vara tillbaka i Måneby och jag tyckte om den lite småputtriga stämningen i boken. En underhållande feelgood som passar utmärkt som sommarläsning, trots att boken utspelar sig under vintern och handlar om ett stundande julfirande. Jag hoppas det kommer fler böcker som utspelar sig i Måneby och det kommer i så fall bli väldigt spännande att se vilka karaktärer författaren då kommer att skriva om.

En sång för Hedda är utgiven av Norstedts förlag. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.